Machoideal och arbetarklassbakgrund krockar med hbtq-identitet. Många kläms mellan världarna och blir ensamma.

Bild: pexels.com

Snart börjar festen, men alla är inte bjudna

2017-07-25 | Felicia Mulinari padlock

FEMINISM

Om en vecka börjar Pride i Stockholm. Felicia Mulinari läser memoaren Bög i folkhemmet och finner det sorgligt aktuellt. Fortfarande tvingas många att lämna sin arbetarklass eller invandraridentitet för att ta plats som hbtq.

Bög i folkhemmet - en memoar är skriven av Arne Nilsson och utgiven på Atlas förlag 2016. Arne Nilsson är docent i sociologi och har ägnat stor del av sin forskning åt homo och queerperspektiv på staden och arbetet. Bland annat har han skrivit Såna & riktiga karlar(1998) och »Såna« på Amerikabåtarna (2006)

Om en vecka börjar Pride i Stockholm. Slagorden kommer inte att lyckas överrösta festen, det glamourösa partyt som säger att vi har rätt att vara här. Det är en grundläggande rättighet, och det har regnat hela sommaren, jag har längtat efter att festa. Men det är en lycklig vecka som inte helt kommer sammanfatta det smärtsamma liv det innebär att vara annorlunda.

Ska du vara annorlunda måste du också vara vacker och framgångsrik. Ska du vara annorlunda måste du också bevisa att ditt liv är mer spännande och njutningsfullt än normen, att det är ”värt det”. Det är ett tröttsamt arbete, som inte sällan hänger ihop med en berättelse om klass, eftersom medelklassen bestämmer vad (vem) som är vackert och spännande. Kanske är det inte en farlig berättelse i sig, kanske är den välbehövlig, när alla amerikanska filmer gör motsatt propaganda och får den allra tråkigaste heterosexualiteten att fyllas med associationer om äventyr, pengar och snygghet. Men berättelsen blir mer problematisk när man tänker den i relation till kollektivitet: Vem får plats i detta spännande, lyckliga vi. Vem får inte plats?

Därför är Arne Nilssons bok Bög i folkhemmet - en memoar, så viktig. Det är inte bara en berättelse om klass och sexualitet i historien, utan också en sorglig memoar om tvånget att lämna arbetarklasskollektiviteten för att passa in i hbtq-rörelsen, en historia som också är aktuell idag. Detta outtalade tvång alienerar jaget till två jag: en medelklassperson där hans maskulinitet och sexualitet inte är lika utsatt och en arbetarklassperson där hans historia, villkor och politiska ideologi får plats. Tvånget kommer ifrån alla håll: den socialdemokratiska diskursen om vad arbetarklassen är och inte är, och klassföraktet från medelklassens blick där arbetarklassen aldrig skulle kunna vara tolerant nog.

Memoarens språk är långsamt och välskrivet. Mer än att berätta ett helt liv fokuserar Nilsson på några viktiga minnesbilder, avgörande ögonblick i hans liv som också målar upp en tid. Under femtiotalet skulle Sverige vara ett modernt land. Arbetarklassens framgångar innebar ökad social rättvisa, och bättre levnadsvillkor, men folkhemmet som projekt innebar också att arbetarklassidentitetens innebörd skulle förändras: Från smutsen till renheten. En gryning som medförde att inte bara smutsen utan också de smutsiga skulle sopas bort.

Arne växer upp i ett queert mellanrum: efter att män som har sex med män har städats bort från Göteborgs offentlighet, men innan hbtq-rörelsen som vi förstår den idag har vuxit fram. Därför är ensamheten signifikant för berättelsen, men författaren lyckas på ett väldigt vackert sätt vara lojal på samma gång som han förråder. Samtidigt som han berättar om det smärtsamma i att inte passa in i tidens och föräldrarnas folkhems projekt finns det en mjukhet i berättelsen, som utan att försvara i alla fall förklarar föräldrarnas och med dem samtidens arbetarrörelses val.

På det sättet blir boken djupt komplex. Som han själv förklarar: ironiskt nog var det reformerna som hans mamma och pappa kämpat för som ledde till att han kunde göra en klassresa och ”lämna dem”. Det var timmarna av lekskola där han mötte barn som hade andra klassbakgrunder. Och senare satsningarna på studiemedel och högskola som gjorde att han kunde ta steget fullt ut.

Som barn förstår han snabbt att han måste dölja sitt annorlundaskap. Och samhällets homofobi förstärks av moderns ide om att ”man inte ska sticka ut” och ”göra sig till”, men kanske mest av allt genom avsaknaden av berättelser om queera liv; Den enda homosexualitet som ”syns” i staden är de prostituerade bögarna som säljer sig i gränder. När han till slut, efter gymnasiet hittar andra bögrum är det på offentliga toaletter, så långt från föräldrarnas folkhemsdröm han kan komma. En dröm där rättvisa hängde ihop också med rätten att vara ren.

Han lever länge ett liv där hans sexualitet endast är möjlig i mörkret och natten, men genom de estetiska vänner han finner på universitetet hittar han ett sammanhang som blir som hans familj. Ett sammanhang där det vackra är ett sätt att leva, med njutningen, kunskapen och estetiken i fokus, ett sammanhang som kanske kunde sammanfatta bilden av bögar som idag pungas ut i media tillsammans med kommersens dröm om rosa pengar. Men som också är radikalt, intellektuellt och modigt, och under flera år lyckas erbjuda den kollektivitet han under hela sin uppväxt saknat. Också detta sammanhang lyckas Nilsson vara lojal till i sin berättelse, för trots att han också ”förråder” detta sammanhang genom en vänsteraktivism senare i livet där folkligheten ersätter skönheten som paroll, beskrivs det queera festlivet som en öm och radikal gemenskap och ett faktiskt exempel på liv bortom normen.

På fredag börjar festen. Många har längtat under hela året, i ett land där homofobin fortfarande är våldsam och där alla försök att leva andra liv än normen straffas, ibland försiktigt med ”det går ändå inte”, ”det här är en ungdomsgrej” och ibland med misshandel, hat och hot. Behovet av kollektivitet är stort och törstande, homofobin försöker på alla sätt att radera ut berättelsen om andra begär än heterosexualiteten.

Samtidigt är det ett blandat kollektiv som börjar festa på fredag. Med en mängd maktmotsättningar, inte minst klassvillkor.

Och alla är inte bjudna på festen. Att polisen och Migrationsverket kommer att närvara på Pride innebär också att en mängd bögar, flator och transpersoner inte kommer att göra det, inte kan göra det. Människor som redan tvingats fly sina hemländer för att försvara rätten till sin identitet, men som nu straffas även i Sverige.

Nilssons bok påminner oss om att kampen för rätten att existera som queer aldrig är tillräcklig så länge queer förstås som vit medelklass. Ingen ska behöva alienera sig, dela upp sitt jag i olika trygga rum där delar av en själv är tillåten. Separatistiska queerblatte- och queerarbetarrum är grundläggande i människors direkta vardag, men de påminner oss också om vad kampen hade kunnat vara. En orättvisa går aldrig att skilja helt från en annan. Om Pride ska vara för alla queers måste det öppnas upp för andra ilskor, drömmar och fester.