Till alla er som gick förbi

2017-12-08 | Felicia Mulinari padlock

FEMINISM

”När vi är för ensamma för att göra motstånd mot nazismen gråter vi. När vi är för få för att göra motstånd mot nazismen skriker vi. Det finns en liten styrka i det. Vi vittnar om våldet, även om ingen vill lyssna. Kanske vittnar vi för oss själva, för att minnas, att vad de än säger är vi alltid människor”, skriver Felicia Mulinari, som var på plats när nazistiska Nordiska motståndsrörelsen manifesterade i Stockholm i lördags.

Det är en lördag i Stockholm. Jag ska köpa en jacka i röd fuskpäls, det är kallt i december och jag vill vara varm och vacker. Men nazisterna har tagit över staden. De står på Medborgarplatsen och pratar öppet om att de vill utplåna sådana som mig. Några få protesterar mot deras hatbudskap. Jag fryser. Ett par poliser står och skrattar åt ett internskämt en bit ifrån. Hade nazisterna velat hade de kunnat slå ihjäl oss här och nu. Men det vill de inte, inte nu, när polisen ser. I dagsljus räcker det med att prata om förintelsen, att hota oss, att göra oss rädda.

I förra veckan nåddes vi av nyheten att Finland förbjuder den nazistiska organisationen nordiska motståndsrörelsen, med hänvisning till att de bland annat sprider hatretorik, och betonar styrka och aggressivitet och uppmuntrar till våld. Förra året blev Jimi Joonas Karttunen, 28 år, mördad efter att han sagt ifrån när han såg den nazistiska organisationens manifestation. Han misshandlades till döds på öppen gatan. Själva beskrev nazisterna mordet som en snabb ”disciplinåtgärd”.

Jag är fortfarande osäker på om jag är för ett förbud i Sverige. Mest för att jag inte litar på den polis som registrerar romer och våldtagna kvinnor. Vi lever i en tid då till och med de vackraste lagarna som rätt till semesterersättning eller miljöskydd kan användas för att utvisa flyktingar eller riva romers läger. Samtidigt går mitt hjärta sönder varje gång jag ser nazisterna manifestera. Samtidigt vet jag att deras existens på mina gator, betyder att det inte är mina gator, att jag inte kan röra mig fritt i min egen stad.

Tre dagar innan hade samma nazistiska organisation marscherat i centrala Stockholm. Vi har hängt hemma hos brorsan. Pappa ska ta tåget från centralen. Innan han går ber vi honom sms:a när han är framme. När han väl har gått till tuben ångrar vi oss. Vi skulle inte ha låtit honom åka själv. Den här staden är inte trygg för en svart människa. Den här staden är inte vår att röra oss i.

Jag hör ibland vita människor säga att det bara väcker mer uppmärksamhet för nazisterna om vi gör motstånd. Det är tydligt att de inte förstår – eller snarare inte vill förstå – att nazister för oss redan har all uppmärksamhet, eftersom vi länge har tvingats anpassa oss efter rädslan för att de ska mörda oss.

Det är som att hävda att vittnesmål om #metoo skulle göra männen argare och mer våldsbenägna. Visst, med motstånd följer (sexistisk och rasistisk) reaktion men ickemotstånd innebär strukturellt våld och rädsla. Vi vet att våldet finns. Frågan är bara om vi, som kvinnor, trans, queers, rasifierade, ska behöva bära ansvaret, berättelserna och rädslan helt själva.

Det är vårt ansvar att skydda varandra.

I Göteborg såg vi ett vackert slagord bli sant, vi är många och därför är vi starka. Det var inte farligt i samma utsträckning att visa vår avsky mot nazisterna, eftersom tio tusen kroppar ställde sig upp och solidariserade sig med varandra.

I Göteborg såg vi ett vackert slagord bli sant: Inte ett steg bakåt. Om inte kulturarbetare hade bojkottat bokmässan så hade det kunnat vara Nazistiska motståndsrörelsen som hade bokprat där nästa år.

Det är vårt ansvar att skydda varandra.

Det är fullt av människor en lördag på Södermalm i Stockholm. Ändå är vi bara några få som stannar upp när vi ser dem. Vi är få och ensamma, men vi vet att går vi är någon annan ensammare. Så vi skriker jävla nazister, och till vår förvåning hånler de och svarar att ja, de är nazister. De kallar oss för fula horor, och börjar ta foton på oss. När vi säger till polisen att de fotar oss, rycker polisen på axlarna och säger att om vi inte vill bli fotade så kan vi ju gå därifrån. Vi vädjar till polisen, försöker förklara att utrotning inte är en åsikt, utan en praktik som faktisk innebär att sådana som oss inte får leva längre. De svarar med att Nordiska motståndsrörelsen uppför sig bättre än oss, är mindre högljudda, att vi borde läsa på om demokrati.

Jag känner igen polisens röst. Det är samma röst som så många av lärarna hade när de försvarade mobbaren i skolan. Om mobbaren bara får mobba ifred så kan ju skoldagen fortsätta som vanligast. Det var den rösten som lärde mig att inte gråta eller klaga, eftersom ingen ändå bryr sig. Men nu är jag vuxen och jag har sedan länge lärt mig att min svaghet också är min styrka. Jag börjar gråta. Polisen bryr sig inte om att jag gråter. Men jag gråter ändå.

När vi är för ensamma för att göra motstånd mot nazismen gråter vi. När vi är för få för att göra motstånd mot nazismen skriker vi. Det finns en liten styrka i det. Vi vittnar om våldet, även om ingen vill lyssna. Kanske vittnar vi för oss själva, för att minnas, att vad de än säger är vi alltid människor.

Trots att nazisterna fotograferar oss, slår ner en antirasist och en polis, låter polisen dem står kvar. Nazisterna har inget polistillstånd, polisen hade kunnat hävda att de stör ordningen, men de låter dem stå kvar.

Det är vårt ansvar att skydda varandra.

Ett tjejgäng kommer till vår räddning. De är yngre än mig, modigare än mig. När de skriker så händer det något. Vi blir argare, mindre rädda. Nazisterna kallas oss för fula horor. Vi skriker högre, högre, argare, till de lämnar torget. Polisen gör det omöjligt för oss att följa efter dem, men låter nazisterna demonstrera fritt. Men ändå, en delseger. Vi fick dem att lämna Medborgarplatsen. Vi lyckades skydda varandra.

Jag önskar att tjejerna inte hade behövt vara så modiga. Jag önskar att jag inte hade behövt vara modig, för innerst inne är jag väldigt rädd och feg. Jag önskar att alla vita människor som ser någon propagera för förintelsen tar sitt ansvar och skyddar våra kroppar. För det är vårt ansvar att skydda varandra. Man behöver inte stå på torget om man inte vågar. Men ni hade kunnat ge oss en kram, eller räckt ett fuck u finger till dem. För när ni väljer att inte göra någonting ger ni dem rätten till våld, och oss rädsla för att existera i staden där vi bor.

Det är en tung rädsla att bära ensam. Den väger lika mycket som en oändlig sorg. Ni hade kunnat bära lite mer av den. Vi hade kunnat skydda varandra.