Högernationalisternas framtid är en brun tvångströja

2018-06-26 | Malin Björk padlock

EU-KRÖNIKAN/OPINION

”Precis som kvinnors rättigheter ibland används av nationalister och rasister för att slå mot rasifierade personer, händer det också att rasister försöker använda hbtq-rättigheter för att sprida sin smörja”, skriver Malin Björk (V) och konstaterar fler samband i kampen för en feministisk framtid.

Malin Björk är EU-parlamentariker för Vänsterpartiet och återkommande EU-krönikör i Feministiskt perspektiv

Det är mitt i pridesäsongen och den ena regnbågsfestivalen efter den andra går av stapeln. Vi är många som kommer att fortsätta vara ute på gator torg för att fira, demonstrera och debattera. Men precis som i den feministiska kampen går det både framåt och bakåt när vi blickar ut i Europa.

Vi var många som firade när Irland röstade ja till samkönade äktenskap och adoptioner för tre år sedan. Världshälsoorganisationen (WHO) beslutade nyligen, efter många, långa år, att sluta sjukdomsklassificera transpersoner. EU-domstolen dömde att Rumänien förvisso inte själva behöver tillåta samkönade äktenskap, men att landet måste acceptera ett äktenskap som ingåtts i ett annat land och ge dessa personer samma rättigheter som eventuellt kommer med att vara gift i Rumänien.

Men när hbtq-organisationen ILGA Europe i vår presenterade sin senaste regnbågskarta över situationen i 49 europeiska länder ser det ändå faktiskt inte så ljust ut. Det som oroar mest är att arbetet på många ställen stannat av, och att hbtq-personers rättigheter, trots de stora förändringar som skulle krävas i många länder, inte längre går framåt. I flera EU-länder, och inför öppen ridå i EU-parlamentet, tar homofober och kvinnofientliga krafter ton och ifrågasätter både genusbegreppet och hbtq-personers rättigheter.

Vänsterpartiet har alltid gått före i kampen för hbtq-personers rättigheter. Det fortsätter vi göra, både hemma och i EU-parlamentet. Tillsammans med andra progressiva kollegor ingår jag i en tvärpolitisk grupp som bevakar och lyfter dessa frågor. Inför fotbolls-VM ville vi uppmärksamma hbtq-personers rättigheter, både i Ryssland i resten av världen. Det gjorde vi genom att skicka ut regnbågsfärgade skosnören till de europeiska landslagen och be dem bära skosnörena inför sina miljoner tv-tittare.

Tyvärr vägrade svenska herrlandslaget att delta i aktionen. Nu har vi också skickat skosnören till damlandslaget. Vi hoppas att de snörar på sig regnbågens alla färger under sina matcher och i VM i Frankrike nästa sommar.

Men trots att det finns uppenbara och grundläggande mänskliga rättigheter som folk från skilda politiska läger kan skriva under, så är hbtq-kampen för mig inte något som pågår bortom den politiska höger-vänsterskalan. En jämlik vård och skola, där vi utgår från varje persons behov, är grundläggande även för hbtq-personer. Hbtq-kampen är inte heller en kamp som sker frånkopplad från kampen för en human flyktingpolitik eller en feministisk framtid.

Hbtq-kampen är tvärtom en viktig del av kampen för ett mer jämlikt, solidariskt och rättvist samhälle. Tillgång till skydd för hbtq-flyktingar urholkas om flyktingrätten generellt urholkas, rasismen drabbar rasifierade hbtq-personer med våldsam kraft. Och när könskonservativa föreställningar dominerar och förminskar kvinnors liv och möjligheter slår det också mot alla hbtq-personer som bryter mot trångsynta föreställningar om kön och sexualitet.

Precis som kvinnors rättigheter ibland används av nationalister och rasister för att slå mot rasifierade personer, händer det också att rasister försöker använda hbtq-rättigheter för att sprida sin smörja. De vill gå i pridetågen och peka ut vissa grupper som specifika bärare av homofobi. Denna ”homonationalism” är något som vi i hbtq-kampen måste motarbeta med all vår kraft. Tvärtemot vad de försöker framhäva så hotar dessa nationalistiska och rasistiska högerkrafter oss som hbtq-personer, precis som de hotar oss som kvinnor och rasifierade personer. Högernationalisternas framtid är en brun tvångströja.

När pridesäsongen nu fortsätter måste vi fortsätta kräva framsteg för våra rättigheter. Samtidigt måste vi se att vår framtid hänger ihop med andra kamper. För mig kommer det att vara avgörande för vår framgång och för att vår kamp ska omfatta alla hbtq-personer, inte bara några få!