Ingrid Engarås: ”Prata om skogen”

2017-12-19 | Felicia Mulinari padlock

FEMINISM

– Jag har länge varit frustrerad för att jag inte tycker det har funnits tillräckligt tydliga kopplingar mellan feministisk aktivism, klimataktivism och antirasistisk aktivism. För klimatkamp utan maktanalys blir bara tomma slag i luften. Men jag tycker att jag ser en ljusning där nu, säger Ingrid Engarås, avgående kalendarieredaktör för Feministiskt perspektiv.

– Här ser jag med en gång det mest välbesökta evenemanget. 22 000 till antifascistisk demonstration i Kärrtorp, Stockholm, säger Ingrid Engarås.

Under många år har Engarås arbetat som kalendarieredaktör för Feministiskt perspektiv, men nu går hon vidare mot andra arbeten. Det är söndag i december. Ute är det mörkt och tyst, men skärmen lyser av liv och rörelse när Engarås visar några av de hundratals evenemangen som hon har lagt in i Feministiskt perspektiv.

När du lade in Kärrtorp, förväntade du dig då att det skulle bli så stort?

– Nej. Jag hade ingen aning att det skulle bli en sådan extremt stor styrkesamling.

Feminism och ökad representation

Som kalendarieredaktör har Engarås arbetat med att bevaka och sammanställa feministiska händelser och evenemang; alltifrån mer aktivistiska till kulturella yttringar. Vi klickar vidare mot nästa år i datorn. Kalendariet är ett tidsdokument av sociala rörelser. Kamper jag själv minns, evenemang jag aldrig har hört om. Kultur, aktivism. Det finns en enorm bredd i evenemangen som har legat ute.

– När jag började arbeta med kalendariet blev det fort tydligt att feminism är en väldigt massiv folkrörelse, som överlappar i många olika kamper. Det finns inga självklara gränser till vad man ska betrakta som ett feministisk evenemang utan mer ett feministiskt perspektiv på händelser.

Var det utmanande? Att välja evenemang när så mycket kan förstås som feministiskt?

– Nej. Det blir ändå ganska självklart. En följer personer och aktörer och initiativtagare som inte är cismän i första hand. Så har jag tänkt med till exempel musikevenemang; jag har valt att ge uppmärksamhet åt vissa artister som kanske inte ens är uttalade feminister men som lyfter kvinnor och transpersoner, och speciellt i genrer som är dominerade av cismän.

Tänker du också kring representation och jämvikt med andra parametrar, erfarenhet av rasism till exempel?

– Ja, absolut. De tystade rösterna ska höras. De som inte har haft utrymme ska ha utrymme. Och genom det kan man hitta en urvalsprocess.

Vilken typ av kulturyttring har du särskilt arbetat för att lyfta fram?

– Spännande kvinnliga konstnärer. Samtidskonst. Och det är häftigt att se att allt fler stora kulturinstitutioner har ändrat sig och börjat utvecklat boka lika-policy. Att cismännen inte får dominera längre. Att curatorn tänker medvetet och inte bara låter det rulla på och boka samma som alltid.

Har du tyckt att det har varit svårt att hitta kultur som kvinnor och transpersoner gör?

– Nej, inte alls.

– Transpersoner är fortfarande oerhört underrepresenterade, och det behövs separatistiska forum. Varje underrepresenterad grupp behöver trygga rum för att experimentera och finna sina uttryck. Det kan ju handlar om allt från kultur till fikaträffar, som Black coffe. Sådana forum kan vara avstampen som gör att folk får kraft av varandra, delar erfarenheter och tar steget att bli publika med sina uttryck.

Salonger, dramatik och hantverk

Om du tittar tillbaka till när du började arbeta som kalendarieredaktör, ser du några trender som fanns i den feministiska rörelsen?

– Väldigt mycket feministisk dramatik och scenkonst, som bara har vuxit som en kulturell rörelse. Där kan man se något som har ökat.

Jag känner igen mig i den bilden. Också vad gäller antirasism att scenkonst har blivit en plats där politisk konst och andra röster har fått ta mer plats i kulturen de senaste åren.

– Ja, jag tycker att man kan se en våg av politisk scenkonst som slår igenom både på de stora etablerade scenerna och hos exempelvis små fria teatrar.

– En annan trend är salonger. Idén om salongen kommer från 1600-talet när adliga damer ”höll salong” men i dag har formen spridits och används av sociala rörelser och kulturvärlden. Som ett slags avslappnat panelsamtal som belyser aktuella frågor i en ickehierarkisk form.

– Feministiskt skapande är en väldigt spännande trend. Någon slags protest genom långsamhetens lov, att helt enkelt vägra stressa. En process där man arbetar med det som historiskt betraktas som kvinnligt hantverk och genom en feministisk och humoristisk vinkel.

– Personligen tycker jag det är häftigt med växtgäris, ett separatist forum för icke män som är intresserad av växter. Det formades som en undergrupp för streetgäris.

Och vad fyller sådana här grupper för funktion?

– Det är ju främst ett urbant fenomen, men jag tror också det finns en längtan till naturen i dessa rörelser, en ide om att återgå till jordens egna rytmer. Långsamheten som motverkar den destruktiva stressen i arbetslivet. Genom växter kan människor hitta väg till egen läkning och motarbeta stress och utbrändhet hos sig själva.

Nyfödda allianser i klimatrörelsen

– Sedan, i motsats till trender kan vi ju se att vissa feministiska evenemang återkommer varje år. Minneshögtider, 8 mars, internationella dagen mot våld mot kvinnor.

Engarås pekar på skärmen där 8 mars evenemangen för 2017 är inlagda. Sidor efter sidor av evenemang på samma dag. Och det här var bara några utvalda av alla de som faktiskt skedde, förklarar hon.

Du har också haft överblick den feministiska rörelsens arrangemang under de senaste åren. Hur det har sett ut med allianser jämte att arbeta själv i sin organisation på dagar som 8 mars till exempel.

– Det är väldigt organiskt. Det kommer nya initiativ. Men det är tydligt att organisationer går samman när de behöver vara kraftfulla, och kan enas i aktuella, stora frågor, som till exempel asylrätt, aborträtt, pensionerna, vården, där finns det viktiga allianser.

– Något jag följt med ett extra intresse är urfolksorganisering, som växer som rörelse. Självklart har den samiska organisering alltid funnits där, men att den ingår i fler allianser och att allt fler blir medvetna om Sveriges egna koloniala historia. Samers kamp är inte längre isolerad från antirasistisk kamp, antikolonial kamp och klimatkamp. Och där ser jag att det är på väg att ta form nya allianser.

Jag vet också att du har stor kunskap kring klimatfrågor. Vad tänker du kring feminismens roll i klimatkampen?

– Jag har länge varit frustrerad för att jag inte tycker det har funnits tillräckligt tydliga kopplingar mellan feministisk aktivism, klimataktivism och antirasistisk aktivism. För klimatkamp utan maktanalys blir bara tomma slag i luften. Men jag tycker att jag ser en ljusning där nu, även om den offentliga debatten fortfarande ligger långt efter. Och det är väldigt akut. Det är urfolkens kamp som är vägvisare när det gäller att påvisa sambandet mellan klimat, kolonialism och patriarkat.

– Standing Rock blev en ögonöppnare för många. Tänk att det ska behöva ske massiv urfolksorganisering på en annan plats i världen för att öppna folks ögon här. Men faktum är att det inte finns ett allmänt medvetande om Sveriges koloniala historia, det tystas fortfarande ner i den offentliga debatten och i historieskrivningen, och det påverkar såklart feministiska aktivister också. Vi har också fortfarande en utbredd okunskap om Sveriges mineralpolitik och hur den ena prospekteringen efter den andra får tillstånd trots att gruvexploatering för med sig gigantiska risker för dricksvatten, livsmiljöer och kulturarv. Jag ser fram emot en ökad feministisk mobilisering för ett samhälle som inte bygger på exploatering av ändliga resurser.

Utmaningar för den feministiska rörelsen

Vi fortsätter titta på alla de evenemangen som Engarås lagt in under flera års tid. Det finns en bredd i kalendern; politiskt, kulturellt, men också geografiskt.

Hur Stockholmscentrerad är aktivismen och den aktivistiska kulturvärlden i dag i Sverige?

– Malmö-, Göteborg-, Stockholm-centrerat får man nästan säga men jo Stockholm är lite större, och sedan finns det ett stort symbolvärde i Stockholm eftersom det är maktens stad. En del landsomfattande rörelser kommer till Stockholm för att konfrontera politiker, till exempel. Men mobiliseringsmässigt är det ju de demonstrationer som sker på många platser samtidigt som är de allra mest kraftfulla. Och även mentalt och känslomässigt kraftfullast, det betyder så otroligt mycket när vi gör något på många platser samtidigt.

Är det någon speciell kamp på landsbygden som du vill lyfta fram?

– Matsuveränitetsrörelsen imponeras jag av. Som är både global och drivs av internationellt verksamma organisationer men också ekobondeorganisationer i Sverige. Omställningsrörelsen, ekorörelsen, allt det här överlappar varandra. Och det kanske inte finns någon uttalad feminism i de svenska delarna av de här rörelserna men skrapar man lite på ytan ser man att feminismen är grundläggande.

– Sedan tror jag att de också kommer en större organisering. Kvinnor på landsbygden är väldigt drivande i gruvmotståndsrörelsen. Som vi ser globalt, kampen för land och vatten att kvinnor för den kampen eftersom kvinnor är beroende av land och vatten.

Vilka frågor pratar den feministiska rörelse inte om, fastän vi borde?

– Skogen. Det känns fortfarande i Sverige som att medvetenheten om hotet mot Amazonas är större än hotet mot den skogarna här. Och artutrotningen med det. Jag efterlyser mer frågor om vad som händer med skogen, och det är otroligt motigt för det är väldigt starka lobbyistkrafter bakom skoginsdustrin. Skogsindustrin försöker framställa sin modell med kalhyggen och plantage som gynnsamt för klimatet då de menar att biobränslen från skogsplantage ska ersätta fossila bränslen och trävaror ska ersätta produkter av oljeplaster. Men samtidigt som de sista naturskogarna faller raderas stora delar av vårt kulturarv, en mångfald arter förlorar sina livsmiljöer och möjligheter till hållbara näringar försvinner. Naturskogar är levande ekosystem med blandade åldrar och arter och de är om möjligt ännu viktigare att skydda dem och/eller bruka dem varsamt och i ett förändrat klimat. Vi kan inte bygga ett hållbart samhälle om vi inte också sätter stopp för den sortens missbruk som den pågående förbrukningen av skogens livsmiljöer innebär.

Hur internationell är den svenska feminismen?

– Det finns så pass mycket kunskapsutbyte mellan aktivister med olika bakgrunder, det går inte att isolera från varandra. Så klart, folk zoomar in på delkamper, men ingen fråga går att isolera helt som en fråga i Sverige. Tiden vi befinner oss i: kolonialismen, de stora konfliktytorna, klimatet och flyktingkris, allting hänger ihop. Vi behöver arbeta tillsammans.