Hur kan krisen i välfärden bli flyktingarnas fel!

2018-05-17 | Gudrun Schyman padlock

KRÖNIKA/OPINION

”Respekt för varje människas lika värde är fundamentet. En rasistisk politik har motsatt syfte – att avskilja. När så många av riksdagens partier nu lägger ett rasistiskt raster över valdebatten är det allvarligt”, skriver Gudrun Schyman (Fi) i en appell för en anständig valrörelse.

Gudrun Schyman är partiledare för Feministiskt initiativ och återkommande inrikespolitisk krönikör i Feministiskt perspektiv.

Nu är det mer än en vecka sedan partiledardebatten i SVT gick av stapeln men jag är fortfarande upprörd. Jag har aldrig sett politiken vridas så tydligt in i den rasistiska fållan ”allt är flyktingarnas fel”. Jag kunde inte föreställa mig att partiledarna skulle vara så oförmögna att ta in och reflektera över alla de berättelser som kommit fram under #metoo så att det istället kom att handla om våldtäktsmän med utländsk bakgrund. Inte heller kunde jag föreställa mig att den fråga som enligt mätningar är den viktigaste för väljarna, den om miljö- och klimathot, bara skulle bli en restpost på slutet.

När Isabella Lövin (MP) försökte ta ett helhetsgrepp på temat Jobb och välfärd, genom att börja med att prata om miljön, blev hon abrupt avbruten av programledarna som menade att det ämnet kommer senare. När Ulf Kristersson (M) inledde sitt anförande i samma område med att säga att den avgörande frågan för välfärden är integrationen var det ingen som avbröt, trots att det temat skulle komma senare. Och när sedan varje frågeområde snabbt kopplades ihop med flyktingfrågan hjälpte inte Jonas Sjöstedts (V) försäkringar om att han var stolt över att Sverige har (haft) en tradition av att ta emot.

Är det på den här nivån som debatten ska föras ända fram till valet? Det om något ska vi känna oro över. Får vi en valrörelse i rasismens tecken kommer det att gynna SD. Alla erfarenheter från andra länder visar på det. När partier kopierar väljer väljarna originalet.

Välfärdsproblematiken handlar om bostadsbrist, om brist på socialarbetare, om barnmorskor som lämnar jobbet för de är för få, om undersköterskor och sjuksköterskor som blir sjukskrivna på grund av stress för de är för få, om förskollärare som vrålar organiserat för att grupperna är för stora och personalen räcker inte till, om lärare som slutar för de hinner inte se barnen, om fattiga kvinnor som efter pensionen har lägre ekonomisk standard än studenterna, om kvinnor som går ner på deltid för att vara anhörigvårdare (minus i pensionen igen!), om fritids som blir förvaring, om jobben som finns i storstäderna men inte på landsbygden, om att de rika blir rikare och de fattiga fattigare. Det handlar om effekterna av politiska beslut ända sedan 90-talet.

Visionen måste vara att socialpolitiken ska återupprättas och stärkas som profession. Komplexiteten av de maktstrukturer som finns i samhället – klass, kön, etnicitet, sexualitet, könsidentitet, funktionalitet, och så vidare – måste speglas i ett komplext socialt arbete som innefattar både socialpolitik, socialförsäkringspolitik, utbildningspolitik, migrationspolitik, bostadspolitik, kulturpolitik och kriminalpolitik. Det kräver en ekonomisk politik som förstår att satsa i början så det blir bra sedan.

Visst – kriminella kulturer måste raseras. Forskning visar att det görs bäst med väl fungerande förskolor, skolor, fritidshem, en inkluderande arbetsmarknad och tillgång till bostäder för alla. Tuffare tag från polisens kan i bästa fall vara ett komplement, men kan också vara direkt kontraproduktivt om man inte hanterar kriminalitetens orsaker. Polisen har en central roll och gör skillnad till det bättre först när de har förståelse för, och en relation med, området de arbetar i. Då vågar folk gå till polisen med sina problem.

Varje förskollärare eller barnskötare ser snabbt vilka ungar som behöver stöd, varje lärare ser tidigt vilka elever som behöver stöd, varje socialarbetare kan i nära samarbete med brukare lägga upp bra planer för vägen framåt. Men då måste resurser fördelas på ett annat sätt än nu. Skola i stället för stridsvagnar. Kultur i stället för luftvärnskanoner. Social kompetens i stället för kapprustning.

En fungerande generell välfärd är i själva verket verktyget för integration, inte tvärtom. När socialpolitiken drivs av visioner om ett samhälle byggt på jämlikhet och jämställdhet, när inkomstskillnaderna är relativt små och den sociala rörligheten stor, mår vi bäst. Det finns mängder med forskning som visar detta, om nu någon tvivlar.

Samhället är vårt gemensamma, där vi som människor förenas i ett nätverk av sociala relationer. När grundbulten i demokratin, alla människors lika värde, är på riktigt blir socialpolitikens uppgift är att se till att människor som inte av egen kraft kan hitta sin plats i samhällsgemenskapen ska få hjälp att göra det. Det är en människosyn fjärran från det auktoritära synsätt som nu utvecklas, där utgångspunkten är misstro i stället för tilltro, kontroll i stället för tillit, repression i stället för rättvisa.

All samhällsdebatt borde rikta in sig på hur vi på bästa sätt kan leva tillsammans, inte på hur vi ska kunna avskilja oss från varandra. Varje diskussion om hur vi ska organisera samhället måste ta sin utgångspunkt där – hur vi ska kunna samverka och bygga relationer med tillit. Respekt för varje människas lika värde är fundamentet. En rasistisk politik har motsatt syfte – att avskilja. När så många av riksdagens partier nu lägger ett rasistiskt raster över valdebatten är det allvarligt. Alla vi som är antirasister har nu ett ansvar för att få valrörelsen anständig!