I debatten som följt efter att Benny Fredriksson tog sitt liv har det funnits de som hävdat att han är #metoos första dödsoffer. Det är djupt tragiskt när någon väljer att avsluta sitt liv och vad som exakt ledde till det i Bennys fall vet vi faktiskt inte.
Det finns en stor fara i ett sådant skuldbeläggande. Det är nämligen just det som har tystat oss som varit utsatta. Vi har tagit ansvar för att mannen inte ska förlora sin familj, sitt anseende, sitt jobb etcetera. Vad det gjort med oss själva har varit sekundärt.
När jag har följt den senaste tidens debatt tänker jag på hon som kom fram till mig efter en föreläsning. Jag förstår snabbt att det är något jobbigt och hon verkar känna skam. Hon berättar om att hon blivit utsatt för ett sexuellt ofredande. Det handlade om en känd person, en person som jag kände. Vi pratar en stund innan jag måste åka hemåt. Hennes berättelse släpper inte taget om mig. Hon anförtrodde sig till mig trots att vi inte alls kände varandra. Jag vet inte vad hon hade för förväntningar när hon berättade, men jag gjorde inget.
Jag tänkte på det hon berättat varje dag efter det och funderade på vad jag kunde göra. Jag skämdes för att det enda jag förmått att komma med var att säga att det var oacceptabelt och att det inte var hennes fel. Föreläsningen jag hållit handlade om hot och hat och om betydelsen av systerskapet, men när hon öppnade sig för mig så kändes det som jag hade vikit undan – svikit.
I tio dagar tänkte jag på henne innan jag sökte upp henne på sociala medier. Det var då medierna hade uppmärksammat Hollywoodstjärnor som skrev under hashtaggen #metoo. Jag skrev att jag tyckte hon skulle göra en anmälan. Hon blev uppriktigt förvånad över min uppmaning, men mest oroade hon sig för hur andra skulle ta det. Skulle folk bli arga på henne? Flera i hennes omgivning, som hon berättat för, hade börjat ta avstånd från henne. Hon kände sig ensam och rädd. Rädd att det skulle vändas emot henne, att det var hennes fel, att hon bad om det. Jag kan många gånger upplevas som flörtig, skrev hon.
Sedan fann hon modet och styrkan och ville göra anmälan, men tvivlet lurade där hela tiden. Så många ser ju ändå upp till honom och han har gjort så mycket bra, medan hon själv var oviktigt. Gör jag verkligen rätt? Jag kan försvinna istället, det gör inget, skrev hon.
Förundersökningen lades ner i det närmaste omedelbart. Hon var förkrossad. Tvivlen på sig själv tog fart igen.
Jag kan inte nog understryka hur extremt ovanligt det är att någon hittar på att en har blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp. Däremot är det mycket vanligt att den som blivit utsatt inte anmäler. Skälen kan vara många, såsom rädsla att inte bli trodd. En känsla som alldeles för ofta är sann.
Utan #metoo hade jag kanske inte uppmanat till polisanmälan. Utan #metoo hade hon kanske inte gjort polisanmälan. Styrkan att stå ut när rättsväsendet inte tog henne på allvar kom från vetskapen om att inte vara ensam.
I samband med #metoo var vi många som vände ut och in på oss själva. Öppnade det där lilla facket djupt inom oss som hade stängts och ämnats att aldrig öppnas någonsin. Tack vare vetskapen om att vi inte stod ensamma.
#Metoo handlade om att befria sig från skammen och skulden och lägga den där den hörde hemma. Att anklaga en hel rörelse för en persons död, som vi inte vet någonting om, är förödande. Risken är att vi återigen låser in våra berättelser om övergrepp i rädsla för vad det kan göra för den andres anseende, familj, jobb eller liv.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Rossana Dinamarca har självklart rätt, men jag har sett överraskande lite av anklagelser mot #Meetoo i detta fall, vilket jag har varit glad över. Fast jag läser förstås mestadels papperstidningar.