Den icke färgblinda staden

2018-07-24 | Josefin Säfström padlock

FEMINISM/ESSÄ

Diskriminering och vardagsrasism på bostadsmarknaden som främst riktar sig mot den afrosvenska befolkningen är en bidragande orsak till bostadssegregationen, enligt kulturgeografen Josefin Säfström, som menar att trenden blir svår att bryta om de negativa rasföreställningar som finns i Sverige inte adresseras.

Josefin Säfström är kulturgeograf. Artikeln bygger på hennes masteruppsats i kulturgeografi på samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet.

Vardagsrasism och diskriminering på grund av hudfärg är ett problem i Sverige. Enligt en sammanställning av Brottsförebyggande rådet (Brå) om polisanmälda hatbrott är våldsbrott på grund av mörk hudfärg vanligt förekommande. Parallellt med denna sanning finns en självbild av ”svensken” som en öppenhjärtig, mottagande person som inte ser hudfärg.

När människor har försökt väcka debatt om hur det är att se annorlunda ut i relation till den vita majoritetsbefolkningen har detta ofta mötts med irritation från vita svenskar eftersom de anser att det inte finns någon anledning till att bli upprörd, det handlar inte om rasism menar man.

Först år 2006 infördes en klausul i Svenska akademiens ordböcker där det står att n-ordet kan uppfattas som kränkande, dock står det att det inte utan vidare bör stämplas som rasistiskt. Detta står i kontrast till att personer som blivit kallade för n-ordet – i en undersökning genomförd av dåvarande Ombudsmannen mot etnisk diskriminering samt i SVT-produktionerna Raskortet och Uppdrag gransknings avsnitt om afrofobi – har uttryckt att de anser detta vara förnedrande och rasistiskt.

Berör alla

Utöver de uppenbara och allvarliga samhällsproblem som det medför för individer att bli diskriminerade och påhoppade med rasistiska motiv så är dessa ojämlika förhållanden inom det svenska samhället ett strukturellt problem som berör alla i Sverige. Hög grad av ojämlikhet i ett samhälle påverkar människors livskvalitet samt samhällslivet som helhet till det sämre. Personer som lever i ett mer jämlikt samhälle är friskare än personer i ett mindre jämlikt samhälle.

Samhället i stort är tryggare ju mer jämlikt invånarna lever. Ett sätt som ojämlikhet tar sig uttryck i är via bostadssegregation. Det finns strukturella maktförhållanden som råder i Sverige och som påverkar människors möjligheter att välja var de vill bo. Kulturgeografisk forskning pekar på att bostadssegregation upprätthålls av maktstrukturer i samhället. Maktstrukturer som samverkar med negativa rasföreställningar.

Bostadssegregation upprätthålls delvis via negativa attityder gentemot de som utifrån utseende och tal definieras som icke svensk. Personer blir diskriminerade på bostadsmarknaden på grund av bland annat etnicitet samt invandrarbakgrund. Utöver detta så undviker majoritetsbefolkningen i viss utsträckning att bosätta sig i bostadsområden med en synlig andel minoriteter och flyttar från områden där minoritetsbefolkning ökar genom inflyttning.

Dessa områden utsätts för stigmatiseringsprocesser som resulterar i vidare utflyttning av majoritetsbefolkningen, det vill säga vita svenskar. Bostadssegregationen i Sverige består, i hårda drag, av områden dominerade av vit majoritetsbefolkning samt områden med en mångfald av minoritetsgrupper. Det finns en kolonial och rasbiologisk historia i Sverige som ännu inte har gjorts upp med. I Sverige har kvarlevande rasföreställningar bubblat upp till ytan som bränsle för mindre grupperingar av högerextremister, men de lever även kvar bland gemene människa i en mer eller mindre medveten och outtalad form.

Definitionsproblem

Som kulturgeograf intresserad av bostadsfrågor och med vetskapen om den strukturella rasismen i Sverige blev jag intresserad av hur diskriminering och rasism påverkar bostadsmarknaden. Min masteruppsats berörde därför just dessa frågor, diskriminering och vardagsrasism på bostadsmarknaden med fokus på afrosvenska personer.

Genom intervjuer med såväl sakkunniga som afrosvenska personer kom studien åt hur personer med egna erfarenheter av vardagsrasism och diskriminering beskriver situationen, men även hur personer med kunskap om bostadsmarknaden och diskriminering uttrycker sig i frågan. Studien visade bland annat att det finns vissa problem med definitionen av rasism och diskriminering och en skillnad mellan vad en vit majoritetsbefolkning och den afrosvenska befolkningen anser ska räknas som rasism och diskriminering.

Ett problem är att diskriminering är en individfråga medan rasism är en strukturell fråga. Personer som agerar utifrån rasföreställningar agerar inom ramarna för en strukturell rasism, det vill säga rasism som finns inbäddad i samhällsstrukturen. Det blir i och med detta svårt att peka på om personen som agerat diskriminerande har gjort det påverkat av den strukturella rasismen. Personen har antingen inte förstått att hen gjort detta eller så skulle den förmodligen inte erkänna att den agerar på grund av rasföreställningar.

Här dyker även en annan problematik upp: Vem definierar rasism? Är det personen som blir utsatt för något som den uppfattar som rasistiskt eller personen som agerar (eller inte agerar) rasistiskt? Oavsett hur den vita majoritetsbefolkningen definierar rasism och diskriminering så agerar afrosvenska personer utifrån hur de påverkas av det.

Villkorade val

Även om en vit majoritetsbefolkning skulle mena att rasism och diskriminering inte finns visar resultatet av studien att segregationsmönster påverkas av känslan av att bli utsatt för rasism och diskriminering. Personer från den afrosvenska befolkningen förknippar olika bostadsområden med olika känslor, beroende på hur de blir eller har blivit behandlade i vissa typer av områden.

Till exempel visar resultatet att afrosvenska personer kan känna sig misstänkliggjorda och otrygga i ett segregerat område med hög andel vit majoritetsbefolkning. Som sagt har tidigare segregationsforskning pekat på att det existerar maktförhållanden i samhället som påverkar människors möjligheter att välja var de vill bo.

Det finns även tidigare forskning, genomförd av Irene Molina, som har motbevisat idén om att personer med viss etnisk tillhörighet väljer områden baserat på att behålla en viss ”kulturell särart”. Det är snarare så att det finns strukturella hinder för rasifierade personer att flytta in i vissa områden.

Min studie pekade på ett tillägg till bostadsforskningen. Det finns faktorer där afrosvenska personer blir särbehandlade och misstänkliggjorda i områden med hög andel vit befolkning som resulterar i att de väljer att undvika eller lämna dessa områden.

De så kallade ”resursstarka” är friare att välja var de vill bo och har i förlängningen också större möjlighet att påverka bostadssegregationen i och med deras valmöjlighet. Utöver det så kan också en vit majoritetsbefolkning påverka bostadssegregationen genom att medvetet eller omedvetet särbehandla personer som inte passar in i ett områdes vithetsnorm.

Trygghet och tillhörighet

Det finns problem med att benämna endast vissa områden av en stad som segregerade eftersom det är hela städer som är segregerade. Problem uppstår eftersom det bland annat stigmatiserar dessa områden och de får ensamma ”bära skulden” för segregationen. Den genomförda studien visade något som var intressant i förhållande till denna diskussion om bostadssegregation.

Områden som pekas ut som ”problemområden” tenderar att i förlängningen stigmatiseras och utpekas som otrygga platser. Trygga platser är, i motsats de områden som också är segregerade som sällan blir problematiserade, till exempel segregerade områden med en hög andel vit majoritetsbefolkning.

Studien pekar på att tvärtom kan afrosvenska personer känna sig otrygga i områden där en hög andel vita i befolkning lever. I vissa områden inom staden eller i delar av landsbygden. Dessa områden problematiseras sällan som segregerade och därför fokuserar man inte på homogeniteten i de områdena och vad detta kan få för effekter för personer som bryter vithetsnormen.

Som studien visar är effekterna att de kan bli misstänkliggjorda, uttittade och utpekade som annorlunda och att de inte ”hör hemma”. Denna behandling kan skapa en känsla av otrygghet på dessa platser.

Osynliggjord orsak

Det framkom även att personer som arbetar med bostads- och diskrimineringsfrågor ställde sig tveksamma till om anledningen till att de får in få anmälningar från afrosvenska befolkningen om diskriminering var på grund av att det endast sker ett fåtal fall. De menar att det också kan bero på att personer inte hör av sig när de blivit utsatta för diskriminering samt att man inte kan se i anmälningarna att diskrimineringen gällde en afrosvensk person.

Afrosvenska personer uttryckte i studien att de känner sig misstänkliggjorda. Detta tillsammans med att man i Sverige inte diskuterar diskriminering som sker specifikt på grund av hudfärg skulle kunna vara en bidragande faktor till att personer väljer att inte anmäla, eller att inte fokusera på hudfärg som orsak.

När det kommer till diskrimineringsgrund så finns det annat som kan påverka att afrosvenskar blir diskriminerade, några som nämndes i studien är religion och könstillhörighet. Men trots att det självklart finns identitetsskillnader mellan personer inom den afrosvenska befolkningen, så finns det ändå exempel på liknande särbehandling och diskriminering på grund av hudfärg.

Lämna utrymme

Sammanfattningsvis visade studien på att diskriminering och vardagsrasism på bostadsmarknaden som främst riktar sig mot den afrosvenska befolkningen till viss grad påverkar bostadssegregationen i Sverige. Det blir svårt att förändra den trenden utan att adressera negativa rasföreställningar i Sverige, då afrosvenska personer blir särbehandlade och misstänkliggjorda på grund av dem.

Med detta menar jag inte att Sverige är rakt igenom rasistiskt. Många tar avstånd genom att delta i antirasistiska motståndsrörelser. Detta bevisar att det finns en genuin vilja till ett samhälle där hudfärg och rasistiska strukturer inte är avgörande för hur man bemöts och vilka möjligheter man har i samhället. Ett stort steg i rätt riktning för alla som vill ta avstånd från den vardagsrasism och strukturella rasifiering som personer i Sverige får utstå dagligen, är att erkänna det oönskade arv som genomsyrar Sveriges samhälle.

Istället för att hävda en färgblindhet, som förbiser upplevelser av rasism, bör man uppmärksamma det rasistiska arv Sverige har och de skadliga konsekvenser detta för med sig. Ett sätt att göra det är genom att lyssna på och lämna utrymme i debatten till de som upplever vardagsrasism, afrofobi och diskriminering på grund av hudfärg.