Koreografi med konstant underliggande femininitet och sårbarhet

2018-03-02 | Ninos Josef padlock

KULTUR

Uppväxt i en malmöitisk konstnärsfamilj pendlar Ofelia Jarl Ortega själv mellan metropoler för scenkonst, som Berlin, Amsterdam och Paris. I en mansdominerad bransch klär Jarl Ortega sitt koreografiska konstnärskap i subversiva blickar mot patriarkatet och för systerskapet, skriver Ninos Josef om konstnären. I april är hon aktuell med föreställningen Shredder.

BAKGRUND:

Namn: Ofelia Jarl Ortega

Ålder: 27 år

Yrke: koreograf och performer

Ofelia Jarl Ortega har en MA i koreografi från Dans och Cirkushögskolan och hennes arbeten har visats på bland annat MDT (Stockholm), Dansstationen och Inkonst (Malmö), Les Urbaines (Lausanne) och Manifesta11 (Zürich).

Familj: älskare och älskarinnor över hela världen.

Aktuell: premiär med sitt nya verk Shredder på MDT den 5 april med dansaren Alexandra Tveit och kompositören Patrik Patsy Lassbo. Shredder utforskar begreppet postporr och frivillig objektifiering.

Ofelia Jarl Ortega är utbildad vid Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm samt vid masterprogrammet i koreografi vid Dans och Cirkushögskolan under ledning av Jefta van Dinther och Frédéric Gies.

Hennes första verk Donnie hade urpremiär på Dansstationen Malmö under 2015 och bottnade i resan kring fiktiva självbiografiska berättelser och kallades ett ”dansgolvsdrama” av Sydsvenskans Tor Billgren.

— Även om jag alltid skapat koreografi så var Donnie mitt egna första verk med en riktig budget. Jag hade tidigare gjort mindre projekt och även koreograferat i projekt med bildkonstnärer och musiker.

Precis som Donnie är hennes senare verk också fyllda av lust. Jarl Ortegas koreografier drar med åskådaren på lesbiska kontinuum i rum av queerrelevant kyla där feministiska grundvärderingar och punkig trash möts.

— Jag jobbar jättemycket med femininitet och sårbarhet, vilket jag har gjort väldigt länge och finner spännande. Mitt arbete vidgar innebörden av det feminina begreppet och upphöjer den klassiska feminiteten i sin fysiska form utan gränser. Det är saker som finns i mitt arbete hela tiden, inte någon slags tematik, utan det en underliggande men träffande gestaltning.

Har du några inspiratörer?

— Det finns yttre faktorer runt omkring mig som hela tiden inspirerar mitt arbete men sen bottnar det även i mitt personliga behov av att prata om politik, läsa litteratur, tänka långa tankar, se andras konst och hänga med folk. Life helt enkelt. Även om jag reflekterar över åskådarens upplevelse i mitt konstnärskap så skapar jag kompromisslösa verk med starka erotiska inslag. Jag inspireras väldigt mycket av sex, vilket finns närvarande i en stor del av mitt arbete och personliga liv. Det driver mig väldigt mycket och är spännande att jobba med, speciellt med tanke på hur tabubelagt sexualitet kan vara och hur snäva ramar som finns för hur en kvinna ska få vara, bete sig och röra sin kropp.

Blicken är en återkommande faktor i Jarl Ortegas koreografiska arbete där hon utforskar gränslandet mellan åskådaren och konstnärens förväntningar. Hennes ingång kring huruvida blicken kan koreograferas är en av infallsvinklarna inför hennes kommande verk.

— Jag researchar väldigt mycket kring blick, vilken sorts blick man får på sig som performer, om det går att koreografera den blicken på något sätt. Jag vill inte möta någon förväntan utan låta den vara där och göra det jag vill göra och istället upptäcka det som uppstår. Ofta när mina verk kritiseras så är det för att folk projicerar i förhand istället för att stanna länge nog att se och titta noga. Jag kommer inte att förklara mina verk eller be om ursäkt för dem känslor som väcks och jag behöver inte få saker förklarade för mig eller bli räddad, jag vet precis vad jag håller på med.

Med en bakgrund i genusvetenskap

Jarl Ortega har förutom koreografi även studerat genusvetenskap vid Lunds universitet och hon var en av skribenterna i antologin Post-Dance, där hon själv valde att skriva en essä om just förväntningar och frivillig objektifiering som en feministisk strategi. Boken snuddar vid ämnen som institutionskritik, sexualitet, koreografi och dans. Vidare pratar Jarl Ortega om empowering girlgaze och en distansering kring objektifiering av femininitet i relation till sex. Hennes starka identitet som koreograf präglas av en mansdominerad bransch som sakta går framåt i jämlik representation.

— Jag har aldrig jobbat med män, jag gör inte det och jag tror att det är ett aktivt val. I det område jag jobbar inom har jag lyckats ta plats och utveckla mitt konstnärskap och göra det jag behöver göra. Det är nog annorlunda i andra delar av världen och inom andra fält av dans men just i min omgivning är det nog fler kvinnliga koreografer än manliga och jag kan tänka mig att hierarkin ser annorlunda ut på institutionerna. Det är positivt att debatten har omvandlats till något mainstream efter #metoo och #tystdansa vilket också leder till en större medvetenhet kring kvinnors verklighet, även om det har lett till en tendens och uppmaning till bojkott. Jag personligen tror inte på bojkott som strategi utan att istället försöka jobba med problematiken inifrån och vistas på de platser, göra sin röst hörd och bidra med den kunskap man besitter för att göra direkt skillnad.

— Det känns som att det jag har att säga och göra är viktigt och jag tycker att min röst ska få finnas där, bland flera andra, för att prata och skapa konst och driva feministiska tankar och teser på andra plan. Det finns potential i det här arbetet som jag är sugen på att öppna upp för och skapa rum där saker är tillåtande. Där konst kan komplexifiera och utrymme ges för olika perspektiv.