Bild: Privat

Oavsett regering behövs fler feminister i riksdagen

2018-04-16 | LInnéa Bruno padlock

OPINION

Risken att en rosa röst skulle öka Alliansens möjlighet att fortsätta regera avskräckte många från att rösta på Feministiskt initiativ 2014. Den risken är borta inför valet i september, då det inte längre är två block som står mot varandra, skriver Fi-märkta sociologen Linnéa Bruno.

Linnéa Bruno är filosofie doktor i sociologi och engagerad i Feministiskt initiativ

I Gamla stan, ett stenkast från den institution vars oegentligheter och snusk dominerar svenska medier just nu, äter jag lunch med Jonas Sjöstedt i vårsolen. Samtalet handlar om möjliga vägar för en solidarisk framtid. Självfallet kommer vi också in på #metoo, och dess kopplingar till ekonomisk ojämställdhet. När jag kommer hem läser jag att enligt Expressen är Sjöstedt den av riksdagspartiernas ledare som ökar mest i förtroende bland väljarna. Jag är inte förvånad.

De flesta väljare vill ha ett mer jämlikt samhälle, men politiken har länge präglats av beslut för ökad ojämlikhet – ta bara pensionssystemet. Flera partier har rört sig dramatiskt i mer konservativ och nationalistisk riktning och inte i ett enda av riksdagspartierna har fredsrörelsen längre något inflytande. Liberalerna (L) vill dubbla anslagen till militären och alla utom Vänsterpartiet (V) och Sverigedemokraterna (SD) verkar vilja öka samarbetet med, alternativt ingå i kärnvapenalliansen Nato, trots Trump.

Sverige har sedan förra valet ett förändrat politiskt landskap, men det är som att det inte riktigt sjunkit in. Flera av de etablerade partierna tror eller låtsas tro att det mesta är som vanligt med två block.

Det är en sak vad som är drömregering eller mardrömsregering och en annan vad som är realistiskt eller det minst dåliga alternativet, givet att nuvarande opinionssiffror står sig. Min drömregering kommer sannolikt inte bli verklighet inom de närmsta valen, om ens någonsin. Den består av Feministiskt initiativ (Fi), V och Miljöpartiet (MP). Ett delmål på vägen är att dessa tre tillsammans blir så starka att de kan påverka en socialdemokratisk eller blocköverskridande regering att prioritera klimatet, mänskliga rättigheter och jämlikhet. Det är ett delmål som ligger betydligt närmare inom räckhåll.

Blocken existerar i praktiken inte längre som regeringsalternativ, eftersom det är långt till majoritet för båda och SD kan och har lovat att fälla varje regering som beslutar om en öppnare flyktingpolitik. SD:s drömregering, som är min mardrömsregering, består av Moderaterna (M), SD och Kristdemokraterna (KD). Förra veckan kom dock ett utspel om att de hellre släpper fram en S-regering som dumpat MP, än en alliansregering där Centerpartiet (C) ingår och där C fått genomslag för sin mer liberala flyktingpolitik. Egentligen en icke-nyhet, då SD bara upprepar att de kommer att villkora sitt stöd med inflytande. Alla inser att utspelet främst är riktat till M, som redan är ilskna över att inte få över C på sin linje om avvecklad asylrätt.

Expressens ledarsida förespråkar en regering bestående av M och S, som har god chans till majoritet. Nog skulle de partierna även kunna komma överens i många frågor – om stram flyktingpolitik, än hårdare arbetslinje, låga miljöambitioner, sannolikt tiggeriförbud och fortsatt vapenexport till diktaturer. Jag vet att många inom S kämpar för motsatt inriktning, men denna vore också en mardrömsregering. Mer sannolik är en blocköverskridande mittenregering bestående av S, C, L och MP. Med MP kvar i riksdagen kan den få majoritet. Annars får den samarbeta med V eller M.

Oavsett regering behövs fler feminister i riksdagen, fler röster för klimatet, mänskliga rättigheter och ökad jämlikhet. En majoritet av väljarna uppgav 2014 att de ville se Fi i riksdagen. Risken att en rosa röst skulle bli bortkastad och därmed öka Alliansens möjlighet att fortsätta regera avskräckte dock många från att rösta med hjärtat. Den risken är borta nu, eftersom det inte är två block som står mot varandra.

Jag tror att de flesta rödgröna företrädare och opinionsbildare numera insett att det inte är någon idé att uppmana Fi att ge upp och lägga ner, så som Greider, Suhonen, Kielos och andra ihärdigt försökte förra valrörelsen. Åtminstone förstår partiledaren för V det.