Bild: Privat

Slavhandeln i Libyen är ett resultat av EU:s gränspolitik

2017-11-27 | Nazanin Sepehri padlock

OPINION

”Poängen med att externalisera gränserna är att den mest våldsamma politiken begås av andra, icke-européer, och europeiska ledare kan framstå som de civiliserade, mänskliga rättighetssälskande liberaler – eller till och med socialdemokrater – de tror sig vara. Men faktum är att våldet som begås mot framförallt svarta människor i Libyen i dag är EU:s våld” , skriver Nazanin Sepehri apropå demonstrationerna mot slaveri i helgen.

Nazanin Sepehri skriver detta inlägg i egenskap av privatperson. Till vardags är hon sakkunnig i migrationsfrågor och politisk rådgivare för Vänsterpartiet i EU-parlamentet.

I juni 2016 meddelade Läkare utan gränser att de inte längre kommer ta emot finansiellt stöd från EU eller dess medlemsstater. Anledningen var EU-Turkiet-avtalet, då EU bestämde sig för att muta Recep Tayyip Erdoğan att agera gränsvakt. Människor på flykt slutade nå Grekland, och EU:s alla ledare, inklusive den svenska regeringen, talar fortfarande om avtalet som en succé. Vad som händer med människorna i Turkiet är inte direkt EU:s problem, eftersom ”out of sight, out of mind” tyvärr faktiskt fungerar.

Men människor slutade naturligtvis inte att fly. Fler började nå Italien, och nästa logiska steg för EU är att stänga hela Medelhavsrutten. Nu är inte bara Libyen fokus utan alla gräns-, transit- och hemländer. Ingen ska kunna ta sig till Europa. Fästning Europa.

EU började ge miljonbelopp till väpnade miliser i en rättslös ”stat”, men kallar dem kustbevakning för att det låter bättre. EU betalar dem för att tillfångata de som sitter på båtar och flyr Libyen, för att avvisa dem eller ta tillbaka dem och låsa in dem i förvar. Vissa av förvaren drivs av den regering EU erkänt, medan andra förvar drivs av olika smugglare – och där kommer ingen utomstående in. Vi vet inte vad som händer i de förvaren. Det enda vi får är bilder, videofilmer och vittnesmål om blodiga kroppar som saknar kroppsdelar, bilder på tortyr, på gruppvåldtäkter, på de värsta tänkbara människoöden. Och i de ”regeringsdrivna” förvaren är det inte särskilt mycket bättre.

Det är därför omöjligt att prata om slaveriet i Libyen utan att prata om EU:s migrationspolitik. Slaveri är inte heller det enda som händer människor i Libyen. Människor förslavas, vissa lyckas fly, hamnar i förvar, blir torterade, dör. Andra förslavas, försvinner. Andra förslavas, lyckas fly, hamnar på en båt i Medelhavet, båten börjar sjunka på internationellt vatten, och italienska kustbevakningen hindrar frivilligorganisationer från att rädda dem, för de vill att den libyska ”kustbevakningen” ska tillfångata dem istället och låsa in dem på ett förvar i Libyen. Och så vidare. Slaveriet är en del av en mycket större bild, och om vår ilska ska ge politisk kraft måste den vara riktad mot Fästning Europa.

Poängen med att externalisera gränserna är att den mest våldsamma politiken begås av andra, icke-européer, och europeiska ledare kan framstå som de civiliserade, mänskliga rättighetssälskande liberaler – eller till och med socialdemokrater – de tror sig vara. Men faktum är att våldet som begås mot framförallt svarta människor i Libyen i dag är EU:s våld.

Våldet vi ser är en effektiv global gränspolitik. Våldet vi ser är innebörden av reglerad migration. Det är det oundvikliga våldet som nationalstaten kräver. Migranters olydiga rörelsemönster över gränser sätter hela nationalstatsprojektet, ett projekt som ser till att de globala ojämlikheterna Europa skapade under kolonialtiden fortsätter, i kris. Om det inte fanns gränser, skulle det inte finnas någon migration. Det skulle bara finnas rörlighet.

Narrativet som EU och dess medlemsstater bygger upp kring tragedierna i Libyen och på Medelhavet handlar om illegal migration och trafficking. Dessa människor som drunknar, säljs som slavar, torteras och våldtas ses som ”illegala”. Europeiska ledare upprepar en efter en att dessa människor är ”ekonomiska migranter”, som inte ska kunna ta sig till Europa, för de har ändå ingen rätt till internationellt skydd. I bästa fall anses de vara offer för trafficking. I båda fallen är lösningen mer gränser; dessa människor ska aldrig nå båtarna, de ska inte kunna komma in i Libyen överhuvudtaget.

Det finns ingen ledare i Europa som inte kommer säga att de känner avsky inför det faktum att slaveri existerar. Men deras lösning kommer vara att finansiera ”snygga” förvar som styrs av UNHCR/IOM. Där kan man låsa in alla så kallade ”ekonomiska migranter”, för att sedan utpressa deras hemländer till att skriva återvändandeavtal med EU så att alla kan skickas tillbaka. Och sedan kommer de att kalla det för en succé, precis som de gjorde med avtalet mellan EU och Turkiet.

Vår avsky och ilska mot slaveriet i Libyen är vår intolerans mot gränsernas politik. Ansvar måste utkrävas av den svenska regeringen för eftergifterna den gjort i EU, samt för hur våra skattepengar går till miliser. Vi ser resultatet av politiken på Medelhavet och i bilderna från slavauktionerna i Libyen. Om inte regeringen vet hur makt ska användas måste vi visa dem. Därför måste vi nu hålla fast i ilskan från veckans demonstrationer, rikta den rätt och kräva en annan politik.