Femtifemti

2018-07-09 | Susanna Alakoski padlock

FEMINISM/ESSÄ

Det blev ingen politisk kalabalik av all omvälvande kunskap i Kvinnomaktutredningen. ”Sveriges hittills största utredning dog innan bläcket torkat”, skriver Susanna Alakoski och undrar om ett feministiskt parti i riksdagen kan bli slutet för sådan politik som blundar för blottlagd okunskap.

Reser runt i Finland, studerar inbördeskriget 1918, där inne i skogen ett helt kvinnokompani nedskjutet. Småflickor. Visste inte. Läser Svetlana Aleksijevitj, kriget har inget kvinnligt ansikte. Visste inte. Ser Nattens häxor, dokumentären om kvinnliga sovjetiska stridspiloter under andra världskriget. Nej, visste inte. Läser Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie för att yngsta dottern gör det och minns mina egna försök som ung. Hur jag letade jord att täcka det där avgrundshålet inombords, som grävdes djupare och djupare, utan spadar, hackor, grävmaskiner. Vem hade jag varit om jag inte ägt förmågan att inte se kön. Identifiera mig med Stålmannen när inte Stålkvinnan fanns? Identifiera mig med pojkars förmågor när flickors inte existerade.

Som barn trodde jag att flickor blev mammor som skulle stryka blusar, dukar och mangla lakan. Locka håret på damsalongen. Måla läpparna och niga.

Alla dessa böcker, artiklar som vällt, och väller in. Ett applikationsbroderi. Bilder, tygbitar, trådar. Fram träder sakta en kontinent där Stilla havet tidigare fattades. Filmen Suffragette, varför först 2015? Fröken Frimans krig. Barnmorskan i East End.

Det blev bättre när Miljöpartiet kom in i riksdagen. Övriga partier skärpte sig. Miljöfrågorna avancerade på dagordningen. Går det att leva på jorden utan allt dysfunktionellt billigt skit made in China? Utan plasten som skickas över oceanerna i miljövidriga paket? Med väder och vind, inte mot det.

När stödstrumporna bildades väcktes vi också i gryningen. Kunde pappor vara hemma med barnen? Kunde kvinnor vara med och bestämma? Kunde ansvar delas?

När stödstrumporna inte kandiderade till riksdagen kastade jag morgontofflorna i teverutan. Dumma dumma. Det kunde ju blivit så bra.

Men riksdagen tog sig samman. Och Sveriges största (vill jag minnas) statliga utredning kom till stånd. Kvinnomaktutredningen: Ty makten är din. Tio böcker. Feministiska stjärnor som statsvetaren Anna Jónasdóttir, nationalekonomerna Anita Nyberg och Inga Persson. Åtskilliga forskare, författare och sakkunniga.

SOU 1997:83 Om makt och kön - i spåren av offentliga organisationers omvandling.

SOU 1997:87 Kvinnor, män och inkomster. Jämställdhet och oberoende.

SOU 1997:113 Mot halva makten – elva historiska essäer om kvinnors strategier och mäns motstånd.

SOU 1997:114 Styrsystem och jämställdhet. Institutioner i förändring och könsmaktensframtid.

SOU 1997:115 Ljusnande framtid eller ett långt farväl? Den svenska välfärdsstaten i jämförande belysning

SOU 1997:135 Ledare, makt och kön

SOU 1997:136 Kvinnors och mäns löner - varför så olika?

SOU 1997:137 Glastak och glasväggar? Den könssegregerade arbetsmarknaden.

SOU 1997:138 Familj, makt och jämställdhet.

SOU 1997:139 Hemmet, barnen och makten. Förhandlingar om arbete och pengar i familjen.

Trodde på fullt allvar att den skulle förändra allt, genast. Men Sveriges hittills största utredning dog innan bläcket torkat. Hur var det möjligt, all denna omvälvande kunskap. Ingen politisk kalabalik?

Emellertid blev alla partiledare lite småberusade salongsfeminister av sig. Göran Persson, Lars Leijonborg, Olof Johansson, Carl Bildt, Alf Svensson, alla sa de sig nu (självklart) vara för kvinnors och mäns lika rättigheter, och så röstade riksdagen för det revolutionerande beslutet. En jämställd riksdag ansågs vara uppnådd genom 60 procent män – 40 procent kvinnor. Jo, jag jublade också, hurra hurra!

När jag slutade jobba på riksdagen stal jag kvinnomaktutredningen med mig hem. Ville för alltid ha den i bokhyllan, som en påminnelse, ett minne. Ett vittne.

Så läste jag Makt och kön i Umeå, och trots att det fanns få saker som fick mig att darra på läppen darrade den. Läppen darrade när jag gick i samma historiska rum som kvinnliga präster, ekonomer, läkare, pedagoger. När jag gick hand i hand med bildkonstnärer, jurister, fysiker, arbeterskor och politiker. Carin Holmbergs bok Det kallas kärlek fick mig att kasta porslin, och Virginia Woolfs enkla fråga, om Shakespeare hade varit en kvinna fick mig att storgråta. Jag läste böcker om kvinnors organisering under sekelskiftet, det kompakta motståndet en tsunami fylld med hat, hån, förminskande. Och samtidigt, där i texternas epicentrum, kampen mot hatet, hånet, förminskandet.

Välgörenhetsföreningar, fruntimmersföreningar, Landsföreningen för kvinnlig rösträtt. Fredrika Bremer, Elise Ottesen-Jensen, Elin Wägner, socialdemokratiska kvinnoklubben, centerkvinnor. Fogelsta. Facket. Hembiträdesföreningen, Tullverkets städerskeförening, Sveriges kvinnliga fredsförening. Det fanns hundratals. Ögonen blödde. Visste inte. Ingen hade berättat. Och alla våldtagna, misshandlade, och där ute i vida världen, analfabeter, livegna. Och miljoners miljoner sexköpare.

Så kom barnen. Vi fick inte dagisplats. Kristdemokraterna snodde föräldrapenningen och gav mig ett vårdnadsbidrag jag inte ville ha. Maken fick beröm som förälder, inte jag. Barnen tilldelades könssuspekta färger i skolan och jag sprang till bussen var eviga morgon för att morgonmötet på jobbet omöjligt kunde flyttas en kvart, och när barnen var småsnoriga och kom med en halvdag fanns det inget barnvänligt what so ever. Inte förrän jag själv aktualiserade frågan, och själv sedan var den som ordnade med att det blev det. Jag försökte mig på rollen som fritidspolitiker också, men mötena drog ut så mycket på tiden att jag kräktes av trötthet och slutade. Ovanpå allt drevs en facklig kamp om min lägre lön i förhållande till min manliga kollega och jag var toalettansvarig i kollektivhuset där jag bodde.

Som barn trodde jag att flickor var såna som växte upp och blev glittriga sällskapsdjur i trånga skor. Som måste måla naglarna. Ligga.

Vem hade jag varit om jag inte ägt förmågan att inte se kön. Identifiera mig med Stålmannen när inte Stålkvinnan fanns? Vem hade jag varit utan mamma, som satte Män kan inte våldtas i händerna på mig. Som läste Simone de Beauvoir när pappa läste vilda västern-böcker. Som gjorde mig uppmärksam på att Barbra Streisand egentligen hette Barbara Streisand.

Jag hoppade twist, hopprep. Hjulade. Jag drömde om att vara hästflicka, en sån med spikrakt hår hängande och slängande på en rak rygg. Men eftersom vi fattades pengar fick jag nöja mig med att mocka hos hästflickornas Noppe, Wilma och Valle. Leka häst med cykeln.

Vad hade jag gjort om jag inte hade förstått varför mormor, textilarbetaren, i Finland aldrig nånsin skulle få så mycket pengar att hon kunde resa utomlands och hälsa på barnbarnen.

Vi ville egentligen bara ta ett folkrörelseinitiativ. Vi ville bara fredligt bidra med kunskap, skapa diskussion. Vi ville bara göra så att det blev lite bättre. Liksom få bort ”visste inte”. Vi sökte pengar lite här och där men vi möttes av kalla handen både där och här. Såklart blev vi förbannade. Såklart bildade vi ett parti.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan de där första hemliga mötena i Dalarna. Salongsfeministernas tid är över. Okunskaperna blottlagda.

Det har gått en smula tid sedan siffran 302 frikopplades från homosexualitet. Det är hyggligt länge sedan trolovning, giftermål, havandeskap och förlossning var skäl att avskeda kvinnor i statlig tjänst. Men det är inte alls länge sedan Boel Flodgren blev Sveriges och Europas första kvinnliga universitetsrektor, eller Christina Odenberg Sveriges första biskop, eller Wanja Lundby-Wedin blev LO:s första kvinnliga ordförande.

Jag har vänner i alla politiska läger. Från vänster till höger. För i alla partier finns en slags vänster och en höger. Men nu finns ett parti som är höger om högern.

Umgåtts med extremister har jag aldrig gjort. Vare sig vänster, höger eller feministiska extremister. Blicken där för svart och vitt. Orden för arga och hotfulla. Trista sympatier med våld.

Några av mina barndoms vänner röstar på höger om högern. Må de vara statare från början eller icke, nu röstar de höger om högern. Vi dricker inte längre kaffe med varandra. För jag uppfattar det extremt. Att rösta på ett parti som styrs av så många människor med så lite hår på huvudet. Att vilja sänka straffåldern till tretton år. Att uppfatta behandling under fängelsetid som lyx. Att tycka medelhavsmuseum i Stockholm är opassande. Att vara mot asylrätt i avvaktan på att kriget slutar i landet människorna flyr ifrån. Antagligen tycker de att jag är extrem som tycker tvärtom.

Att dricka kaffe tillsammans kräver ett minimum av gemensam nämnare.

Politiskt arbete är till för motsatsen.

Som barn trodde jag att flickor blev kvinnor som aldrig kunde bli presidenter, påvar, Dalai Lama eller Usain Bolt. Som skulle nöja sig med vården och omsorgen. Som skulle nöja sig med den lägre lönen.

Det är bra om Feministiskt initiativ kommer in i riksdagen.

Det blir ett nytt slags miljöparti.

Kanske slutet på ”visste inte”.

Går det att leva jordelivet med delad makt?

Utan våld riktat mot kvinnor?

Med människan för ögonen.

Som mening och mål.

Som bästa vän.

Femtifemti?