Gudrun Schyman, (Fi).

Ur led är (arbets)tiden!

2018-02-22 | Gudrun Schyman padlock

KRÖNIKA/OPINION

”Vi kan inte ha en arbetsmarknad där kvinnor ska konkurrera med män som om de inte har någon familj och sedan ett familjeliv som ska fungera som om de inte har något jobb! Kvinnor kläms sönder. Fysiskt och psykiskt. Sjukskrivningarna står som spön i backen”, skriver Gudrun Schyman (Fi).

Gudrun Schyman är partiledare för Feministiskt initiativ och inrikespolitisk krönikör i Feministiskt perspektiv tillsammans med Carina Ohlsson (S), Janine Alm Ericson (MP) och Rossana Dinamarca (V).

En gång i tiden var arbetsveckan 48 timmar. Sedan 1971 är den 40 timmar. En del av oss kommer ihåg att vi blev lediga från skolan på lördagarna. Arbetstidsmåttet var uträknat från kontorstid 9-17, fem dagar i veckan.

Sedan dess har mycket hänt. Mängder av jobb utförs på andra tider. Öppethållande 7 dagar i veckan dygnet runt är inte ovanligt. Sjukvården, hemtjänsten, brandkåren, polisen är självklara men också affärer och t.o.m. gymmet har snart öppet dygnet runt. Och industrin förstås, som har kontinuerlig drift.

Inom industrin har kollektivavtal fått ner veckoarbetstiden till runt 30 timmar per vecka (i Tyskland är den nere på 24). Inom vården ligger den på 38,25. Skillnaden mellan kvinnokodat och manskodat finns alltså inte bara när det gäller lönen utan också när det gäller arbetstiden.

Kvinnor jobbar längre med lägre lön, ofta inom verksamheter som slimmats och trimmats till anorektiska mått och resultatet blir ohälsa och personalflykt.

Sineva Ribeiro, ordförande för Vårdförbundet, påminde om det här vid ett seminarium om arbetstidsförkortning härom kvällen. Hon menade att debatten om sjukvården borde handla om detta. Arbetstider, arbetsmiljö och löner. I stället är det köer och platsbrist som debatteras. Men det saknas inte platser. Det finns sängar, det finns hela avdelningar, men de är tomma. Det saknas helt enkelt personal.

Frågan är naturligtvis varför nattarbete inom industrin ger kortare arbetstid men inte nattarbete inom vården. Industrianställda kan avtala sig till både kortare arbetstid och högre lön för det finns vinstmarginaler där, brukar svaret bli. Jaha, så all offentligt finansierad verksamhet, där det saknas ”vinstmarginaler”, ska alltså fortsätta med lång arbetstid och låg lön?

Det här är inte är hållbart. Varken för anställda eller för verksamheterna. Vi monterar ner hela välfärden om vi fortsätter så här. Det blir personalbrist överallt. Vi får varken poliser eller sjuksköterskor eller undersköterskor eller förskollärare eller lärare eller fritidspedagoger eller socialarbetare.

En attraktiv arbetsgivare måste kunna erbjuda både trygga anställningar, rimliga arbetstider och rättvisa löner som det går att leva på, oavsett om det gäller kvinno- eller manskodade områden. Och det måste vi självklart finansiera gemensamt. Vi kan sänka arbetstiden och höja lönerna i stället för att sänka skatterna!

Anställningsvillkor, arbetstider och löner, det som handlar om det betalda arbetet, hänger förstås ihop med hur vi gör med det obetalda arbetet. Jämställdhet på jobbet kräver jämställdhet hemma. Vi kan inte ha en arbetsmarknad där kvinnor ska konkurrera med män som om de inte har någon familj och sedan ett familjeliv som ska fungera som om de inte har något jobb! Kvinnor kläms sönder. Fysiskt och psykiskt. Sjukskrivningarna står som spön i backen.

Det är ett helt reformpaket som behövs här. Arbetsmarknaden behöver moderniseras, lönebildningen reformeras och föräldraskapet uppgraderas. Klart vi kan!

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: