Bild: David Lee/Netflix

Fri sexualitet är fortfarande inte för alla

2017-12-08 | Felicia Mulinari padlock

KULTUR

”Nolas berättelse är #metoos berättelse, varje litet övergrepp räknas, varje lite övergrepp smärtar, och varje litet övergrepp är ett övergrepp för mycket.” Felicia Mulinari har sett den nya tv-serien She’s gotta have it, om en svart kvinna som har fyra älskare, och finner den intressant, framförallt när den blir osäker och trevande.

She’s gotta have it från 2017 är regisserad och skriven av Spike Lee, men serien är också skriven av och tillsammans med Radha Blank, Eisa Davis, Joie Lee och Lynn Nottage.

Vad kostar det att vara sexig? Vilka har rätten att njuta av sin egen sexualitet? Och hur kan man prata om sex som våld, övergrepp, och makt, utan att moralisera kring kvinnors begär? Det är några av frågorna som tv-serien She’s gotta have it ställer när den är som bäst.

Serien, som är en tolkning av filmen med samma namn regisserad av Spike Lee 1986, handlar om svarta Nola Darling, som kämpar för sin rätt att dejta så många som hon själv vill. Nola är ”normativt vacker” (ljust svart, smal och med en stil som signalerar kulturkapital), hon är medelklass, eller försöker i alla fall vara det, och hon är en rätt så pretentiös konstnär. Men även om jag tror att seriens budskap är någon slags sexuell frigörelse – också för svarta kvinnor, är det inte Nolas sexuella eskapader som jag finner särskilt intressant.

Feminister och kulturkritiker har på ett spännande sätt problematiserat tv–serier som Sex and the city, med flera, både för att förstärka patriarkala heteronormer och för en vision om sex och kärlek som är konsumistisk och endast tillgänglig för den vita överklassen. På senare år har fler och fler tv serier visat även svarta kvinnors sexualitet med fokus på njutning och lekfullhet – men problemen återupprepas – så även här i She’s gotta have it.

I de första avsnitten är jag nästan uttråkad, kanske för att jag i tindertider inte känner att sex med flera är särskilt provokativt. Vi lär känna Nolas älskare, som är klichéfyllt framställda, men med glimten i ögat. Tre män; en radikal nörd, en mystisk modell, en rik och halvt om halvt separerad klassresenär. Men också en stabil och mogen kvinna. I början av serien tar Nolas älskare så mycket plats att vi knappt lär känna henne själv, och när hon får uttala sig pratar hon så medvetet och pretentiöst och hon knappt känns som en karaktär.

Det betyder inte att jag inte har roligt när jag tittar. Det är fortfarande rätt ovanligt att få följa svarta karaktärer i sin svarta värld; med svarta internskämt, svarta älskare, och referenser till svart kultur, och jag njuter av att på vissa sätt känna igen mig, och att tv-serien tydligt tar avstånd från den vita blicken.

Klasskonflikter mer utmanande än sex

Men jag känner inte något djupare förrän kritiken mot Nola kommer fram – som bäst artikulerad genom hennes bästa vän, en hemlös konstnär, och rektorn på skolan där hon arbetar; alla med arbetarklassbakgrund vilka genomskådar hennes klyschor.

Rätten till njutning är inte för alla. Rätten att vara fri är inte för alla, så länge frihet så nära hänger samman med ansvarslöshet som det gör i dagens dejtingliv. När Nola uppmuntrar ett litet barn att måla sig själv sexigt, likt barnets favoritartist, skäller rektorn ut henne. Ett arbetarklassbarn från slummen har inte råd att leka med friheten att vara sexig – för den är respektabiliteten kanske det enda som kan rädda henne från patriarkatets, klassamhällets och rasismens våld.

Och medan Nola pratar på om vikten av att älska sig själv så som man är – använder hennes kompis alla sina sparpengar för att göra ett rumpinplantat så att hon kan få högre dricks när hon dansar på bar, och därmed försörja sin dotter.

Kanske är platsen eller gemenskapen det mest spännande med tv -serien. Ett inte helt färdiggentrifierat Brooklyn där svart lägre arbetarklass fortfarande rör sig på samma gator som vita och rika hipsters och Donald Trump-förespråkare. Det är platsen som gör det så tydligt att konst inte bara är konst, att sex inte bara är sex. För medan Nola hyllas för sin gatukonst trakasseras hennes hemlöse vän av polis och grannar för densamma.

När She’s gotta have it är som intressantast handlar den om begär och våld, och svårigheten att skilja dem åt i ett rasistisk och sexistisk klassamhälle som konsumerar, våldtar, approprierar, äcklas av och på alla sjuka sätt använder våra kroppar och vår njutning. Det finns ingen enkel väg ut, inget svar, ingen moral – men heller inte en fri ickemoral. Men det finns makt – och det finns motstånd.

En tydlig feministisk ambition

När Spike Lees film kom 1986 kritiserade bland annat feminister och författaren Bell Hooks den för att vara sexistisk. Hooks är särskilt kritisk till en våldtäktsscen, där kvinnan först säger nej, men det sedan blir så att hon ändå njuter av sexet. Hooks problematiserar romantiseringen av kvinnans sexuella frigörelse, och visar att den i filmen och i samhället fortfarande sker på mannens premisser. Spike Lee håller numera med henne – det märkts att lång tid har gått, och att hårt feministiskt arbete har skett de senaste trettio åren. Tv-serien behandlar övergrepp på ett helt annat sätt med en tydlig feministisk agenda.

När Nola en natt går hem följer en man efter henne, skriker på henne och tafsar, vilket skapar posttraumatisk stress och svårigheter för henne att njuta som hon vill av sex. Det är spännande och nytt att det inte är ett våldsamt övergrepp som problematiseras, utan en av alla de mikroaggressioner som inte minst rasifierade kvinnor och transpersoner är vana vid sker var och varannan kväll. Nolas berättelse är #metoos berättelse, varje litet övergrepp räknas, varje lite övergrepp smärtar, och varje litet övergrepp är ett övergrepp för mycket.

Nola svarar med aktivistisk konst och bearbetar på det sättet sin rädsla. Spänningen mellan att vilja njuta av sex som om de vore bortom patriarkatet – och det faktum att sex aldrig är bortom patriarkatet – fångas i några av tv-seriens ögonblick. När Nola blir lite mindre självsäker kan jag identifiera mig med henne och känna igen mig.

Det finns inga eviga eller säkra strategier mot patriarkatets och rasismens makt över våra kroppar, i alla fall inte på ett privat plan. Men Nola tar hjälp av kollektivet, av sina vänner, av terapi och aktivism, och överkommer rädslan som en begränsning.

Hennes projekt: att ligga med vem hon vill utan att ta ansvar för andras känslor verkar fungera, men jag känner inte att det är min utopi eller att hon är en särskilt sympatisk person. Att kvinnor ska bli som män – individualister och erövrare utan emotionellt ansvar känns som en både förlegad och sorglig feministisk vision. Däremot önskar jag att någon gör liknande drömmar om öppna förhållanden och flersexualitet till tv, där ömsesidighet och ansvar för varandra inte behöver glömmas bort.

100 år efter ryska revolutionen längtar jag fortfarande efter en svart Aleksandra Kollontaj, med en dröm om en ”proletär kärleksideologi” där vi varken äger varandra eller behandlar varandra som slit- och slängvaror.