700 familjer ockuperat en stor yta utanför Montevideo för att ha någonstans att bo.

Bild: Hernan Carballo

Bostadskrisen i Uruguay och ockupation som lösning

2018-03-02 | Ana Valdés padlock

KRÖNIKA/EKONOMI

700 familjer har ockuperat en stor yta utanför Montevideo. Marken såldes tidigare till en privat entreprenör med planer att bygga ett exklusivt grindsamhälle. Ockupationen har pågått i flera år och de riskerar att vräkas. I så fall kommer de att tälta utanför parlamentet mitt i huvudstaden. Ana Valdés kommenterar.

Vänsterregeringen i Uruguay har länge försökt bygga bort bostadsbristen. Nya hus har byggts med generösa lån, man har byggt om gamla skolor gamla fabriker, gamla lagerlokaler. Familjer med låga inkomster har fått subventionerade bostäder.

På tjugotalet instiftades i Uruguay lagar som garanterade att alla som ville bygga bostäder i kooperativ form kunde få marken av staten. Många arbetskamrater gick samman och byggde sina egna bostäder med hjälp av några ritningar och en arkitekt som lärde upp dem och som övervakade deras arbete. Det påminde om den svenska Egnahemsrörelsen, som uppstod på 1800-talet för att ge fattiga arbetare möjligheter att bygga sina egna hus. Industrialiseringen hade tvingat folk att flytta från landet in till städerna men där fanns inte tillräckligt med bostäder. I Montevideo uppstod dessa kooperativa rörelser som byggde rad- och kedjehus på en gemensam tomt med kollektiva lokaler, tvättstugor och idrottsanläggningar.

Men idag finns det alldeles för lite mark och folk har börjat ockupera privat mark. Utanför Montevideo längs den attraktiva solkusten där stressade stadsbor bygger sina sommarställen, har 700 familjer ockuperat en stor yta. Marken hade tidigare sålts till en privat entreprenör som planerade för ett exklusivt grindsamhälle. Men bygget blev aldrig färdigt och badorten, Neptunia, förlorade den utlovade satsningen.

Ockupationen har pågått i flera år nu och såväl domstol som polis har försökt vräka ockupanterna. Men de har överklagat. Där finns familjer med barn, till och med poliser med låga löner har flyttat dit i hopp om att få bygga eget.

Vi vandrar omkring och ser församlingshem, enkla hus byggda av trälådor och plåt, som har kors och bilder av olika helgon. Brasilianska evangelister predikar ofta i Uruguay, de har fått gehör bland fattiga och lågutbildade. De i sin tur betalar en del av sin inkomst och blir lovade belöningar i paradiset, lycka i kärleken och ett välbetalt arbete.

Några anarkister har bildat en förening på plats och försöker leva sin utopi bland ockupanter, de håller på att bygga ekogårdar och vill uppmuntra barn att låta bli läskedrycker och godis. En lärare kommer några gånger i veckan och undervisar. De planerar en självförvaltad skola eftersom de vägrar att acceptera skolan och lärarna som staten erbjuder.

Det pågår just nu väldiga diskussioner bland de som vill att staten och kommunen ska garantera dem rätten att bygga på den ockuperade marken och de som vill stå på egna ben och inte ta emot något från staten. Det finns lagar i Uruguay som ger rätt till att ockupera mark som har stått tom länge och vars skatter inte är betalda. Ett lagrum man nu vill utnyttja för att normalisera deras situation. Men anarkisterna och andra vill helst leva i ett parallellt samhälle med egna lagar och egna premisser.

Polisen har fått stränga order, ockupanterna ska tillåtas att bo kvar under tiden som rättegångarna pågår. Om de får nej och marken lämnas tillbaka till den privata entreprenören som köpte marken för 40 år sedan kommer de att tälta utanför riksdagen, har ockupanterna sagt. Och 700 tältande familjer mitt i Montevideo är ett alldeles för högt politiskt pris för vilket parti som helst.