Sexuella trakasserier är ett vapen mot kvinnor överallt

2017-11-27 | Delvin Arsan padlock

KRÖNIKA/UTRIKES

Kampen mot sexuella övergrepp har en lång historia i Mellanöstern. Vändpunkten inleddes under den arabiska våren 2010. Delvin Arsan som befann sig i regionen då påminner i sin krönika om vad som hände och drar slutsatser i ljuset av #metoo-rörelsen.

Delvin Arsan är biståndsarbetare, skribent och författare till boken De Tystade Rösterna.

Dagligen i sju år, under mina arbetsuppdrag i Mellanöstern och Nordafrika, blev jag sexuellt trakasserad. Det fick mig att hata min kropp, att vara kvinna. Jag ville vara osynlig på gatan. En dag fick jag nog efter att man hade ropat en massa saker på gatan om min kropp. Av panik och matthet sprang jag in i en butik och började svära på alla mina språk.

Butiksägaren som förstod vad som hade hänt svarade skämtsamt:

– Det här är ju vår kultur. Det bara betyder att du är snygg. Se det som en komplimang. Det finns tjejer som blir sura om ingen flörtar med dem så var tacksam att du får bekräftelse på att du ser bra ut.

Hans ord var rena våldtäkten. Hur vågade han ens kalla det för en del av vår kultur?

Åren gick och jag fortsatte att flytta från det ena landet till det andra genom mitt arbete. Samtidigt som jag började vänja mig vid de dagliga sexuella trakasserierna som en del av den egyptiska, jordanska, libanesiska, kurdiska, irakiska, jemenitiska manskulturen. Ännu ett förtryck att leva under som kvinna, tänkte jag. Det är bara att acceptera läget för att orka stå ut, blev min strategi.

Och så kom den arabiska våren 2010.

Kvinnorna runt om i regionen deltog i den politiska revolutionen. De deltog aktivt i demonstrationerna på gator och torg. De bröt sig från hemmet och förtrycket. Det var nu eller aldrig. Trots gatans dåliga rykte skulle kvinnorna ge sig ut och kräva sina rättigheter.

Men då kom smällen.

De konservativa männen, de religiösa grupperna och det politiska patriarkatet använde sexuella trakasserier som ett vapen mot revolutionära kvinnor och demokratiseringskraven, för att hålla kvinnorna tillbaka. För att tysta dem, och med dem tysta alla som krävde förändring.

Under den arabiska revolutionen arbetade jag fortfarande i regionen. Jag bevittnade hur kvinnor blev sexuellt trakasserade och tog del av rapporter om hur en del till och med våldtogs för att de skulle skrämmas och skämmas.

– Deras våldsamma agerande och övergrepp väckte det förtryckta i oss, berättar min jemenitiska väninna som hade blivit tafsad på och slagen när hon hade deltagit vid demonstrationerna på Tahrirtorget i Jemens huvudstad, Sanaa.

På sjukhusen anklagade personalen och läkarna tjejerna som hade sökt vård efter att ha blivit våldtagna:

– Men det här visste du att de gör mot tjejerna, vad hade du där att göra när det bara var män där?

Även medier beskyllde kvinnorna som hade utsatts för de sexuella trakasserierna och rapporterade på ett sätt som gav vid lag att det var deras fel att det hände och att de borde ha tänkt på sitt rykte!

När regimen i Egypten dessutom insåg att de höll på att förlora makten helt, beordrade general El Sisi, den nuvarande presidenten men som då befälhavare i försvarsmakt, oskuldskontroller av tjejer som deltog i protesterna under revolutionen. Och då blev det fritt fram för sexuella trakasserier och sexuellt våld. Enligt organisationen Harassmap så ägde över 200 fall av övergrepp rum i Egypten under dessa dagar.

Men det var inte bara elände vi bevittnade i regionen. Regionens feministiska rörelse var på frammarsch i revolutionens skugga. Ett starkt motstånd mot de sexuella trakasserierna runt om i regionen växte allt snabbare. Motståndet mot El Sisis oskuldskontroller gav liv till protesterna. Alla började att anmäla övergrepp även om det inte riktigt fanns särskilda lagar mot sexuella trakasserier i vare sig Egypten eller andra länder i regionen. Även polisen trakasserade kvinnorna sexuellt.

– Det var när kvinnorna i Egypten vågade visa motståndet som vi alla andra vaknade till, agerade och slöt oss bakom olika nationella och lokala kampanjer mot de sexuella trakasserierna, berättade en människorättsaktivist för mig under ett besök i Beirut.

Unga män i Kairo försökte skydda kvinnorna från mobben genom att omringa dem med sina kroppar. Graffitimålningar på revolutionens väggar runt om i regionen uppmärksammade de sexuella trakasserierna vid sidan av de politiska budskapen. Kvinnorättsaktivister krävde lagreformer och vågade för första gången någonsin prata öppet om det sexuella våldet mot kvinnor i tv, radio, tidningar och på gatan, utan att skambeläggas eller vanäras.

När #metoo-rörelsen väcktes i väst och rörelsens hashtagg nådde arabvärlden så hade den redan haft sin våg i regionen och gav den snarare ännu ett liv. För även om nya lagar nu har antagits mot de sexuella trakasserierna på olika platser i regionen så finns det stora utmaningar med att implementera dem. Och det saknas resurser och politisk vilja för att motarbeta de sexuella trakasserierna som sker dagligen i tysthet.

Men det absolut värsta som hela #metoo-rörelsen har visat oss är hur de sexuella trakasserierna systematiskt har använts som vapen att tysta kvinnorna av den patriarkala självgodheten som verkar i alla kulturer, överallt.