Skådespelaren Terry Crews är en av de som vittnat om sexuella övergrepp i samband med #metoo.

Bild: Gage Skidmore/Flickr

Svarta män reduceras till sexfantasier

2017-10-24 | Hanna Böhm padlock

KRÖNIKA/KULTUR

”Han beskriver hur en högt uppsatt medieprofil kom fram till honom under ett evenemang och tog honom i skrevet. Crews var för chockad för att reagera, men samtidigt medveten om hur en motreaktion skulle riskera att förvrida situationen kring hans svarthet, skriver Hanna Böhm i en krönika om hur rasism och homofobi samspelar för att osynliggöra sexuella trakasserier mot svarta män.

Terrence Alan ”Terry” Crews är en amerikansk skådespelare och före detta NFL-spelare i amerikansk fotboll.

Kampanjen Me too skapades av aktivisten Tarana Burke för tio år sedan föra att erbjuda unga kvinnor som utsatts för sexuellt våld empati. Den 15 oktober twittrade skådespelaren Alyssa Milano: ”Om alla kvinnor som har blivit sexuellt trakasserade skriver ’jag också’ som status, kanske människor kan förstå omfattningen av problemet.” Det satte igång en våg av vittnesmål över hela världen.

Det pågår en stor diskussion om sexualbrott i världen och i Sverige just nu. Sexuella trakasserier är sannerligen ingenting nytt. Den senaste tidens diskussioner började med offentliggöranden av filmmogulen Harvey Weinsteins övergrepp och den utbredda sexismen i Hollywood. Förövarnas makt kommer sig inte bara av deras arbetspositioner, även de maktrelationer som existerar i samhället är en avgörande faktor vid sexuella trakasserier.

En av de som berättat om att ha blivit sexuellt trakasserad av en medieman är skådespelaren Terry Crews – en svart, muskulös man känd bland annat från humorserien Brooklyn nine-nine. Han beskriver hur en högt uppsatt medieprofil kom fram till honom under ett evenemang och tog honom i skrevet. Crews var för chockad för att reagera, men samtidigt medveten om hur en motreaktion skulle riskera att förvrida situationen kring hans svarthet. Han skriver: ”Jag var beredd att slå ner honom där och då, men tänkte en extra gång på hur det skulle se ut. Rubrikerna nästa dag skulle vara: ’110-kilos svart man pucklar på Hollywood-chef’”.

Crews menar att historierna kring Weinstein triggat minnen från denna upplevelse och efter att ha trätt fram har många stöttat honom. Men som väntat i en diskussion som denna möttes han också av en enorm kritik och misstro. En överväldigande del av kritikerna menar att det är orimligt att Crews inte reagerade och undrar varför en man med hans kroppshydda inte ”slog ner äcklet på direkten” eller ”bröt nacken på honom”.

Ironiskt nog har Crews redan gett en förklaring till varför; medvetenheten om hur situationen skulle se ut för en utomstående, hur rasism skulle bli en avgörande faktor. Medvetenheten om det givna narrativ som konstrueras kring en, oavsett hur sammanhanget tidigare såg ut, är symptomatisk för den svarta upplevelsen. Crews egna reflektion över svartheten som en avgörande faktor har utelämnats i många av de notiser som skrevs om händelsen. Det reflekteras inte heller över hur rasifiering blir avgörande i en händelse så mångbottnad som denna. Man fokuserar på att han är en stor och stark man, snarare än att han är en svart man.

Svartheten har ur ett historiskt perspektiv kopplats till det aggressiva, det djuriska, det exotiska. Icke-svarta har sett svarthet som något med en inneboende erotiskt laddad essens, ett hypersexualiserat objekt som alla tänkbara fantasier kan projiceras på. Under kolonialismen var svarta personer ägodelar snarare än människor, till för att utsättas för all sorts övergrepp, inklusive sexuella.

Denna hypersexualisering lever onekligen kvar i dag då svarta fortfarande blir föremål för icke-svartas fetischerande fantasier. Just den svarta mannen får här stå för sexuell aggressivitet och reduceras till en ”mandingo”, en kolonial beteckning på en svart man med en ”djurisk styrka och sexdrift”. Dessa fantasier spelade utan tvivel en roll i det övergrepp som Crews utsattes för.

Svarta män ställs inför högre krav på att leva upp till den schablonartade bilden av manlighet, och Crews tillskrivs onekligen denna när han reduceras till ett muskelberg som ska kunna spöa en förövare på direkten och inte stå frusen i chock, utan att kunna försvara sig. I många liknande fall när män trätt fram som offer för sexuella trakasserier avfärdas de med floskler om hur ”en riktig man ska kunna försvara sig”. Kritiken blir också symptomatisk för homofobin som samverkar med denna maskulinitetsnorm – en ”riktig man” låter inte en annan man ge sig på honom. Att de som annars ropar ”men männen då?” ändå bemöter dessa män med samma misstro som de gör för utsatta kvinnor, bekräftar att deras rop är uppenbara försök till att deraila diskussionen redan från början.

Terry Crews historia blir ett kristallklart exempel på hur diskussionen om sexuella trakasserier rör sig när den innefattar svarta manliga offer. Den illustrerar hur rasistiska stereotyper om svart manlighet och strikta maskulinitetsnormer försvårar samtalet kring sexualbrott där svarta män är offren. En svart mans berättelse måste inkluderas i det bredare perspektivet, då den vittnar om de maktskillnader som blir avgörande i fall som detta. För i grund och botten är det just det sexuella trakasserier handlar om – inte sex, utan makt.