Sandra Dahlén är sexualupplysare och sexualpolitisk krönikör i Feministiskt perspektiv.

Bild: Ulrika Zwenger

Den sexuella nöden

2018-06-29 | Sandra Dahlén padlock 1

INRIKES/SEXKRÖNIKAN

”Det var en taskig fråga att ställa i början av en föreläsning, nu känner de sig dumma. Men jag känner mig stridslysten för den gröna ön har röstat om abort och precis sagt nej.” Sandra Dahlén om en tid av nöd som ingen får glömma.

Jag säger där på torget att det är som att det precis räcker till för ett barn, det här med tålamod, vänlighet, energi, tid. Jag säger att jag inte är ”parent material” och definitivt inte ska ha fler. Hon säger att hon insåg det först efter andra barnet, att hon inte klarade av två. Sedan fick de veta att de inte skulle kunna göra fler så de var inte försiktiga, och dessutom blev det ju så sällan. Och så blev det ändå en tredje och det är som det är.

Hon på balkongen säger att hon gjort tre aborter men att hon bara brukar erkänna två. Vi sippar vin och hon säger att hon har slarvat typ sex gånger i hela sitt liv och att det har resulterat i sex graviditeter. Det sista barnet var resultatet av en helt ny passion. Hon säger att de fick lära känna varandra och flytta ihop. De kämpade men efter tio år orkade de inte mer.

Hon på kontoret säger att hon är gravid och ska gå efter sommaren. Jag säger att jag undrar om jag ska gratulera eftersom hon ville att kroppen skulle få vila efter den förra tunga graviditeten. Hon säger att det blev som det blev. De hade inget skydd och han skulle dra ut den men gjorde inte det.

Det tredje största partiet säger att abort används som preventivmedel i Sverige. De vet att de snackar skit för ordet preventiv handlar om att förebygga. Preventivmedel kan bara användas innan det blir en graviditet.

Hon hemma hos mig säger att de nu har haft sex. Och jag säger att hoppsan, ni som inte gjort det på ett år och funderar på att separera. Hon säger att det inte blir så nu för hon är gravid.

Det tredje största partiet säger att det är för många aborter i Sverige. Jag säger att det är de siffrorna vi har. Alla som föder oplanerat, fast de inte vill, för att de känner att de måste, de som tänker det får gå – alla de har vi inga siffror på. Gör man en abort så är det verkligen sista utvägen för de allra flesta i Sverige.

Jag säger där i konferenssalen ”Kan ni något om den sexuella nöden på 30-talet?” Publiken sitter såklart tysta. Det var en taskig fråga att ställa i början av en föreläsning, nu känner de sig dumma. Men jag känner mig stridslysten för den gröna ön har röstat om abort och precis sagt nej. Ni läste rätt, de säger nej. Nej till illegala dödliga och skadliga aborter. Nej till skam och utfrysning. Nej till självmord. De har satt ner foten så jag säger igen: ”Nå, kan ni något om den sexuella nöden på 30-talet?”

Och så får jag berätta om det som drev mig så starkt i början när jag blev sexualupplysare. Jag säger att 40 år innan jag föddes dog kvinnor i barnsäng i Sverige. Många av de som överlevde försökte utmärglat att ta hand alla barnen som kröp på varandra i de små hemmen. Det var förbjudet att upplysa om preventivmedel. Folk led eller dog av illegala aborter. Folk led och dog av könssjukdomar.

Den store ledaren i väster säger ja till detta, särskilt i fattiga länder. Fan ta honom. Och fan ta det tredje största partiet i Sverige som sparkar på alla dem som inte sett någon annan utväg än abort.