Bild: Pexels/Erkan Utu

Det måste gå att utkräva ansvar för bristerna i välfärden

2018-02-27 | Clara Lundberg padlock

OPINION

”Trots att människor från olika politiska läger larmar om välfärdsstyrningens brister så är många politiker obenägna att svara”, skriver Clara Lundberg som menar att politiskt ointresse för välfärdens styrning kan bli en utmaning för demokratin.

Clara Lundberg är statsvetare, kroniskt sjuk i en neurologisk sjukdom och förälder till ett barn med funktionsnedsättningar. Hon heter egentligen något annat.

#Vitaransvar är en hashtag som Läkarförbundet använder flitigt på Twitter. Om den stämmer eller inte vill jag inte uttala mig om men den är träffsäker ur kommunikationssynpunkt, för om det är något som verkar efterfrågas bland många patienter så är det just en sjukvård som tar ansvar. Faktum är att längtan efter ansvarstagande inte bara syns hos patienter i sjukvården utan det är något som ofta uttrycks hos många människor som använder välfärdens tjänster: sjuka, personer med funktionsnedsättning, föräldrar, elever, äldre och så vidare – det vill säga den väldigt stora delen av befolkningen som går i skolan, har barn i skolan, är sjuka, inte har arbetsförmåga, behöver assistans, hemtjänst och andra välfärdstjänster.

Som kroniskt sjuk, funktionsnedsatt och förälder till ett barn med funktionsnedsättningar så konfronteras jag varje dag med insikten om hur välfärden i praktiken inte alls fungerar så som den i teorin ska. I hälso- och sjukvården, i skolan, hos Försäkringskassan och hos andra myndigheter som har till uppgift att stå för skyddsnät och trygghet så är jag mest av allt otrygg och rädd. För det som ska hjälpa stjälper ofta och som om det inte vore oroväckande nog så är ingenting någons ansvar. Någonsin.

Problemet är oftast inte lagarna, alltså de formella bestämmelserna, utan att det i praktiken är fritt fram att inte följa lagen eftersom välfärden har en ofungerande styrning och ansvarsfördelning. På pappret kan det vara tydligt vem som har ansvar men i praktiken är det oerhört grumligt. Genom att hela tiden låta ärenden cirkulera runt mellan olika aktörer så behöver ingen slutgiltigt ta ansvar.

Jag vet att jag inte är ensam om de här erfarenheterna, utan tvärt om kommer jag i kontakt med många människor som behöver välfärdens tjänster som upplever samma sak. Människor med olika politiska sympatier som har delvis olika visioner för samhället och framför allt ser olika vägar dit men som kan enas om att välfärdens styrning inte fungerar och att något ansvar inte längre finns. Om att ansvaret är så söndersmulat att det inte går att varken utöva eller utkräva.

Många yrken inom välfärden avprofessionaliseras men så länge alla följer checklistan och har gjort just den lilla bit som budgeten räcker till så spelar det ingen roll att det blev fel och att människor görs väldigt illa. Välfärden är fragmenterad och hur det slutgiltigt blir för människorna som både ska arbeta i den och använda den verkar ha blivit sekundärt.

Trots att människor från olika politiska läger larmar om välfärdsstyrningens brister så är många politiker obenägna att svara. Kanske för att de inte förstår, kanske för att de inte vill eller kan, jag vet inte utan kan bara spekulera. Jag vet däremot att bristen på politiskt svar på människors behov av en välfärd som styrs på ett sätt som gör det möjligt att ta och utkräva ansvar är väldigt oroande. Jag befarar att det kommer att leda till ett valresultat där Sverigedemokraternas inflytande ökar, rasismen, ableismen (förtryck av människor med funktionsnedsättningar) och andra former av ojämlikhet och hat i samhället förvärras och välfärden monteras ned ännu mer.

Jag vill ha välfärd eftersom gemensamt finansierad sjukvård, skola, sjukpenning, assistans, hemtjänst med mera är det enda rimliga svaret på den mänskliga sårbarheten. Ensam är inte stark och gemensam finansiering av grundläggande beståndsdelar som vård, skola med mera är fullständigt nödvändiga fundament för ett värdigt samhälle.

För att värna om välfärden måste den kunna leverera utan att skada människor och då krävs det mer än att benhårt hålla fast vid ett mål på nio sjukpenningdagar eller lögner om assistansfuskets utbredning. Våga ta i problemet att den nuvarande styrningens totala brist på ansvar leder till att förtroendet utarmas. Våga prata om att välfärdens verksamheter måste tillåtas handla om hela människor.

Möjligheten att utkräva ansvar för den politik som förs är en viktig del i ett demokratiskt samhälle. Om vi vill rädda demokratin från rasistiska krafters antidemokratiska agenda så är det hög tid att även politiker börjar engagera sig för en bättre styrning av välfärden.