I huvudrollen som Charlie Cappa i filmen Mean Streets (1973) spelar Harvey Keitel en man som strävar efter att göra rätt efter Guds ord. Den starka dragningskraften han känner gentemot gangsterlivet – fyllt av synd och oredligheten – kommer dock i konflikt med den djupt inbäddade kristna tron: ”Varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare skall ärva Guds rike”, står det i första Korinthierbrevet. Några scener efter den allra första scenen, som för övrigt består av Charlie nere på knä framför en skulptur av Jesus på korset, får man se ett par av Charlies vänner mitt i utförandet av ett bedrägeri mot två naiva tonåringar från Riverdale. En stor del av filmen utspelas även i en bar, genomsyrat av en syndig, starkt röd belysning.

Nästan som att kompensera för faktumet att han villigt beblandas med maffian och tvivelaktiga vänner, har Charlie valt att ”reformera” Johnny Boy – hans impulsiva, slösaktiga, lögnaktiga och otroligt våldsamma bästa vän. En karaktär som bockar av alla egenskaper som en god kristen inte bör ha enligt citat ovan. Det som styr Charlies handlingar i filmen är ”catholic guilt” och det som styr Johnny Boys handlingar tycks helt enkelt vara ett bottenlöst sug efter ren kaos och förödelse. Den här filmen har en enorm betydelse för mig på ett djupt personligt plan. Jag som en ung kvinna med muslimska anor, kan relatera till den här vita kristna amerikanska mannens känslor av skuld och med den här texten vill jag utforska ett fenomen som kan likställas med catholic guilt.

Tvångstankar av religion

Jag bör klargöra att jag länge varit motvillig till att tala om islam ur ett kritiskt perspektiv. Anledningen är att jag inte vill att mitt narrativ kapas och vinklas av islamofober som skulle tolka det som att muslimer ”visst är primitiva”. Likt alla religioner så har islam sina problem och jag vill betona att en religion är det som en person gör den till. Westboro baptist church har tolkat kristendomens budskap med en hatisk prägel men trots det kritiseras inte kristendomen utan endast den här specifika kyrkan. Alla religioner besitter en mängd olika nyanser.

När jag var runt 9 år anställde mina föräldrar en koranlärare åt mig och min äldre syster – som var 11 år vid den tiden. Jag tror att det var då mina känslor mot tro och religion började frodas på riktigt. När jag tvingades lyssna på föreläsningar från en högeligen auktoritär man, vars dogmatiska tolkning av Koranen präglades av hans oerhört konservativa inställning, började jag avvisa religion. Men en del av mig kände trots det en rädsla att dåliga ting skulle ske ifall jag avvisade religion helt och ur den rädslan föddes en känsla av skuld. Jag ville inte lyda auktoritära konservativa figurer men jag ville inte att mina föräldrar eller min syster skulle hamna i helvetet för mitt beteende. Jag ville att bra saker skulle hända mig och min familj. Jag lärde mig att Gud kunde leda oss mot en väg fylld av lycka och välstånd men att Gud även kunde leda oss mot en väg fylld av tragedi.

Jag är 21 år när jag skriver detta, men om jag fortfarande var i 15-årsåldern skulle jag likställa den här händelsen med ett djupt och blodigt skärsår som inte läker utan bara infekterats med tiden. Det är känt att catholic guilt kan orsaka mildare tvångstankar och mina skuldkänslor kring islam manifesterades i en ritual som jag utfört varje natt sedan jag var 9 år gammal. Ritualen är en mantra som består av surorna Surah Al-Fatiha, Ayat Al Kursi och en skräddarsydd del där jag ber om beskydd åt mig och de jag älskar. Skuldkänslorna fick mig även att avstå från oskyldiga nöjen som sex under mina sena tonår. Att mentalt distansera mig från min verklighet väckte en genuin känsla av behag och lycka i mig och den här tendensen lever till en viss del vidare än i dag. Jag brukade kunna sitta i timmar och dagdrömma. Viljan att fly till ett alternativt universum växte och växte tills det till slut blev en börda. Så, när jag blev 18 år fick jag recept på antidepressiva eftersom jag verkligen tyngdes av det faktum att jag lever i en verklighet utan magi och garanterade lyckliga slut.

Runt andra året i gymnasiet läste jag väldigt mycket Francois Voltaire och relaterade till hans religionsfilosofiska åsikter. Jag började identifiera mig som en deist, det vill säga, någon som tror på att en aktiv gudomlig skapare har funnits men som inte längre ingriper vid världsliga händelser. Därefter kallade jag mig själv agnostiker. Jag upptäckte Friedrich Nietzsche som, förutom att torftigt antyda att kvinnor och män aldrig kan bibehålla en vänskap utan att hysa sexuell åtrå gentemot varandra, skrev mycket om religion på ett sätt som jag kunde relatera till. Hans ignoranta och essentialistiska tankar kring kön åsido, om religion skriver han att det är en form av eskapism som tillfredställer en människas önskan att ha en speciell och meningsfull plats i universum. Mitt cyniska jag resonerade med det här yttrandet. Men min växande skepsis kring religion och Gud bidrog inte bara till min nyfunna frihetskänsla utan även till en känsla av hopplöshet. Den här hopplösheten bidrog till min depression och jag började medicineras mot den.

Njutning under patriarkat och rasism

Jag vill tillägga att depressionen även orsakades av att jag helt enkelt kände mig inadekvat i allt jag gjorde, inte bara hopplösheten som mina åsikter kring religion medförde. Jag fick aldrig någon uppmärksamhet från killar vilket fick mig att känna mig otroligt inadekvat och oattraktiv. Dessa känslor förstärktes bara av västerländska medier som alltid porträtterade mörkhyade kvinnor av indisk härkomst som oattraktiva, avsexualiserade och enformiga. Men det är även mitt eget fel eftersom jag aldrig vågade tala med killar. Mina föräldrar hade sedan barnsben förbjudit mig att umgås med killar – förmodligen av rädsla för att jag skulle börja hysa romantiska känslor för dem och sedan ha sex. Det här budskapet hade vävts in i min identitet i en så fundamental grad att jag började bli äcklad av tanken utav sex – utan att riktigt förstå varför.

Vid 19-års ålder förlorade jag min oskuld med en lång, holländsk restaurangkock under min utbytesperiod i Holland. Mannen som jag hade sex med var ett par år äldre och vi delade musiksmak. Han lyssnade på Mick Flannery och det gjorde även jag, så självklart tänkte jag att det var menat att vara. När jag skriver det här så ryser jag åt faktumet att jag varit så naiv. Han var definitivt inte i min smak och jag vet att jag endast attraherades av honom eftersom han attraherades av mig – inget annat. Han var inte särskilt bra och jag behövde förfalska en orgasm eftersom jag helt enkelt blev uttråkad. Dagen efter kände jag inte så mycket kring det hela. Jag har aldrig lagt särskilt mycket värde i sex. Dagen därpå kände jag dock skulden krypa under skinnet på mig likt en vidrig parasit och slå bo någonstans inuti min kropp.

Innan den här perioden relaterade jag otroligt mycket till den impulsive Johnny Boy som tycktes hysa agg mot allt och alla och satte enormt värde på sin egen autonomi. Innan dess hade jag varit som Charlie; mannen vars skuldkänslor skugglikt följer honom i alla situationer. Jag kände mig som en fånge men för Charlie verkade det dock inte vara ett större problem. Anledningen till detta är förmodligen att han är en man. Traditionellt sett så är det mycket enklare för män att komma undan med vissa synder som att ha sex före äktenskap eller att dricka alkohol. I religiösa sammanhang anses kvinnor som haft sex före äktenskap är förtappade, orenliga, omoraliska, och så vidare.

Who’s That Knocking At My Door? (1967) är ännu en Martin Scorsese film som tacklar catholic guilt. Harvey Keitel spelar J.R. som inte har större problem med att ha sex med kvinnor men vars ideala hustru är en kvinna som aldrig har haft sex. En sexuellt aktiv kvinna är lika med en förtappad och ”oren” kvinna. Filmen diskuterar makten som religiösa skuldkänslor har över ens identitet samtidigt som den speglar samhällets hyckleri gällande kön. Och det var dessa ideal som omedvetet påverkade mig. Jag kände att jag var synd personifierad. Jag undvek den holländska mannen under resten av min utbytesperiod och äcklades av tanken på att han och jag har delat säng. Vämjelsen och skammen som jag upplevde var så obehaglig att jag bara ville förtränga den natten. Jag var och är dock övertygad om att det inte var islam som fick mig att känna på det här sättet utan en allmänt bristfällig kvinnosyn. Det var inte Gud eller Koranens budskap som fick mig att känna en sådan intensiv avsmak utan samhället.

Mina skuldkänslor kvarstod även efter att jag anlänt till Stockholm – som om de mirakulöst skulle försvinna i och med annorlunda geografi? Minsta lilla känsla av sexuell upphetsning och jag såg en mental bild av den holländska restaurangkocken.

Skepticism som frihet

Jag är 21 år gammal nu och lever med min pojkvän i en lägenhet i Södermalm som vi hyrt av hans äldre bror. Jag visste för två år sen att minnet av natten med den holländska restaurangkocken inte skulle ha så stor makt över mina känslor två år senare och det är korrekt. Han är endast ett minne och numera likställer jag samlag före äktenskap med att äta fläskkött. Jag bearbetar fortfarande mina skuldkänslor och katastroftankar kring min familjs säkerhet, det är inte riktigt något som jag har lyckats släppa – inte ens under mina år som agnostiker eller deist i gymnasiet. Jag har alltid varit något av en skeptiker men när det gäller religion lyckas alltid mina känslor ta överhanden och logiken läggs åt sidan.

Jag ser inte varför det är ett problem ifall jag är skeptisk mot existensen av ett paradis som man hamnar i efter döden – det är inte något som jag behöver tro på. Jag ser inte heller varför det är ett problem om vissa söker tröst i sin religion, ser Guds budskap som filosofisk vägledning eller helt enkelt känner en sådan kärlek till sin Gud att de inte behöver någon större anledning för att älska. Jag läste någonstans att Gud önskar att man helst genomgår dessa känslor av tvivel för att sedan hitta tillbaka till Gud i slutändan. Jag är dock rädd att bron mellan min Gudsdyrkan och mina skeptiska betänkligheter inte kommer att integreras efter att jag tagit mig till andra sidan.

Jag vet att jag förmodligen är på väg åt det hållet och att jag i framtiden inte kommer att känna någon större ängslan ifall jag förlorar min Gudstro. Albert Camus absurdism reflekterar mitt sinnelag i och med att även jag letar efter syfte i en värld och en existens som inte erbjuder något. Efter att jag insåg att jag aldrig trodde på att det fanns någon mening med livet, att vi inte föds med ett syfte, att ödet inte existerar, så kände jag mig konstigt nog mer optimistisk. Camus har även sagt att dessa insikter inte är ett slut – utan bara en början.