Kriget i Syrien har pågått i över sju år. Drygt en halv miljon människor uppges ha mist sina liv i inbördeskriget. Över 5,4 miljoner människor har tvingats fly Syrien enligt UNHCR, som bedömer att hälften av dem är barn. Varannan syrier har antingen lämnat Syrien eller är internflykting. Yamama Al-Hawari berättar:
– Jag och min familj hade det bra i Syrien. In i det sista ville vi inte fly. Men inbördeskriget verkade inte ta slut.
Al-Hawari var 17 år när hon kom in på universitetet i huvudstaden Damaskus. Efter sin examen fick hon arbete som journalist på flera stora etablerade tv-kanaler och en nyhetsbyrå i Syrien, både som reporter och redaktör. Al-Hawari tillhör den kristna minoriteten assyrier.
– Ingen vill ju fly sitt land och ingen vill lämna sin familj. Ibland har man inget val. När regimen kallade min bror till militärtjänsten bestämde jag och min familj att det var dags att lämna Syrien. Dessutom blev en journalistkollega till mig dödad, fortsätter Al-Hawari.
Resan till Sverige blev mycket längre och farligare än i Al-Hawaris vildaste fantasier. Efter några timmars bilkörning från Damaskus en septemberdag 2015 kom hon och delar av hennes familj (mor, far och en syster är kvar i Damaskus) till Libanon. Dit har drygt en och en halv miljon syrier har tagit sin tillflykt och lever under svåra förhållanden.
Därifrån flög familjen till Istanbul i Turkiet och kom så småningom till den turkiska hamnstaden Izmir.
– Att komma i kontakt med turkiska människosmugglare var hur enkelt som helst. Turkisk polis verkade inte bry sig om dem. De samarbetade med varandra. Det såldes många falska flytvästar som i princip var en dödsfälla, så vi köpte de dyraste för att vara på den säkra sidan, suckar Al-Hawari.
– När vi hade betalat visade de oss en gummibåt som var avsedd för trettio personer. Men människosmugglarna placerade femtio personer i gummibåten.
– Man kunde inte röra sig. Han som körde båten hade inte koll på något och körde flera gånger vilse på havet. Rädslan och paniken i båten kan jag känna än i dag. Ett litet misstag skulle kosta oss alla livet. Vi var på väg till den grekiska ön Mattelini. Normalt tar resan från Izmir till Mattelini bara 40 minuter. Men vår strapatsfyllda resa tog sju timmar, och det var mörkt när vi kom fram, säger Al-Hawari och försvinner bort i tankar.
– Att komma fram till den grekiska stranden var som att födas på nytt. Han som körde lämnade båten och försvann i raketfart.
Flyktinglivet bara börjat
Yamama Al-Hawaris resa slutade inte på den vackra, grekiska ön. Hennes resa till en fristad, trygghet och till en arena för att genomföra sina drömmar, hade precis börjat.
– På ön övernattade vi på ett hotell. Från hotellet tog vi oss till Makedonien och började färden, oftast till fots, genom Serbien, Ungern och kom så småningom till Tyskland.
Varför stannade du inte i Tyskland?
– Jag har tagit examen i engelsk litteratur. Jag kan ju bra engelska men tyskarna undviker att tala engelska. Jag visste att nästan alla i Sverige talar engelska. Sedan hade jag hört att det är lättare att etablera sig i Sverige.
Och nu har det gått två år sedan Yamama Al-Hawari kom till Sverige – ett land där allt var nytt för henne. Först hamnade hon i samhället Björna i Örnsköldsviks kommun i Ångermanland.
Hon ville på en gång börja plugga svenska, men där fanns ingen svenskundervisning.
– Då gick jag till biblioteket och lånade böcker om svensk grammatik.
Men hon ville inte stanna i lilla Björna:
– Jag förstod, att om jag skulle komma framåt var jag tvungen att flytta till en storstad, så jag åkte till Stockholm, berättar hon.
”Jag vill jobba”
I februari i år började Al-Hawari plugga svenska på SFI – och pratar redan flytande svenska. Med sina nyvunna kunskaper i svenska språket vände hon sig till Arbetsförmedlingen för att få chansen att börja arbeta. Men hennes kontakt skakade på huvudet och sade: ”Ta det lugnt, du behöver inte börja arbeta redan nu, du har ju din ersättning ändå...”
– Jag blev lite sur, jag ville inte sitta hemma, jag ville jobba.
Hon lyckades hitta ett jobb på en kommunikationsbyrå i Stockholm, där hon skrev ekonomiska rapporter på engelska. Nu arbetar hon på det kooperativa bostadsbolaget HSB.
– Det jag kämpar mest för just nu är att få arbeta som journalist igen.
Genom näringslivsprofilen Antonia Ax:son Johnsons projekt Yrkesdörren har hon fått en mentor för att kunna få ett nätverk i Sverige. Tack vare det har hon fått besöka redaktionerna på Expressen, SVT och TV4.
– Än har jag inte fått något napp, men jag hoppas att jag är nära. Jag älskar journalistik. Jag hoppas att jag kan få arbeta igen med det jag älskar mest på jorden, säger Yamama Al Hawari.
MEST KOMMENTERAT
SENASTE KOMMENTARERNA
Eva Schmitz - Jag vill bara hänvisa till min avhandling från 2007: Systers
Om Var Grupp 8 en feministisk organisation?
Abraham Adolfsson - Och härtill bör kanske sägas att jag är Finne och uppvuxen i
Om #bildskolan 21: Att äta Den Andre
Abraham Adolfsson - Ja, det är väl jättebra att ha ett intresse att ta till sig
Om #bildskolan 21: Att äta Den Andre
Per A.J. Andersson - Betalda övergrepp? Hmm… Brott ska lagföras, inte klumpas iho
Om Porr handlar om betalda övergrepp
Eva Annonssida - Finns ingen kärnvapen på marknadstorg.se
Om Nobels fredspris till kampanj för att avskaffa kärnvapen
gudrun tiberg - Hello nya Fempers nyheter! Underbart att allt blir tillgän
Om Feministiskt perspektiv öppnar arkivet och startar på nytt!
Eva NIkell - Jag är definitivt med dig, även om jag tyvärr inte sitter i
Om Rödgrönt ointresse för fred och nedrustning borde oroa många
Barbro Frost - Radikala och bra synpunkter.
Om Var inte målet att vi skulle jobba mindre?
Arina Stoenescu - Heja och tack för att ni finns! Glad första maj!
Om Feministiskt perspektiv öppnar arkivet och startar på nytt!
Frederick Lidman - Lite osäker på vad det här betyder i praktiken. Sidan femini
Om Feministiskt perspektiv öppnar arkivet och startar på nytt!
MEST LÄST