Adolfo Pérez Esquivel är en argentinsk människorättsaktivist och mottagare av Nobels fredspris 1980.

Bild: Wikipedia

När domare gråter hejdlöst

2018-07-10 | Ana Valdés padlock

UTRIKES

Den argentinske människorättsaktivisten, konstnären och nobelpristagaren Adolfo Pérez Esquivel är orolig för världen och skeptisk när det gäller Latinamerikas framtid. Ana Valdés träffade honom under en fredskonferens i Uruguay och frågade om han ser någon väg till fred i världen.

Adolfo Pérez Esquivel, som tilldelades Nobels fredspris 1980, är en imponerande gestalt. Trots sina 87 år är det han som står för energi och vitalitet i panelen som han delar med iranskan Shirin Ebadi, guatemalanskan Rigoberta Menchu och polacken Lech Walesa. De är bjudna till Montevideo för att diskutera världsläget och de svåra utmaningar som freden möter.

Adolfo Pérez Esquivel kommer direkt från Curitiba i Brasilien, där han försökte träffa den fängslade Ignacio Lula da Silva, Brasiliens förra president. Han fick inte det, fick stå i flera timmar tills fängelsemyndigheter avvisade honom. Lula Da Silva är isolerad och får bara träffa sin familj och sina advokater. Pérez Esquivel har föreslagit honom som kandidat till fredspriset.

Jag frågar om han inte ser likheter mellan Lech Walesa och Lula da Silva. Visst gör han det, två stora ledare från arbetarklassen som kom till makten uppburna av stora massrörelser. Walesa fick konfrontera en miljon sovjetiska soldater stationerade i Polen, Lula konfronteras av Brasiliens mäktiga överklass.

Pérez Esquivel blev själv fängslad av den argentinska diktaturen och undkom mirakulöst att bli en av de trettiotusen försvunna som den argentinska diktaturen dödade utan rättegång. Den ökända Operation condor, samarbetet mellan arméerna i regionen som sponsrades av USA och Henry Kissinger, ansvarade för tiotusentals döda i Paraguay, Brasilien, Chile, Argentina och Uruguay.

Förstörd social vävnad

Fångarna flyttades mellan de olika länderna, torterades och avrättades, deras kvarlevor slängdes ut i havet eller begravdes i anonyma massgravar på de olika militär kasernerna. I dag pågår rättegångar mot de flesta ansvariga och Pérez Esquivel har varit vittne i många av dem. Han har samlat fakta om de försvunna och berättar att han, domarna och advokaterna gick från kasern till kasern gråtande. Han säger till mig:

– Jag har aldrig sett härdade advokater, åklagare och till och med domare, gråta hejdlöst när de läste de hemska berättelserna. Stulna barn, massvåldtäkter, torterade spädbarn, det fanns inga gränser för vad Operation condor ansåg berättigat i kriget mot kommunismen.

Pérez Esquivel har aldrig varit kommunist, han har sin bakgrund inom befrielseteologin och från den katolska kyrkans mest progressiva falanger, de som blev aktiva efter andra vatikankonciliet mot slutet av 60-talet. Jag frågar honom vad han anser om Latinamerika i dag, nästan femtio år efter diktaturernas fall. Han skrattar och säger:

– Femtio år är ingenting i människoålder, tänk på andra världskriget, både bödlar och offer lever fortfarande. Våra diktatorer är sjuttio-åttio år, de kan fortfarande hållas ansvariga för alla brott de som begått. Straffrihet är ett dubbeleggat svärd, inget samhälle utan minne kan läka den förstörda sociala vävnaden. Och våra samhällen har fortfarande öppna sår.

Vi pratar om detta, hur vi på våra små offentliga platser möter våra torterare, de skickar sina barn till samma skolor som våra barn, de bor i samma kvarter, de går i samma kyrkor, de handlar på samma varuhus, de går också på fotbollsmatcher och firar när landslaget vinner.

Alla fängslade militärer har begärt att få ha kabel-tv nu när VM pågår. Vi minns villkoren i våra egna fängelser, den permanenta hungern, isoleringen, straffen, tortyren. Ingen militär har upplevt hur det känns att bli behandlad som ett djur, att inte ha några rättigheter i sina lyxfängelser.

Regelrätt diktatur

Pérez Esquivel är skeptisk, han ser med djup oro hur Brasilien och Argentina, hans hemland, nu styrs av nyliberala regeringar som kväver fackföreningarna och de sociala rörelserna. Regeringar som lyder Världsbankens recept för att kväsa de sociala protesterna.

– I Brasilien har vi nu en regelrätt diktatur, säger nobelpristagaren Pérez Esquivel som anser att Dilma Rousseffs skuld aldrig blev bekräftad och att Lula har fängslats för att hindra honom från att bli landets nästa president.

– Till och med i fängelset är han oerhört mycket mer populär än alla andra kandidater. Det är bara ni, det lilla Uruguay, som lyser starkt i regionen, ni har en ekonomi som växer, en stabil regering, en dialog mellan arbetare och arbetsgivare, något som får Uruguay att likna Sverige när Sverige var som bäst, när de uppfann en modell baserad på dialog och på konsensus.

Ser du någon väg till freden i världen?

– Jag är orolig, Israel kommer att få Donald Trump att anfalla Iran och vi vet inte vilken ny Pandoras ask som öppnas där.