Inga-Lisa Sangregorio.
Bild: Privat
Främsta felet med pensionssystemet kvarstår
2017-12-15 | Inga-Lisa Sangregorio
OPINION/NOTERAT
”Irriterar mig över att så många kommentarer till den nya pensionsuppgörelsen gläder sig över enigheten över blockgränsen”, skriver Inga-Lisa Sangregorio på sin Facebook-sida och påminner om historien bakom och konsekvenserna. Feministiskt perspektiv har fått lov att publicera hennes initierade reflektion i punktform.
Inga-Lisa Sangregorio är journalist, författare och debattör
Det nya pensionssystemet skapades av en liten sluten grupp politiker och experter som arbetade utan insyn under den värsta krisperioden i svensk nutidshistoria. Den utredning som lades fram våren 1994 (Reformerat pensionssystem, SOU 1994:20) omfattade med bilagor över 900 sidor. Remisstiden var rekordkort, vilket ledde till att ingen remissinstans hann läsa och ta ställning till helheten. Därefter hade departementet två veckor på sig för att läsa remisserna, ta ställning till synpunkterna och skriva den proposition som riksdagen skulle ta ställning till. Den 8 juni 1994 röstade riksdagen igenom förslaget.
Varför denna orimliga brådska med en ”reform” som enligt huvudaktören Bo Könberg skulle vara till nästa istid? Jo, det var val i september, och förslaget skulle aldrig ha överlevt en valrörelse. Framför allt inom S var motståndet starkt, men det dribblades bort och tystades ner.
Under ett antal år därefter arbetade andra slutna grupper med att finslipa förslaget, bland annat genom att införa bromsen, som visserligen bara skulle behövas om digerdöden eller atomkriget drabbade landet men som redan slagit till tre gånger och inte bara bromsat utan sänkt pensionerna. Sedan systemet trädde i kraft har en ”arbetsgrupp för vårdande av pensionsuppgörelsen” sett till att vårda resultatet av denna oheliga allians, som prisas för sin robusthet men har den lilla svagheten att ge orimligt låga pensioner. Operationen lyckades men patienten dog.
De nya förslag som nu kommit är utformade just av denna slutna grupp och rubbar inte den heliga pensionsöverenskommelsen, vars främsta fel var och är att den är underfinansierad.
De förbättringar för pensionärerna som föreslås (höjd garantipension och bostadsbidrag) ligger utanför pensionssystemet och finansieras via skatterna. Det handlar alltså om inkomstprövade bidrag, inte om de pensioner som vi tjänat in under ett långt arbetsliv. Tvärtom faktiskt: den enda inkomst som räknas av mot garantipensionen är den som bygger på tidigare förvärvsarbete.
Pensionssystemet har aldrig underställts folket i val. Att sex partier ingår i den grupp som ”vårdar pensionsuppgörelsen” gör det bara ännu omöjligare att bryta denna fatala enighet, som gjort det möjligt att gång på gång sänka pensionerna utan att det ens debatterats i riksdagen.
annons:
Följ oss
Gå till sidtoppen
Hur har jag kunnat vara så blåögd?! Jag kunde inte drömma om hur resultatet av de olika överenskommelser som gjorts upp om angående pensionen skulle bli ”på riktigt” Pinsamt är vad det är. Jo, jag har ju hört att det är ”dåligt” och helt ologiskt till sin konstruktion. Men ändå har jag inte tagit det till mig. På allvar. ”Det ordnar sig nog” har jag tänkt - och det kanske det gör...för mig!!! Tack tack tack till alla som varit så mycket klokare än jag och som nu kan förklara så man begriper lite bättre!
Jag är ju feminist för att jag är övertygad om att hela samhället tjänar på jämställdhet och rättvisa under hela livet. Det jag kan göra i nuläget är att verka för att pesnsionssystemet ändras på ett vettigt vis. Själv klarar jag nog inte att rucka på ordningen men tillsammans måste det ju gå att göra förändringar som håller för framtiden - eller hur!?
Tack Inga-Lisa för dina som alltid ettriga, initierade, insatta och kloka kommentarer! Jag håller helt med dig och har som du irriterat mig våldsamt på denna uppgörelse som egentligen bara reproducerar ett patriarkalt klassamhälle som ser till att kvinnor i vård, omsorg, ja inom det mesta, får behålla sin underordning och belönas med ännu sämre villkor än under sin arbetstid. De villkoren ska de leva på sen till dödagar. Skamligt och för uselt!