Lite avskilt från resten av Pridehouse, på Klara soppteater inleddes RFSL Newcomers asylforum på onsdagen. Stop deportation of LGBTQI Refugees står det på en lila banderoll, som hänger bland caféborden. Stämningen är upprymd, inte glad, men upprymd, när publiken tystas för att invigningen ska börja. Och asyljuristen Aino Gröndahl, som arbetar som offentligt biträde för hbtq-personer tar vid.

– De som berörs av de här frågorna måste ha möjlighet att prata om sina erfarenheter av asylprocessen, och vad som händer efteråt om man inte får papper, säger hon och berättar om vilka fördomar en hbtq-person kan möta i migrationsprocessen. Ofta har handläggare på Migrationsverket en idé om hur en hbtq-person ska se ut, vara, och inte minst prata om sin sexualitet, som bygger på vita och västerländska föreställningar, föreställningar som kan innebära att andra kroppars sexualitet inte räknas eller ses som riktiga.

RFSL Newcomers hjälper hbtq-personer som söker asyl att få ett socialt nätverk där de får vara sig själva.

– Dessutom påverkar den fyrkantiga uppfattningen om vilka länder som är säkra villkoren för hbtq-flyktingar, där falska föreställningar om att människor ska skyddas av samma polis som ofta är förövare i hemlandet, legitimerar en deportering, förklarar hon.

När hbtq-personer anpassar sig efter Migrationsverkets föreställningar, där en ”riktig” hbtq-person alltid är öppen med det och har ”kommit ut” får det hårda och ibland fruktansvärda konsekvenser för de som sedan inte får stanna. När människor ställer upp i intervjuer och pratar om sin sexualitet i hopp om att det ska övertyga Migrationsverket, men sedan får ett avslag blir deras hotbild ännu värre i hemlandet.

Efter att Gröndahl har pratat skickas mikrofonen vidare till Suma Rafi, från RFSL Newcomers nystartade transgrupp.

Dubbelt gömda

– Vi flyktingar och asylsökande lever våra liv i skuggorna. Vi känner oss inte trygga någonstans. Men nu har vi den här gruppen: en plats att tillhöra, att prata om våra erfarenheter, en plats där vi kan vara dem vi är.

Efter hennes starka och inlevelsefulla tal är det en liten paus innan nästa samtal drar igång. Jag träffar artisten Andrés Esteche, som är här med sitt barn, som hälsar glatt på de människor som går förbi.

– Asylforumet tycker jag är det viktigaste forumet i Pride House. Hbtq-nyanlända är den mest utsatta gruppen och därför är communityts arbete med de frågorna det viktigaste. Självklart finns det många andra hbtq-frågor som intresserar och oroar mig också. Men i och med att jag varit engagerad i Newcomers och sett med egna ögon hur Migrationsverket och andra auktoriteter och samhället generellt inte rör ett finger för att förbättra situationen för hbtq-nyanlända så bör vi vara mycket starkare i just den kampen, förklarar han.

Artisten Andrés Esteche är engagerad i asylfrågor.

Joanna Mellquist inleder samtalet om papperslösa hbtq-personers villkor. Hon är doktorand i sociologi och forskar om dessa frågor, men hon är också aktiv som volontär i Newcomers.

– Sedan attacken på Drottningsgatan har allting blivit mycket värre, förklarar hon. Papperslösa blir attackerade och ses som ett hotbild. Hon tar fram några citat av Stefan Löfven på Powerpointen, där han pratar om att man måste deportera snabbare. Citaten ligger långt borta från hans tidigare retorik om öppna hjärtan.

– Vi säger papperslösa, inte illegala, för vi tror inte att någon människa är illegal, fortsätter Mellquist.

Suma Rafi fyller i:

– De vill att vi ska splittra oss: de kallar oss för flyktingar, papperslösa, eller asylsökande, men vi är alla newcomers, vi söker alla trygghet.

Sedan förklarar Mellquist de vanligaste orsakerna till att människor blir papperslösa. Kanske anses deras hemländer vara trygga och de har svårt att bevisa den förföljelse de har blivit utsatta för, eller så förlorar de sitt arbete eller sin relation och måste plötsligt leva gömda. Men framförallt gör Dublinkonventionen så att många asylsökande, inte minst hbtq-personer drabbas, konventionen som säger att ens asylärende måste behandlas i det land i EU man flydde till först.

– Det bygger på en ide att hela Europa har samma policy vad gäller hbtq-flyktingar, och så är inte fallet. Många beviljas inte hbtq-status trots att de kanske hade gjort det här.

– Som papperslös lever man ständigt i en underordnad maktrelation. I dina kärleksrelationer, i dina arbetsrelationer, i allt som pågår i din vardag. Många tvingas till prostitution eller hemlöshet, och särskilt utsatta är hbtq-personer och kvinnor.

– Många hbtq-flyktingar drabbas av något vi brukar kalla för hyperhiding. Ett tillstånd där man gömmer sig för polisen, myndigheten, men också – eftersom man är hbtq-person – för sin familj och andra från ens hemland. Detta dubbla gömmande får stora psykiska konsekvenser, Man lever ett gömt liv när inga andra val är möjligt, betonar Mellquist.

Hon vill också bryta mot föreställningen om att gömt liv betyder att man inte lever och finns i staden.

– Människor måste ju ändå försörja sig. Ett gömt liv betyder inte att man är inomhus hela tiden. Ett gömt liv är ett maktlöst liv med en ständig rädsla.

”Kärleken fick oss att överleva”

Efter hennes inledning börjar panelen. Kärleksparet Anissa och Doria tar vid (paneldeltagarna presenterades enbart med förnamn av säkerhetsskäl). Nu har de fått uppehållstillstånd, men länge levde de gömda, utan papper.

– Som om vi inte tillhörde samhället. Vi var skräckslagna hela tiden, berättar de.

– Vi var rädda för att bli attackerade, vi var rädda för polisen, vi var rädda för att ta tunnelbanan. Ibland levde vi hungriga, utan mat. Vi gick till soppkök men var rädda för att gå till samma soppkök flera gånger, att någon skulle känna igen oss. Vi var rädda för att vara sjuka, för att behöva gå till sjukhus. Vi behövde hjälp att hitta plats att sova på, men folk var rädda för att hjälpa oss. Ibland hjälpte de oss, men aldrig särskilt lång tid. I 18 månader väntade vi. 18 månader, man önskar att man hade kunnat somna och vakna när det var över. Vi vill att myndigheterna ska förstå, vi är inte någonting på ett papper, vi är riktiga människor. Vi hoppas att vår erfarenhet kan vara till hjälp, att den kan påverka beslutsfattarna.

– Vi är ett par som älskar varandra. Genom kärlekens makt klarade vi dessa hemska månader. Vi uppmanar alla som befinner sig i en liknande situation att söka och be om hjälp. Detta är ingenting man klarar ensam.

”Som att inte ha några kläder på kroppen”

Toni är transman, och lever utan papper. Han är en av alla dem som har drabbats av Dublinkonventionen; eftersom han först flydde till Frankrike vill Migrationsverket deportera honom dit, och han är rädd att de där kommer att skicka hem honom till Tunisien.

– Jag valde Sverige för att de respekterar hbtq-rättigheter, säger han.

Han mår psykiskt dåligt, kan inte sova, och drömmer varje natt samma mardröm om att polisen kommer och utvisar honom. Han är rädd, skräckslagen, berättar han, och delar Anissas och Dorias erfarenhet av staden. Tunnelbanan är farlig, likaså sjukvården. Vi hjälper bara om det är dödshotande, har läkare sagt till honom när han har sökt vård. Han är rädd för att prata i panelen, och tittar sig oroligt omkring i rummet. Ändå har han valt att stå upp och berätta sin historia:

– Det borde inte få vara så här.

Många papperslösa kan inte prata öppet om hur deras liv ser ut. Efter panelsamtalet visas filmen Undocumented, där tre papperslösa hbtq-flyktingar berättar sin historia. De har olika historier, men liknande erfarenheter.

– Att vara papperslös är som att inte ha några kläder på kroppen, säger Said, från Marocko som är bög och papperslös.

Efter filmen pratar Stig Åke Pettersson, asyljurist för RFSL, om de juridiska aspekterna av migrationsprocessen. Den nya policyn med snabba beslut kan få svåra konsekvenser för människor, vars ärende på liv och död, ibland beslutas om på mindre än en vecka, utan rätt till advokater som förklarar hur saker fungerar. Samtidigt vill Petterson betona att det inte är omöjligt att få uppehållstillstånd, och att det är viktigt få hjälp med hur det fungerar juridiskt så att chanserna blir större.

Efter samtalet är det paus igen. Det har bara gått en timme, men timmen har varit sprängfylld med information, tårar, agitation och kärlek. Jag går ut för att smälta berättelserna. I korridoren träffar jag Cihan Arikan, från RFSL:s styrelse och aktiv i RFSL Newcomers. Jag ber honom berätta mer om organisationen bakom den här dagen.

– RFSL Newcomers är ett stödnätverk för asylsökande och papperslösa hbtq-personer inom RFSL och finns just nu i 17 orter. Avdelningar har sina särskilda egna aktiviteter och stödverksamheter för medlemmarna, som juridisk rådgivning, moraliskt stöd, och kontakt med myndigheter.

– Det arrangeras också mötesplatser för medlemmarna för att få vara tillsammans i trygga miljöer, skapa lokal, regional och nationell solidaritet och ett community för hbtq-personer med migrations- och flyktingbakgrund, och erfarenheter av rasifiering.

Han vill, precis som andra jag har pratat med, betona faran med vad de anser är Migrationsverkets rasistiska stereotyper om hur hbtq-personer bör bete sig, där stort fokus läggs på personens komma ut-berättelse, som kanske inte alltid varit möjlig.

”Ett krig från att vi föds”

Det är dags för det näst sista passet, om transperspektiv på migration. Suma Rafi inleder:

– Jag har flytt från sexuellt våld, polisrepression, attacker. Vi söker trygghet. Varje dag när vi transpersoner ska gå ut på gatan måste vi tänka och beräkna:gl ”hur ofta kommer jag bli attackerad i dag”. När vi kommer hit får vi höra att vi inte är ”tillräckligt trans”, att det inte är farligt i våra länder. Och så hamnar vi i asylboenden där alla blandas, ofta hamnar vi med människor som har samma transfobi som det vi flydde ifrån. När vi berättar om våra trauman kan de på Migrationsverket säga, ”du borde ha filmat”. De har specialister som har tagit en internetkurs på tre-fyra dagar. Man kan inte bli specialist på en fråga på fyra dagar!

–Vi upplever ett krig från att vi föds. Vi söker fred från krig. När vi flyr är det fred vi söker.

Ines Lukac forskar kring transflyktingars levnadsvillkor. En av de viktigaste frågorna, som många hon intervjuat tar upp är rätten till hbtq-asylboenden, med trygga rum. Framförallt bögar med en stil som inte är så ”maskulin” drabbas av homofobi, misshandel och sexuella övergrepp på asylboenden, berättar hon. De är lätta att upptäcka och våldtas och misshandlas av andra på boendena.

Men också sjukvården är en viktig fråga förklarar Lukac. De som har temporärt uppehållstillstånd blir eftersatta i sjukvården och måste betala för sin könskorrigering. Är du papperslös har du inte heller rätt till bromsmediciner om du har hiv, eftersom det inte räknas som akut vård.

–Det är så cyniskt, de väntar alltså tills människor får aids innan de hjälper dem.

Ulrika Westerlund arbetar som regeringens utredare om transpersoners levnadsvillkor. Hon börjar med att uppmana alla som är transpersoner att berätta om utredningen om sina erfarenheter, och betonar att flyktingerfarenheter behövs i utredningen.

– Vi kan inte föreslå lagändringar, men vi kan visa på hur läget ser ut. Det funkar inte. Hälften av alla som har svarat har dålig hälsa, säger hon och fortsätter med att förklara hur utredningen har arbetat.

Calle Brunell är klinisk psykolog och arbetar genom psykoterapi för att stödja queermigranter.

– Som psykoterapeut arbetar vi med de mer depressiva delarna av livet. Så det är det jag fokuserar på. Slutsatsen: om transflyktingars hälsa är fruktansvärd, å ena sidan, å andra sidan finns det en större bild. Vi hade kunnat ägna hela panelen åt att prata om kärlek och styrka, begär och kamp, som jag tror är de orden som kommer användas när sånger skrivs om dessa obesjungna hjältar.

– Men med mitt fokus är det riktigt deppigt. Många av mina patienter har det extremt tufft. Men de har också vad vi psykologer kallar mycket resilience, alltså elasticitet och uthållighet. Med det menar jag att de kanske redan från att de var barn på grund av transfobi, tvingades ersätta sin biologiska familj med sociala nätverk, och när de flyr omvandlar de dessa erfarenheter till kunskap för att i en extremt prekär situation ändå bygga nätverk, politiska och sociala i Sverige. Kanske är det detta som leder till att många, trots fruktansvärda situationer, ändå orkar.

–Det finns en myt om flykt som heterosexuell och manlig, ofta i en berättelse om ett plötsligt utbrott, en naturkatastrof eller ett krig, men för många flyktingar är det inte så berättelsen ser ut. De flyr inte från en, utan från många katastrofer, och precis som Suma berättar har de kanske i hela sitt liv blivit utsatta för våld: psykiskt, sexuellt och fysiskt. Familjen är ofta en stor del av förföljelsen, men de är också utsatta på arbetet, i deras kompiskretsar, i skolan och är därmed extremt ensamma och saknar människor att bearbeta sina trauman med. Många har levt och lever sina liv fyllda av mikroaggressioner, tillsammans med stora trauman.

Vad tycker du man ska göra som transperson och flykting med psykisk ohälsa, frågar Suma Rafi.

– Söka hjälp, men viktigare än psykologisk hjälp är att hitta ett sammanhang, som till exempel RFSL Newcomers, där man kan känna att man får vara sig själv, ingå i ett kollektiv, och kämpa tillsammans svarar Brunell och både Rafi och publiken bryter ut i applåder och jubel.

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.