Maria Fredriksson.

Vanligt jävla hyfs

2018-07-04 | Maria Fredriksson padlock

SOMMARKRÖNIKAN

”Under hela min uppväxt och sedermera mitt vuxna liv har jag förvägrats benämna det jag mött som rasism. Antingen är utövaren för ung, för gammal, för dum eller för rädd”, skriver Maria Fredriksson om den villkorade tillvaron för minoriteter i ett land där rasism oftast får definieras av den majoritet som inte utsätts.

Alltsedan jag först kom i kontakt med människor utanför min närmaste familj har folk haft synpunkter på mitt tydligen så avvikande, exotiska utseende. Detta i det mest färgblinda landet i världen. Här existerar ingen rasism, bara godmodiga skämt, nyfiket intresse och hjärtliga hyllningar till det annorlunda…

Under hela min uppväxt och sedermera mitt vuxna liv har jag förvägrats benämna det jag mött som rasism. Antingen är utövaren för ung, för gammal, för dum eller för rädd. Det har alltid varit jag som förväntats vara den vuxna, den stora, den storsinta, även när jag som barn blev utsatt av en vuxen persons rasism. Dessutom har jag sällan eller aldrig fått kalla det som sker för rasism, eftersom det ju egentligen inte finns några rasister i det här landet.

Nej, istället är det skämt, frustration och okunskap och framförallt likvärdigt all annan typ av ohyfs. Rasistiska kommentarer har relativiserats och jämställts med kommentarer om glasögon.

Det står smärtsamt klart att för synligt rasifierade kommer vistelse i Sverige med det obönhörliga villkoret att för evigt acceptera att det är majoritetsbefolkningen som definierar rasism. Vidare förväntas det av dig att låta tacksamheten tysta mun eftersom du med största sannolikhet fått det bättre än om du eller dina föräldrar/farföräldrar/farfarsföräldrar blivit kvar i vilket land du nu härstammar ifrån.

Allvarligt talat – nog nu. Det är inte den utsattes ansvar att med välvilja undervisa den som utsätter. Det åligger inte mig att med vänlig stämma förklara varför det smärtar att få sitt yttre hånat eller utnyttjat för andras underhållning. Begär inte av den mobbade att ha förståelse för mobbarna. Hur ska lärare förklara för barnen i skolan att viss typ av mobbning är okej med hänvisning till att somliga inte fixar olikheter?

Jag begär inte att folk ska förstå rasismens mer subtila uttryck, men jag förväntar mig att folk åtminstone slutar insistera på att få såra andra. Det handlar inte om antirasism – det handlar om vanligt jävla hyfs.