Linnéa Bruno och Tobias Hübinette.
Statistik om sexualförbrytare behöver inte vara problematiskt
2017-11-16 | Linnéa Bruno , Tobias Hübinette
1
OPINION
Statistik över vilka som begår respektive utsätts för sexualbrott skulle, med rätt metod, kunna bidra till att skapa likhet inför lagen, enligt forskarna Linnéa Bruno och Tobias Hübinette version. De ser reaktionerna mot Moderaternas utspel i frågan delvis som ett uttryck för den starka aversion mot att föra statistik över minoriteter som präglar Sverige.
Linnéa Bruno är filosofie doktor i sociologi, samt lärare och forskare vid Mälardalens högskola
Tobias Hübinette är docent i interkulturell pedagogik och lärare och forskare vid Karlstads universitet
RELATERADE ARTIKLAR:
2017-11-17 | ”Hur ska insamlingen av statistik gå till rent praktiskt”
2017-06-20 | Statistik är makt
2016-04-14 | Botkyrka kommun går vidare med jämlikhetsdata
2016-03-25 | Statistik – ett viktigt verktyg i kampen mot strukturell rasism
Moderaterna (M) föreslår att Brottsförebyggande rådet (BRÅ) ska kartlägga vilka som begår respektive utsätts för sexualbrott efter modell från rapporten Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet (BRÅ 2005). Förslaget, som tidigare har väckts av SD, har fått stor uppmärksamhet och även bemötts med stark kritik. Det är uppenbart att förslaget dels handlar om att ta tillbaka väljare från SD och dels måste ses mot bakgrund av den pågående #metoo-kampanjen och den debatt som länge har pågått om att män med utländsk bakgrund antas vara överrepresenterade som förövare av sexualbrott.
Konkret vill M att BRÅ på basis av registerdata som bygger på folkbokföringsregistret ska kategorisera alla de som har misstänkts, åtalats eller dömts för sexualbrott liksom alla de som har utsatts för sexualbrott inom en viss tidsperiod utifrån svensk och utländsk bakgrund och utifrån olika ursprungsland- och ursprungsregiongrupper. Detta görs redan ibland, exempelvis i arbetslöshetsstatistiken.
Registerdatastudier har tidigare kommit fram till att män med utländsk bakgrund är överrepresenterade vad gäller att åtalas och lagföras för olika brottstyper. Kön, och i detta fall att vara man, samt socioekonomisk bakgrund har dock visat sig ha ett starkare förklaringsvärde än utländsk bakgrund. Samtidigt avspeglar registerdata inte verkligheten i sig, det vill säga det totala antalet brott som begås, då det handlar om anmälda brott. Att det polisiära arbetet dessutom kan vara inriktat på vissa minoritetsgrupper och på vissa bostadsområden kan också slå igenom på aggregerad nivå.
Vi menar därför att omfångsstudier i form av enkäter är mer tillförlitliga än registerdata när det gäller att kartlägga sexualbrott. Särskilt gäller detta våldtäkt eftersom andelen våldtäkter som anmäls är mycket låg. Enligt en omfångsstudie som har gjorts inom EU (FRA 2014) och som är baserad på enkätsvar från 42 000 kvinnor i 28 länder så ligger Danmark (52 procent), Finland (47 procent) och Sverige (46 procent) i topp vad gäller fysiskt och sexuellt våld riktat mot kvinnor. Det bör noteras att Finland, som är ett relativt homogent land, kommer tvåa. Sverige ligger vidare i topp inom EU vad gäller sexuella trakasserier (81 procent). En liknande omfångsstudie som i enkäten inkluderar frågor om etnisk bakgrund och andra variabler är fullt möjlig att göra för svenskt vidkommande även om också en sådan studie har sina begränsningar.
Tidigare studier har indikerat att utrikes födda kvinnor är överrepresenterade som våldsutsatta överlag i Sverige och att de utsätts av såväl inrikes som utrikes födda män. Den så kallade tvåårsregeln vid äktenskap med en invandrad kvinna används exempelvis av våldsutövande män som ett sätt att kontrollera kvinnor som riskerar utvisning om de lämnar förövaren. En del män har satt i system att utnyttja flera invandrade kvinnor i rad med hjälp av denna regel.
BRÅ:s senaste nationella trygghetsundersökning har vidare visat att det är vanligare att kvinnor som är inrikes födda med utrikes födda föräldrar utsätts för sexualbrott jämfört med inrikes födda kvinnor med inrikes födda föräldrar. Kvinnor med utländsk bakgrund har samtidigt allra svårast att erhålla samhällets skydd och de är även – möjligen då de själva är medvetna om det – allra minst benägna att anmäla brott. Det är därför rimligt att anta att kvinnor med utländsk bakgrund generellt och kvinnor som invandrar till Sverige för äktenskap, liksom kvinnor som är papperslösa och kanske också prostituerade, svarar på enkätundersökningar i mycket liten utsträckning.
Det finns i Sverige en stark aversion mot att ta fram statistik som rör invånare med utländsk bakgrund och invånare som har någon form av minoritetstillhörighet. Denna aversion går dels tillbaka till en skam över det svenska 1900-talet med ingredienser som rasbiologi och rasregister och dels handlar den om en färgblind ideologi som säger att kategorier som etnicitet, hudfärg och religion inte ska spela någon roll i dagens Sverige. Denna starka aversion mot statistik om minoriteter står samtidigt i skarp kontrast till den lagstadgade könsuppdelade statistiken, liksom till all offentlig statistik som handlar om exempelvis klass, ålder eller region.
Könsuppdelad statistik är ett kraftfullt verktyg för att kartlägga ojämställdhet mellan könen och för att kunna formulera och mobilisera krav på proaktiva och mätbara åtgärder som motverkar könsdiskriminering. Att aktivt motverka ojämlikheter baserade på diskrimineringsgrunder som etnicitet, hudfärg och religion förhindras och försvåras därför av att statistik om minoriteter saknas i dag.
M har kritiserats för att partiet sägs vilja registrera etnicitet, men det svenska folkbokföringsregistret innehåller, liksom all registerdata, enbart uppgifter om födelseland och om koppling till ett visst land via den ena eller båda föräldrarnas födelseland och i vissa fall också via far- och morföräldrars födelseländer. Det svenska folkbokföringsregistret är unikt. I de allra flesta länder i världen finns inget sådant register utan invånarna tillfrågas i stället om hur de själva identifierar sig utifrån bland annat etnicitet och religion i enlighet med en metod som kallas jämlikhetsdata.
Vår hållning är att statistik om minoriteter inte är fel i sig men att de metoder som används för att generera data måste vara stringenta. Vidare måste syftet med att ta fram statistiken stå klart och etiska överväganden måste vägas in. Vi är också kritiska till det motstånd som finns mot att vi i Sverige ska börja praktisera jämlikhetsdatametoden och fråga invånarna om hur de själva identifierar sig utifrån exempelvis etnicitet och religion.
En studie om sexualbrott baserad på registerdata bör vidare kompletteras med en omfångsstudie som i enkäten inkluderar frågor om etnicitet. En sådan studie skulle kunna sätta siffror på hur mycket lättare det kan tänkas vara för inrikes födda förövare att undgå anmälan, åtal och fällande dom. Likaså kan en sådan studie sätta siffror på det förmodade faktumet att kvinnor med utländsk bakgrund har mycket svårare att få upprättelse trots att de utsätts för sexualbrott i högre grad än kvinnor med svensk bakgrund. Den kan även bidra till att svara på om det är förövarens sociala position eller etniska bakgrund som är avgörande i en rättsprocess.
Att en selektiv repression och olika diskrimineringsmekanismer förekommer inom rättsväsendet har tidigare forskning indikerat men frågan är hur vanligt det är. Den övergripande målsättningen måste vara att likhet inför lagen ska gälla för såväl brottsoffer som förövare och både vad gäller sexualbrott och andra typer av brott.
Kommentarer
Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.
annons:
Följ oss
Gå till sidtoppen
Tack för en intressant artikel. Föreslår ni att en enkätundersökning skulle innehålla frågor om förövarens födelseland? Jag tänker att det medför ganska stor risk för felaktigheter om den utsatta ska uppge detta, något hen i många fall inte vet utan i så fall gissar sig till. Vilket medför risk för bias såklart.