Isabelle Widmark, Fairpay och initiativtagare till #timeout och Irma Helin, fotbollsspelare som skrivit under uppropet.

Bild: Bella Frank, Skärmklipp Dif tv

#timeout: ”Vi kommer inte att vara tysta längre, det räcker nu”

2017-11-23 | Bella Frank padlock

SPORT

Vågrörelsen som är #metoo har nått idrotten. #timeout heter uppropet som har undertecknats av 2 290 kvinnor och ickebinära med koppling till idrottsvärlden. Feministiskt perspektiv har intervjuat initiativtagaren Isabelle Widmark och fotbollsspelaren Irma Helin som båda hoppas att #timeout blir en vändning.
– Vi kommer inte att vara tysta längre, det räcker nu, säger Irma Helin.

Transparens: Artikelförfattaren Bella Frank har skrivit under uppropet #timeout i egenskap av sportredaktör.

Här kan du läsa uppropet som publicerades i DN.se

Det var i förra veckan som Isabelle Widmark tillsammans med ett par vänner drog igång initiativet #timeout. Inspirerad av de andra grupperna som bildats i #metoo-rörelsen bildade hon en Facebookgrupp den 15 november och började bjuda in folk till gruppen som växt massivt under veckan som gått. Över 11 000 personer är nu medlemmar i gruppen och på onsdagskvällen publicerades uppropet i DN.se. #timeout är underskrivet av 2 290 kvinnor och ickebinära som på olika sätt tillhör idrottsrörelsen. Aktiva idrottare, anställda inom olika förbund, sportjournalister och supportrar säger genom uppropet att de har fått nog av sexism, machokultur, sexuella trakasserier och sexuella övergrepp inom idrotten.

”Vi som skriver under detta upprop har olika relation till idrotten. Men vi delar en gemensam upplevelse av att män på olika sätt tar för sig av vårt space, våra kroppar och våra rättigheter, på sätt som begränsar våra liv och som gör våra drömmar inom idrotten lite svårare att uppnå. Kanske gör de inte alltid själva det, men protesterar inte heller när andra gör det. Vi tänker inte tillåta det att fortgå. Det är dags för timeout.”, skriver de i uppropet som har undertecknats av kända idrottare som Nilla Fischer, Maja Reichard och Anja Pärson bland andra.

Hur har dagarna varit?

– Jag fattade inte vad jag gav mig in på, säger Isabelle Widmark med ett skratt. Hon förklarar att hon redan innan uppropet var inne i en hektisk period men att hon kände att någon måste dra i detta inom idrottsvärlden. Responsen har varit enorm och mycket tid har gått åt till att skriva upprop, kommunicera hur det skulle publiceras och mycket mer. Och så vittnesmålen.

– Vi har fått in 160 mejl med berättelser, sedan har vi dubbelkollat att det är ok att vi publicerar dem, säger hon och förklarar att även om många nu går ut och berättar finns det ofta inte samma vana att berätta och prata om dessa saker:

– Det är lite svårt inom idrotten, att få folk att berätta öppet.

Vad har ni fått för gensvar?

– Stort och mycket, det första gensvaret var omedelbart och sedan har det varit lite diskussioner kring vad idrottsrörelsen är, vilket också är en intressant diskussion i sig. Det visar sig att många har valt bort idrottsrörelsen på grund av jargongen inom idrottsrörelsen.

– Många är tacksamma för att de får berätta. Vissa som har hört av sig har inte berättat för någon om vad tränaren gjorde, det är många som har längtat efter att få prata om det här.

Vad för typ av missförhållanden är det de beskriver, är det allt från sexuella trakasserier till övergrepp som i tidigare upprop?

– Ja, berättelserna handlar om rena övergrepp, men också om nedvärderande kommentarer och sexuella trakasserier. Det är viktigt att ta in allt för att visa på sammanhanget, hur allt hänger ihop, tar man bara de värsta övergreppen är det många som inte känner igen sig.

Finns det särskilda omständigheter inom idrottsvärlden som gör att övergrepp inträffar här?

– Generellt är faran när det handlar om beroendeställning, har du en tränare för att du ska bli bättre innebär det en maktrelation, klubbchefer har den yttersta makten och det är det jag kan se i berättelserna vi har fått in. Många som berättar är unga tjejer som vill fram inom idrotten och hamnar hos tränare som utnyttjar dem. Jag tror att det är beroendeställningen och tystnadskulturen som är de främsta anledningarna till att det kan ske. Sedan är idrottsvärlden också en ideell sektor med ideella ledare.

Vad hoppas du att #timeout kommer att få för effekt?

– Först och främst att synliggöra problemet. För oss som jobbar med frågorna är det inte nytt, vi har tagit upp detta många gånger men det får inte fäste för ’det förekommer inte här’. Men det här är problem som finns, vi måste lyssna på berättelserna och förebygga i alla rum.

– Det handlar inte om att skuldbelägga utan fundera på ’vad kan just jag göra?’. Att ha nolltolerans innebär att du sparkar den som inte hanterar det här bra. Att det får konsekvenser när du inte lever upp till förväntningarna. Och att även en gång är en gång.

Sedan uppropet publicerades på onsdagskvällen har många ur idrottsvärlden berättat och vittnat. En av de som skrivit under uppropet är fotbollsspelaren Irma Helin som nyligen tog SM-guld med Linköping men som nu är klar för Djurgården på nytt. Vi talas vid på telefon mellan andra intervjuer, under eftermiddagen har hon intervjuats av både tidningar och radio.

Varför har du skrivit under uppropet?

– För att det verkligen känns på sin plats att göra det. Det är inte hållbart som det ser ut nu – hur maktstrukturerna ser ut. Det här inte en dag för tidigt.

Hur tar sig det uttryck?

– Jag kan ofta uppleva en jargong inom idrotten där kvinnor är förminskade eller inte inkluderade, i styrelserum eller som tränare. Många tröttnar och väljer bort idrotten för att det är tydligt att damspelare inte har samma förutsättningar. Det har nu kommit fram berättelser om tränare, men också hur det kan se ut bland supportrar, det är alltså inte bara på plan eller i omklädningsrum detta pågår utan det kan också vara på läktarna.

Du talar gärna om jämställdhet och feminism, det verkar självklart för dig, men så är det inte alltid inom idrotten?

– Många kanske bara vill vara idrottare och inte vill vara något annat offentligt, man vill ha fokus på det man presterar på plan. Jag tycker att vi har en skyldighet och vi har också en möjlighet att nå ut till fler, och ju mer accepterat det blir att man pratar om det, desto fler gör det. Jag märker det i mitt omklädningsrum, att fler pratar om det. Jag känner en våg av engagemang från mina lagspelare.

– För mig har det alltid varit självklart att prata om feminism men jag har inte alltid haft en möjlighet att prata om det, ofta går det inte förrän man är stor nog och säker på den man är. För det är inte alltid det är smärtfritt.

Hur ser andra idrottare som du känner eller känner till på uppropet?

– Det har pratats om det, absolut. Vi är över 2 000 som har skrivit under. Det blir ringar på vattnet. Jag tycker att det pratas om det och om de olika uppropen, det pratas om Fotbollsgalan, det är som en vulkan som puttrar, säger Irma Helin och önskar sig ett vulkanutbrott.

Vi har sett vittnesmål från bransch efter bransch om utsattheten för sexuella trakasserier och övergrepp, hur ser det ut inom idrottsvärlden?

– Jag tror att man är ofta omringad av många kvinnor på plats, om man jämför med hur det ser ut inom kultur och tv, där stöter man på män i större utsträckning. Även om vi ofta har chefer och tränare som är män är mina kollegor nästan bara kvinnor. Just här tror jag inte vi hittar lika många övergrepp, utan mer av en struktur som inte blivit bättre på länge.

– Ändå finns det män med maktspel, ett exempel är på Fotbollsgalan i måndags. Mycket var positivt där, de har försökt tänka till. Men på efterfesten var det en supporter, som är 30 år äldre, som tryckte fast mitt ansikte mot sitt och kysste mig på munnen. Hade det hänt för bara en månad sedan hade jag bara blivit lack men nu ser man att det handlar om mer, att det är strukturer. Det är så bra att sakerna kommer upp.

– Det har också hänt tidigare på lagfest med styrelsen att en ordförande tagit en på rumpan och sagt att man gjort en bra säsong. Det är mycket som hänt tidigare som man inte gillat men inte blivit en stor grej för det är så normalt. Men det är det vi måste förändra. Det ska inte vara normalt.

Vad hoppas du att effekten av #timeout blir?

– Jag hoppas att män tänker till, vi kvinnor kämpar och gör allt för att förbättra det här men det är hos männen det ligger, de behöver fatta vad det är de håller på med. Jag hoppas att det här får varenda man att tänka till kring vad de gör. Så jag hoppas att #timeout minskar utsattheten, att föreningar, svensk fotboll, Uefa och alla som jobbar runt damfotbollen agerar – det måste bli en förändring. Vi kommer inte att vara tysta längre, det räcker nu. Det måste vara stopp.