Schyman söker socialpolitiken – visionen som försvann

2018-01-25 | Gudrun Schyman padlock

KRÖNIKA/OPINION

”Det finns alltså mängder med kunskap om vilka metoder som är effektiva för att få ett tryggare samhälle och det finns ett massivt stöd i forskningen för uppfattningen att det som gör skillnad inte i första hand är tuffare tag och hårdare straff”, skriver Gudrun Schyman (Fi) i frustration över valårets första partiledardebatt.

Gudrun Schyman är partiledare för Feministiskt initiativ och återkommande inrikespolitisk krönikör i Feministiskt perspektiv.

Jag efterlyser socialpolitiken. Den har funnits men verkar nu vara spårlöst försvunnen. Den var vid försvinnandet iklädd en vacker vision om att grundbulten i demokrati, alla människors lika värde, var på riktigt med uppgiften att se till att människor som inte av egen kraft kunde hitta sin plats i samhällsgemenskapen skulle få hjälp att göra det.

Socialpolitiken utvecklades och moderniserades under 60- och 70-talen. Den tog till sig forskning och kunskap som synliggjorde att individuella problematiska situationer ofta innefattade en kompexitet av frågor. Arbetslöshet blev fattigdom, blev barn i skolan som halkade efter, blev problem i hela familjen, blev kanske alkoholism hos föräldrar och drogberoende hos tonåringar, kanske vräkning och kanske kriminalitet och kanske… Och kanske i omvänd ordning också.

Socialpolitiken sökte helhetsperspektiv. Barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd och socialnämnd slogs ihop och fick gemensam organisation ute i storstädernas distrikt och landets kommuner. Socialtjänstens inriktning ändrades från att vara överordnad och kontrollerande till att bli serviceinriktad och hjälpande. Respekt, inte repression. Nytänkandet samlades under en stolt portalparagraf i en ny socialtjänstlag.

Portalparagrafen lyder så här: 1 § Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas  ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.

Jag började jobba som socialarbetare (det som nu heter socialsekreterare) alldeles i början på 70-talet och var med om nyordningen. Vi som utbildades och rekryterades då var helt på det klara med att vi hade ett demokratiuppdrag och att det var ett kvalificerat samhällsarbete vi skulle utföra. Och vi skulle göra det tillsammans med de människor som sökte vårt stöd. Lokala poliser var naturliga samarbetspartner på träffar mellan socialtjänst, skola, fritids, försäkringskassa, arbetsförmedling och så vidare. Lokal samverkansgrupp byggd på respekt – inte repression.

Med detta i minne blev det rent plågsamt att lyssna på den senaste partiledardebatten. Det var en formidabel tävlan i grenen ”hårdare tag” och en budgivning om vem som begärde flest poliser. Till och med förslag om att kalla in militär till förorten fanns med. Det var ingen hejd på svartmålningarna och att det handlade om människor, individer med egna resurser, fanns inte ens i en bisats. Tanken att bygga ett mer jämlikt samhälle där brottsligheten i första hand bekämpas med sociala reformer och inte enbart med polisiära insatser hade, om den hade framförts, förmodligen uppfattats som samhällsomstörtande.

Jag tror att vi alla är överens om att kriminella kulturer måste raseras. Men all forskning visar att det görs bäst med väl fungerande förskolor, skolor, fritidshem, en inkluderande arbetsmarknad och tillgång till bostäder för alla. Tuffare tag från polisens kan i bästa fall vara ett komplement, men kan också vara direkt kontraproduktivt om man inte hanterar kriminalitetens orsaker.

Tankesmedjan Fores har sammanställt forskning som visar en stark koppling mellan organiserad brottslighet och social utsatthet. Kriminologer betonar att de mest utsatta grupperna i samhället framför allt behöver mer social service som överbryggar gapet mellan dem och samhället. Polisen har en central roll och gör skillnad till det bättre först när de har förståelse för, och en relation med, området de arbetar i. Då vågar folk gå till polisen med sina problem.

Det finns alltså mängder med kunskap om vilka metoder som är effektiva för att få ett tryggare samhälle och det finns ett massivt stöd i forskningen för uppfattningen att det som gör skillnad inte i första hand är tuffare tag och hårdare straff.

Därför skickar jag nu ut en alltmer desperat efterlysning – vi måste hitta socialpolitiken!