Carmen Blanco Valer är lärare på Färnebo folkhögskola.

Minnet av 11 september håller solidaritetens låga vid liv

2017-09-11 | Carmen Blanco Valer padlock

FEMINISM

”Diktaturerna i Latinamerika var tvungna att krossa folkrörelserna så att de inte skulle stå i vägen för marknadens diktatur. Här i Sverige krävdes inget våld, men likväl gav sig makthavarna på de vunna rättigheterna och den välfärd som med möda och kamp byggts upp under decennier.” I dag, 44 år efter statskuppen i Chile, minns Carmen Blanco Valer fascismen, men också solidariteten och familjeåterföreningen som gjorde det möjligt för henne att fly till Sverige.

Det var september 1973; jag var 13 år och bodde i Chile. I det landet utspelades just då inspirerande samhällsprocesser sedan en president som lovat socialistiska samhällsförändringar röstats fram. Förändringarna handlade om sociala utjämningsreformer; nationaliseringar av strategiska näringar som till exempel koppargruvor och omfördelning av jorden, etcetera. Men förutom de rent materiella reformerna växte även ett öppnare samhällsklimat fram som uppmuntrade kvinnors engagemang i förändringsprocesser och ifrågasatte förtryckande könsroller.

Att hamna mitt i detta som tonårig var underbart. Rent konkret innebar det en mer demokratisk skola med intensiva politiska debatter kring en ny skolreform som var på gång. Vi uppmanades av lärarna att komma med våra synpunkter. Jag blev engagerad i ett ungdomsförbund och kände mig delaktig i byggandet av ett rättvisare samhälle.

Men den 11 september skulle rättvisedrömmarna gå i kras och omvandlas till mardrömmar. En militärkupp med stöd av USA störtade den demokratiskt valde president Allende och alla som kunde tolkas som oppositionella förföljdes. Husrannsakan, fängslanden, tortyr, våldtäkter, ofrivilliga försvinnanden och mord blev vardag. Efter de första dagarna av utegångsförbud gick min pappa under jorden och jag följde honom till hans gömställe. En släkting till goda vänner gömde pappa och bara jag ur familjen visste var han var. Som peruansk politisk flykting i Chile gick han inte säker.

De av militären ockuperade radiostationerna sände – förutom diktatorns dekret – xenofobiska budskap, uppmanade folk att ange grannar, lärare, skolkamrater, och dikterade att kvinnor inte fick gå i byxor. Jag var i chocktillstånd. Jag hade aldrig trott att ondskan kunde segra och systematisk krossa mina ungdomsdrömmar såsom den gjorde. Hemma fick vi med största försiktighet bränna de böcker som kunde vara komprometterande och göra oss redo för husrannsakan. På nätterna hörde man skottlossningar och mamma, jag och lillebror väntade på det värsta.

Någon vecka efter kuppen, när utegångsförbudet lättat tog jag mig till skolan. Den var stängd, men jag träffade vaktmästaren som berättade att några av lärarna fängslats och andra gått under jorden. Även skolkamraters familjer hade drabbats. När jag passerade en av broarna över Mapochofloden såg jag blod vid stränderna, gissade att skotten hade avlossats där för att det skulle bli lättare göra sig av med kropparna och blodet.

Men mitt i detta kaos och mörker, bland förföljelser, tvångsförsvinnanden, angiverier och generaliserad rädsla, överlevde ändå solidariteten.

Jag såg grannar och vänner visa solidaritet trots att det var riskabelt för dem att stödja oss. En dag talade någon om för mig att jag skulle leda en viktig person som skulle hämta pappa. Det kom en elegant bil med en liten blågul flagga och följde efter mig. Väl framme steg en elegant blond herre ur bilen och gick upp till lägenheten där min pappa hölls gömd på vinden. De kom ut, pappa gav mig en kram som adjö och herren skyddade pappa med sin kropp på väg in i bilen. Någon talade senare om för mig att det var ifall det fanns krypskyttar. Då fick jag även veta att den fina herren var svenska ambassadören Harald Edelstam.

Edelstam vågade trotsa diktaturen genom att agera aktivt för att rädda folk från fängelsehålor, tortyrkammare och säker död. Han hade kunnat vända ryggen till lidandet och ägna sig åt ambassadpartyn. Han hade kunnat välja att fokusera på att stärka relationerna till militärjuntan som på sikt skulle gynna ekonomiska intressen i landet han företrädde. Men hans förpliktelse med mänskligheten och hans civilkurage ledde till att han, målmedvetet och passionerat, gick in för att rädda människoliv.

Bödlarna förklarade så småningom Edelstam som persona non grata (ej önskad person) och till slut var han tvungen att lämna Chile. Mamma, jag och lillebror lyckades så småningom evakueras av vårt hemland Peru. Men vi häktades vid landningen för att efter en vecka släppas utan några som helst anklagelser. Väl hemma i Cusco fick vi veta att runt om i världen, inte minst i Peru, mobiliserades solidariska krafter för att kräva respekt för mänskliga rättigheter i Chile och kring flyktingmottagningen.

Jag skulle aldrig mer träffa Edelstam. Min pappa träffade jag två år senare på Arlanda när jag kom till Sverige, jag hade hunnit bli femton år och fick återförenas med min far. I dag skulle den osolidariska flyktingpolitik som råder ha hindrat min familjeåterförening. Många i Sverige följde handelsutvecklingen i Chile och dussintals lokalavdelningar växte fram inom Chilekommittén, jag blev aktiv i den i Uppsala. Många svenska kamrater ställde upp för oss, såsom många gjorde vid Syrienkrisen för två år sedan.

Det har gått 44 år sedan militärkuppen i Chile. Kuppen förändrade latinamerikansk historia. Inte bara genom sin blodiga framfart och de generaliserade förföljelser som också pågick i grannländer, utan även för att den banade väg för att omvandla Chile till en experimentverkstad för en ny ekonomisk modell. Det var i diktaturens Chile som den nyliberala modellen som förespråkades av den nobelprisade ekonomen Milton Friedman tog form. Denna modell som omvandlat utbildning, hälsovård, äldrevård och pensioner till handelsvaror. Diktaturerna i Latinamerika var tvungna att krossa folkrörelserna så att de inte skulle stå i vägen för marknadens diktatur. Här i Sverige krävdes inget våld, men likväl gav de sig på de vunna rättigheterna och den välfärd som med möda och kamp byggts upp under decennier.

Latinamerika blev aldrig detsamma efter dessa kollektiva trauman. Men även Sverige har omvandlats av det nyliberala modellen och är inte längre det land som konsekvent vågade stå upp för människovärdet. Vi som i våra kroppar och minnen bär spår av dessa händelser, minns varje 11 september våra döda, tvångsförsvunna och torterade. Själv brukar jag även minnas de som förkroppsligade solidariteten, bland dem Harald Edelstam. Därför gläder det mig att Uppsala kommun, där jag levt i fyrtiotvå år, kommer att hedra Edelstams minne i dag genom att inviga Harald Edelstams gångväg. En hyllning som kan hjälpa oss att minnas och att hålla solidaritetens låga vid liv.