Patricia Yocie Hierofani, genusforskare vid Uppsala universitet.

Ökad psykisk ohälsa bland kvinnor när de unga utvisas

2018-06-26 | Britta Söderberg padlock

INRIKES

Regeringens åtstramade asylpolitik har lett till att många kvinnor har fått öppna sina hjärtan och hem för de ensamkommande ungdomarna. Feministiskt perspektiv har pratat med två ”extramammor” om hur engagemanget har påverkat deras psykiska hälsa och med genusforskaren Patricia Yocie Hierofani om kvinnors frivilligarbete.

När regeringen för två och ett halvt år sedan presenterade sin åtstramade asylpolitik väckte det starka reaktioner från civilsamhället. Många valde att engagera sig ideellt för att hjälpa de ensamkommande ungdomarna som hade kommit under hösten och nu riskerade utvisning. Majoriteten av de engagerade var kvinnor. Detta har att göra med den genusroll som traditionellt tilldelas kvinnor, menar Patricia Yocie Hierofani, genusforskare vid Uppsala universitet:

– Feminister och genusforskare menar att samhället byggs på en genusroll. Denna genusroll säger att ansvaret för vård- och omsorgsarbete ska ligga på kvinnor. Det är anledningen till att även frivilligt arbete med att hjälpa ensamkommande ungdomar domineras av kvinnor, säger hon.

Patricia Yocie Hierofani förklarar vidare att den psykiska hälsan bland kvinnor som arbetar frivilligt inte bara påverkas av ungdomarnas mående, men även av kvinnans allmänt låga position i samhället:

– I arbete med ensamkommande drabbas ofta arbetaren av ungdomarnas psykiska trauman. Dessutom så är kvinnor underordnade i samhället. Brist på kontroll, mindre inflytande att påverka situationen, samt mindre uppskattning rörande arbetet påverkar också den kvinnliga frivilligarbetarens psykiska hälsa negativt.

Mindre stöd som frivillig

Ingrid Eckerman är pensionerad allmänläkare och initiativtagare till en av de största Facebookgrupperna i kampen för de ensamkommande. Även hon har sett att det är mest kvinnor som engagerar sig ideellt och som märks i gruppen. Och hon menar att den här typen av ideellt engagemang kan vara väldigt tungt:

– När jag jobbade professionellt hade jag vit rock och en tid avsatt. Jag hade stöd av kollegor och jag hade möjlighet till handledning. För det mesta kunde jag skaka av mig patienten när jag gick hem, säger hon och fortsätter:

– Det är helt annorlunda när man engagerar sig frivilligt. Man har ingen vit rock på sig, man har ingen tidsbegränsning, man har inte samma stöd. Omgivningen fattar inte vad man håller på med. Jag vet flera som har hoppat av, de orkade helt enkelt inte engagera sig längre, det blev för jobbigt för dem.

Ingrid Eckerman är själv ”extramamma” till två ensamkommande afghanska pojkar och är därmed själv en av de många som har påverkats av att se ungdomarna lida:

– Det finns något som heter sekundär traumatisering och det känner alla vi som hjälper av. De kommer ju så nära som ens egna barn så det är klart att det går in i hjärtat när de tappar hoppet. Man känner ju lite av vad de känner.

Ingrid Eckerman.

Blev sjuk av stressen

Stéphanie Cheyda Fahlquist är en annan av de ”extramammorna” vars psykiska hälsa har påverkats sedan hon började att engagera sig för ensamkommande. Hon har det senaste året haft flera afghanska ungdomar boende hos sig och hon menar att det är omöjligt att inte bli känslomässigt involverad när man hör deras historier.

– Vi är en familj på riktigt, jag och mina afghanska söner. Jag känner samma kärlek till dem som jag gör till min övriga familj. Men även fast de skänker mig mycket glädje så gör det också ont i mig när jag tänker på de fruktansvärda levnadsvillkoren som de riskerar att utvisas till. Detta tär på mig oerhört mycket, säger Stéphanie Cheyda Fahlquist.

Den här våren har varit extra svår för Stéphanie Cheyda Fahlquist. I januari försvann en av hennes fostersöner spårlöst efter att ha fått sitt tredje avslag på asylansökan.

– Efter två veckor fick jag veta att han hade åkt till Norge för att försöka få asyl där. Han hade då blivit tagen av polisen och skickad till förvaret i Märsta, där han sedan satt frihetsberövad i flera månader, säger hon.

När Stéphanie Cheyda Fahlquist såg hur hennes fosterson började tappa hoppet om livet inne på förvaret blev det för mycket för henne. Oron, i kombination med en stressfylld arbetssituation som språklärare på en högstadieskola, gjorde att hon till slut tvingades sjukskriva sig.

– Jag var alldeles matt. Vissa dagar klarade jag inte av att göra någonting, jag bara grät och grät och oroade mig för min pojke. Det kändes som om jag skulle gå sönder, säger Stéphanie Cheyda Fahlquist och forsätter:

– Han har nu blivit utvisad till Afghanistan och jag är tillbaka på jobbet. Det känns skönt att han slipper sitta frihetsberövad på förvaret men det går inte en dag utan att jag tänker på honom och oroar mig för honom. Jag har inte hört av honom sedan utvisningen så jag vet ingenting om hur han mår.

Stéphanie Cheyda Fahlquist.

”Vi måste stödja de kvinnliga frivilligarbetarna”

Patricia Yocie Hierofani menar att det är problematiskt att fler och fler kvinnor tvingas att sjukskriva sig på grund av psykisk ohälsa och att det därför är hög tid att utöka stödet för de kvinnor som engagerar sig frivilligt för ensamkommande:

– Sedan 20 år tillbaka har kvinnor haft en högre sjukfrånvaro än män och under se senaste åren har psykisk ohälsa, främst bland vård- och omsorgspersonal, ökat väsentligt. De kvinnor som hjälper ensamkommande ungdomar får ju inte heller stöd på samma sätt som de som jobbar heltid. Därför måste vi börja tänka på åtgärder för att stödja de kvinnliga frivilligarbetarna och förbättra deras psykiska hälsa.