#metoo: För att ta steget från ord till handling krävs kunskap

2017-12-06 | Jenny Westerstrand , Stina Jeffner padlock

OPINION

Röster från höger ifrågasätter hela genusvetenskapen och aktörer som försvarar genusvetenskapen argumenterar för jämställdhetsintegrering. Men för att åstadkomma förändring i kölvattnet av #metoo framhåller forskarna Stina Jeffner och Jenny Westerstrand vikten av att politiker lyssnar på forskningens slutsatser – men först måste akademin bestämma sig för vad den avser med begreppet kön.

Stina Jeffner är filosofie doktor i sociologi. Hon disputerade 1997 med avhandlingen Liksom våldtäkt, typ som undersöker betydelsen av kön och heterosexualitet för ungdomars förståelse av våldtäkt.

Jenny Westerstrand forskar om mäns våld mot kvinnor och kvinnors mänskliga rättigheter i relation till köns- och sexualitetsteori. Hennes specialkompetens ligger i skärningsområdet mellan juridik och sociologi. Hennes avhandling Mellan mäns händer från 2008 handlar om internationell rätt på området prostitution och människohandel för sexuella ändamål.

Vi är i begynnande valår och vet ännu inte vilka frågor som kommer att definiera debatterna. Många hoppas säkert att #metoo-kampanjen ska nå hela vägen till konkreta förslag på förändring. Men på vägen från den kraft som finns i hundratusentals kvinnors vittnesbörd till konkreta politiska åtgärder kan mycket gå fel och förlorat. Nu är det viktigare än någonsin att ropa högt på kompetens. Vem ska vi lyssna till? Vem ska få formulera frågeställningarna? Åt vilket håll ska vi nu gå?

Å ena sidan hör vi röster från höger som ifrågasätter hela genusvetenskapen som vetenskap och dess emancipatoriska önskan att bidra till att skapa jämställdhet mellan könen. Å andra sidan hör vi Nationella sekretariatet för genusforskning försvara genusvetenskapen som forskningsdisciplin och argumentera för behovet av jämställdhetsintegrering. Vi är oroliga över den statiska spelplan på vilken frågorna uppehåller sig. Vi vill föra in genusforskningens innehåll – skiftande innehåll – i debatten.

Den minsta gemensamma nämnaren för feminister brukar formuleras som att man ser att det finns en över- och en underordning baserad på kön och att man har en aktiv vilja att förändra maktordningen. Att se är alltså första steget och steg två är att söka förändring. Olika feminister ser olika saker och förespråkar dessutom olika vägar till förändring vilket gör att det nästan finns lika många olika feminismer som det finns feminister. Just nu, med hjälp av #metoo, ser många samma sak, ett mycket påtagligt problem av över- och underordning baserad på kön har synliggjorts och en uppsjö av eniga röster ropar på förändring, endast några få röster vill förneka. Vi har ett unikt läge. Vi är många som ser och som vill förändring.

Vi ser två saker som särskilt viktiga i den nya debatt som behövs: Det första är att stanna upp, våga se och erkänna, att frågor som rör kön och makt är komplexa. Det andra är, som ett led av det första, att saken går att förstå och angripa på olika sätt. Komplexiteten kan och bör få formuleras av forskare.

Den som vänder sig till forskningen måste därför vara medveten om att den inte är entydig, det kommer att blottläggas stora olikheter. Men att dessa olikheter finns går lätt förlorat i det försvar för genusvetenskapen som disciplin genussekretariatet för fram på Dagens nyheter den 23 november. På liknande sätt ser vi ett tal om kön från samma instans som andas häpnadsväckande brist på pregnans, i det svar sekretariatet ger personer som kritiserat deras bristande vaktslående om kön i jämställdhetsarbetet i Dagens nyheter den 12 november. Vi måste därför få en inomvetenskaplig debatt om hur vi förstår de begrepp vi använder. Vet vi själva vad vi pratar om? Har vi precisa begrepp och har vi kunskap om hur begreppen relaterar till historiska och epistemologiska dimensioner av de fält vi rör oss på?

Vi kommer båda från den feministiska våldsforskningen. För oss ligger det som nu sägs i #metoo-kampanjens olika forum i hjärtat av vår forskning. Uppgifter om utbredda trakasserier och våld som del i en ojämlik maktrelation mellan kvinnor och män i vardagen har sedan 90-talet tornat fram i de studier vi gjort. Den förståelse vi har vilar dock på en, för svensk debatts del, otacksamt dubbelt perspektiv. I Sverige har vi ett samtal som präglas av en höger som talar om individen och en vänster som håller fram strukturen som raster för det som ska förstås.

Vår forskning är aktörsorienterad i det att vi betonar att kön skapas i processer mellan människor, exempelvis med användande av våld. Därtill har vi också ett strukturperspektiv i det att vi betonar hur större mönster präglar alla sammanhang, där våld kan vara svårt att berätta om och få hjälp emot av olika orsaker – klassmässiga hinder, etniciteten hos den utsatta, föreställningar om jämställdhet – eller till och med premieras för den man som använder det.

Lättare att tränga igenom har ett högljutt men till intet förpliktande tal om jämställdhet haft. Vi ser det dessvärre i sekretariatets debattsvar om jämställdhetspolitikens relation till kön i Dagens nyheter den 15 november liksom i sekretariatets försvar för genusvetenskapen som vetenskap.

Istället för att rannsaka sig självt – varför har inte sekretariatet dragit i nödbromsen och krävt att sexuella trakasserier ska göras till del av den jämställdhetsintegrering de arbetat med ihop med Sveriges högskoleväsen? Vad betyder det att sekretariatets egen föreståndare på 00-talet gick till generalangrepp mot den forskning som tecknade bilden av de sexuella trakasserier och övergrepp som kvinnor nu vittnar om? Och vad betyder egentligen ”en förenklad” respektive en ”vidgad syn på kön”? – går de i polemik med en totalt okunnig syn på det genusvetenskapliga fältet utan att flytta debatt- eller kunskapshorisonten en millimeter framåt.

Vi hade hellre läst om hur sekretariatet vill uppmuntra ett växande genusvetenskapligt fält som dessvärre ibland tappat skärpan i begreppsanvändningen kring kön, att engagera sig i ett forskningsbaserat samtal om kön och jämställdhet. För kön är ett särdeles svårt begrepp vars innebörd splittrar forskningsfält och politik. Vi måste därför retirera från det trosvissa talet och gå tillbaka till frågan. Vad menar vi med kön? Vad menar vi forskare – och vad menar ni politiker?

För att ge ett bidrag till det samtal vi vill se kan vi kort säga att vår ståndpunkt är att det svenska ordet kön är något att värna. Det rymmer hela det stratifierande fält kön spänner över, allt från den så kallade biologin till den mest abstrakta sociala eller språkliga konstruktionen. Därför använder vi inte det i dag så populära ordet genus. Som ord är genus grammatiskt och som begrepp menar vi att det skapar fler problem än det löser. Det står inte klart om genus ska förstås som en direkt översättning av engelskans gender eller om det ska förstås som ett vetenskapligt begrepp som inkluderar allt det kön inkluderar, fast med en tydlighet i konstruktionens betydelse. Här råder olikhet i forskningen och redan i begreppsanvändningen kommer de politiker som vill utveckla en politik på området att behöva ta ställning.

Ett annat exempel utgör begrepp som ”binärt kön” och det tillhörande talet om ”cis-personer”. Vi avstår från att använda dessa begrepp. Genom att välja det matematiska begreppet binärt menar vi att man osynliggör det maktförhållande som forskningen om kön varit intresserad av. I den binära relationen ligger inga ojämlikheter nedfällda, bara en definitionsmässig olikhet (tvåvärdhet, kan vi kalla det, som en etta och en nolla). Vi föredrar därför den vetenskapsteoretiska termen dikotomt, som knyter an till både en definitionsmässig och uteslutande motsats hos dikotomin och ett ojämlikt förhållande som går in i hur motsatserna förstås och konstrueras.

Begreppet ”cis” vidare, är formulerat som en negation av en definition som är baserad på identitet – ”trans”. Det är ett auktoritärt, ja odemokratiskt, sätt att skapa begrepp på som vetenskapssamhället bör värja sig mot. Kanske är det avsaknaden av maktdimensionen i begreppet binärt som leder vidare till den statiska normförståelse vi också vill distansera oss från. Mycket av talet om normkritik använder begreppet norm som ”något man mäter mot”. Samtidigt menas minst lika ofta norm i betydelsen ”regler att följa”.

Sammanblandningen skapar oklarheter men gör också att de processer som är involverade i könsskapandet förstås förenklat: exempelvis som att ”privilegier” entydigt skulle höra till mäns ställning (uppräkningen ”vit-heterosexuellt-cis-man” hör hemma i detta härad). I själva verket innebär kvinnlighets- och manlighetsgörandet både pålagor och lättnader i olika avseenden och det är vår svåra uppgift att se hur dessa formeras och verkar för att bevara dikotomin och hierarkien mellan vad det ska betyda att vara kvinna och vad det ska betyda att vara man, och det som inte ges plats i dessa konstruktioner.

Vi som arbetat med dessa frågor länge vet att det inte räcker att formulera och dokumentera erfarenheter. De måste analyseras, teoretiseras och åtföljas av strategier för förändring. I detta arbete är motståndet mot att ta in berättelser om ojämlikhet och våld viktiga att hålla ögonen på. Detta motstånd, som under 00-talet och framåt givits enorm plats i media, använder ofta populism och rena felaktigheter för att förhindra att tankar om makt och kön artikuleras och kommer på fråga för konkreta förändringar. Paradoxalt nog kan detta göras genom att man säger sig vara för jämställdhet, bara arbetet inte för till några djupgående förändringar.

Vill vi att #metoo ska leda till förändringar är alltså inte bara egna begrepp, utan också det aktiva motstånd vårt arbete reser, viktigt att möta. Men vi måste nu ge oss själv tiden och utrymmet att vända blicken mot vårt eget, genusforskningens, fält. Annars blir vi snart sådana tomma tunnor som våra kritiker påstår.

Vi förstår samtidigt om begreppsbenandet låter krångligt, och kanske till och med någon tänker på påvens skägg. Men skillnader mellan forskare som försöker förstå kön är viktiga att lyfta fram till olikheterna, med de konsekvenser de kan få. En så liten fråga som huruvida könskonstruktion ska förstås med hjälp av antingen begreppet binär eller begreppet dikotom leder oss i olika riktning och ställer därmed också olika krav på vad som ska göras för att få till en förändring.

Sverige får från 1 januari en helt ny myndighet, jämställdhetsmyndigheten. En from förhoppning är att myndigheten som en första uppgift manar forskare att komma ut och skapa klarhet kring sina begrepp i de här svåra frågorna och att de därefter hjälper politikerna att låta komplexiteten vara en del av frågorna när #metoo och andra feministiska frågor ska bli politisk praktik och konkret handling. Ska steget från tal till handling kunna tas måste vi veta vad vi menar.