Brutal debut

2018-06-11 | Tanja Holm padlock

KULTUR/LITTERATUR

”Kul språk, fräsch blick på världen och en spydighet som svensk litteratur behöver.” Tanja Holm har läst Joel Mauricio Isabel Ortiz brutalt berättade romandebut om att vara adopterad, rasifierad och queer i ett våldsamt vitt samhälle som tilldelar människor roller.

Sången om en son

av Joel Mauricio Isabel Ortiz

(Norstedts 2018)

Angel är i 30-årsåldern, har flyttat från Växjö till Stockholm, utbildat sig på Balettakademien och tagit jobb inom teatern. Hen bor hos vännen Orlando, som hen åtrår i smyg och förälskat sig i. Ligger istället med Jonathan, en ”moderatslyna” Angel straffknullar, också i Orlandos säng så blodstänken fläckar ner hans lakan. Det här är förresten en berättelse med så mycket kuk att jag stundtals känner att jag håller Angels i handen och liksom kollar om den ska hårdna, om det inte är dags att knulla lite.

Om nätterna rör sig Angel på barer i innerstan med kollegor och vänner, hamnar hemma hos kåta främlingar och kastas mellan rus och tomhet, rus och ångest. Fast i en sprit-knark-och-knull-flykt från minnesbilderna av barndomen – där adoptivmamman först vände hen ryggen när adoptivpappan slog, sen dog i cancer och lämnade sonen ensam med den våldsamme supande änklingen – formar den vuxne Angel en tillvaro där kroppslig smärta blir själens sätt att komma bort, att orka finnas kvar ännu en stund.

Så, hur gör man plats för ömhet, sårbarhet och intimitet i ett liv som gör för ont att möta nykter?

Angel söker konfrontation med fadern. ”Du har inte behandlat mig som en förälder ska behandla sitt barn…”. Pappan avbryter. ”Hur ska en förälder behandla ett barn då, professorn?”

Angel, adopterad från Sydamerika, behöver göra upp också med det som i alla fall hittills setts på som det kanske finaste av föräldraskap (i romanen beskrivet som ett ”ömsint världsföräldrarskap, neutralt och suveränt som får legitimitet av adopterades tacksamhet och vilja att stå till förfogande”). Sett med Angels blick är det snarare en handel. ”Pengar byter händer, barn byter länder”, hen togs från Colombia till ett Sverige som svek och nu förväntar sig tacksamhet, formulerat genom en bikaraktär: ”Jag blir sårad när ni pratar såhär om adoption, tror du att du hade kunnat jobba med teater om du levt kvar där? Va?”

Rasismen når in i livets alla delar. Vita chefen säger sig behöva just rasifierade skådespelare, blonda får ju inte längre anställas, och kollegan ber om salsalektioner. I mötet med vita män tycks valet för Angel stå mellan att underkastas eller underkasta. Hens inledande strategi, ignorera och låtsas du är vit, sätts på prov allteftersom likgiltigheten blir till vrede.

Läsningen är stundtals svår att ta sig igenom, storyn driver djupare mot döden, här skildras en tvångsmässig självdestruktivitet som upprepar sig så pass att jag vill skrika ett hallå till författaren, jag har förstått poängen. Då följer ytterligare snytingar, stryptag, slag som gör kroppen lila, överläppen som spricker och flaskhalsen som skär ett snitt över bröstet.

Angel förskjuter de få som faktiskt lyckats komma nära, gör sig omöjlig på jobbet och privat och är på god väg att förgöra sig själv.

Sången om en son är en berättelse om att vara adopterad, rasifierad och queer i ett våldsamt vitt samhälle som tilldelar människor roller istället för utrymme att, ja, få spela sig själva. Joel Mauricio Isabel Ortiz har ett kul språk, fräsch blick på världen och en spydighet som svensk litteratur behöver.

Brutalt berättad debut. Slutet överraskar.