Humaniorans värde kan inte underställas enkla ekonomiska kalkyler. Däremot kan humaniorans samhällsnytta bli större om den interna diskussionen utvecklas, skriver Kristina Fjelkestam.

Bild: pexels.com

Humaniorans nytta bestäms inte av samhällseliten

2017-07-18 | Kristina Fjelkestam padlock

FEMINISM/ESSÄ

Humanioran angrips ofta för att vara onyttig, men den yttre kritiken lider av en definition av ”nytta” som inte applicerar särskilt väl på humanvetenskaperna. Samtidigt finns det en rimlig inre kritik att rikta mot humaniorans sätt att bedriva diskussion på, skriver Kristina Fjelkestam, professor i genusvetenskap vid Stockholms universitet.

Humanistiska ämnen är farliga! Samhällets makthavare räds dem – och med rätta. När humanistiska ämnen, institutioner och fakulteter läggs ned runt om i Europa handlar det kanske snarare om att tysta kritik och ifrågasättande än om ekonomiska besparingar.

Över hela västvärlden stryps humaniora och samhällvetenskap. På sin tid var som bekant Alliansens första regeringsåtgärd att stänga Arbetslivsinstitutet, ett nationellt kunskapscentrum för arbetslivsfrågor. Vad gäller humaniora har i synnerhet språkämnena drabbats av nedläggning i Sverige, men även till exempel litteraturvetenskap och genusvetenskap i några fall. Dock har våra universitet och högskolor inte mött lika stora svårigheter som i resten av Europa där våra skandinaviska grannar, Finland, Danmark och Norge, har gjort genomgripande nedskärningar som i synnerhet drabbat de humanistiska ämnena. I länder som Storbritannien och Italien har det högre utbildningsväsendet drabbats av allvarliga åtstramningar, det högerpopulistiska partiet AfD vill lägga ner genusvetenskapen, och i Ungern tycks Viktor Orban lägga ned ett helt universitet, Central European University, känt för att ifrågasätta anti-demokratiska värderingar.

I Sverige har språkämnen lagts ned med hänvisning till dåliga finanser, och självklart kan inte alla lärosäten erbjuda undervisning i alla språk i ett litet land som vårt. Det vi däremot bör begrunda är det nyliberala system som även statliga lärosäten inlemmats i. Den fråga som ständigt återkommer är den om humanioras ”nytta” – och som du frågar får du svar. Men det är förödande att svara på frågor om humanioras ”nytta” inom ramen för den nyliberala diskurs som för närvarande definierar begreppet.

Humaniora i form av språk, konst och historia är en del av den mänskliga tillvaron, men bidrar inte särskilt mycket till att exempelvis lösa cancerns gåta eller att öka läkemedelsföretagens vinster. Att jämföra dessa olika typer av verksamheter blir därför som att jämföra äpplen med päron.

Men motståndets och ifrågasättandets språk måste naturligtvis vara meningsfullt och förståeligt även i maktens korridorer. Faran i detta är att debattens parametrar då redan villkorats och endast förmår svara på frågeställningar så som de redan formulerats. Idag handlar den politiska debatten till exempel möjligen endast om att kurera kapitalismens symptom och inte dess grund. Inom ramen för den nyliberalistiska diskursen kan det te sig fullt rimligt att propsa på besparingar i den allmänna välfärden så att rika människor kan bli rikare. Håller vi oss inom maktens språkliga gränser kan sådana konsekvenser te sig både logiska och riktiga, men så snart vi rör oss utanför dessa gränser blir de däremot både ologiska och felaktiga.

Nyliberalismens fråga om ”nyttan” av humaniora och samhällsvetenskap är helt enkelt felställd. Vad är i så fall ”nyttan” av demokrati? Eller ”nyttan” av kapitalism och av optionsmäklare? ”Nyttan” av nationalism? Den springande punkten handlar om hur vi väljer att definiera nytta, och det gör vi utifrån vår egen vision om samhällets utformning. En fruktbar diskussion måste utgå från denna vision, snarare än från ett diskursspecifikt begrepp som inte kan överföras till andra diskurser utan att förlora i begriplighet.

Humaniorans kritikbegrepp behöver utvecklas

Humanisters huvudsakliga svar på frågan om ”nytta” brukar röra sig kring förmedlingen av kritiskt tänkande. Därför borde vi stanna upp och fundera över vad vår dominerande metod för ifrågasättande, ”kritik”, innebär. Ett intressant bidrag till dessa överväganden utgörs av den senaste boken av den feministiska litteraturvetaren Rita Felski, The Limits of Critique (The University of Chicago Press 2015). Hon har tidigare bland annat skrivit den nu närmast klassiska The Gender of Modernity (1995), och på senare år hon sjösatt ett projekt som söker nya vägar för litteraturvetenskapen där Uses of Literature (2008) ingår. Felski är vanligtvis verksam i USA, men för närvarande gästprofessor vid Odense Universitet.

I The Limits of Critique problematiserar Felski på sedvanligt skärpt och slagkraftigt vis vad hon anser vara den genremässigt narrativa formel som ”kritik” fastnat i, och vars rutinmässiga grepp riskerar att göra humanistiska analyser förment radikala. Den ursprungliga definitionen av ”kritik”, hämtad från antikens grekiska krinein, innebar att utröna och avgöra, och i denna mening tänkte sig till exempel 1700-talsfilosofen Immanuel Kant att hans tre kritiker utgjorde granskningar som i slutändan syftade till slutsatser och distinktioner. Vi bör också betänka att ett begrepp som ”litteraturkritik” å sin sida innefattar värdeomdömen, och i den anglo-amerikanskt akademiska sfär som Felskis bok behandlar har termen ”critique” en något vidare innebörd än det svenska ordet ”kritik” och erinrar mer om den äldre definitionen. Men generellt sett har termen numera en negativ laddning, och vi tänker snarare på att klaga och anklaga när vi hör ordet kritik.

Felski vill söka mer fruktbara vägar. Hon inleder sin bok med att påpeka att den misstänksamma läsning som akademiker utför när de skriver fram sin kritiska analys närmast följer samma berättarform som detektivromanen. I den akademiska analysen, liksom i deckaren, går intrigen ut på att finna det som ”döljs”, och därmed även den ”skyldige”. Förövaren utgörs av tidigare forskning, ideologiska strukturer, konstverk, upphovspersoner och så vidare, och vad som döljs beror på det valda teoretiska perspektivet – till exempel kan det vara homosocialitet (queerteori) eller undermålig form (nyformalism). Detta följer av kritikerns retoriska positionering som distanserad iakttagare, vilken upprättar allehanda spatiala metaforer som till exempel ”djup” och ”yta”, ”inre” och ”yttre”, ”överskrida” och ”begränsa”. Dessa metaforer utgör falska diktomier, menar Felski, liksom även den övergripande dikotomi som genren upprättar mellan kritisk och okritisk. För vem vill vara ”okritisk”?

Sammanfattningsvis spaltar Felski upp vad hon anser vara de fem nyckelpremisserna för genren: kritik är en utläggning som i relation till något annat formulerar argument och löser problem. Men dessutom tycks premisserna ange kronisk negativitet som likställigt med djärv intelligens, anta att utläggningarna alltid slår uppåt, samt att genren är den oemotsägligt bästa formen för kritiskt tänkande. Stämmer de olika påståendena i den sistnämnda meningen? Nej, det gör de förstås inte. Kritik är en affektdriven verksamhet som kan användas av både ”goda” och ”onda”, och kritikern är naturligtvis inte alltid en underdog. Ett negativt modus är inte heller det självklart bästa tonläget i en resonerande argumentation. ”Kritik” är helt enkelt en akademisk genre – men inte den enda. Däremot har den blivit hegemonisk, rentav mainstream.

Post-kritik skapar nya fält för diskussion

Felski vill söka andra möjligheter och former för kritiskt tänkande. Hon benämner sitt förslag ”post-kritik” och vill därmed inspirera till alternativ och nya vokabulärer. Själv har hon inspirerats bland annat av Eve Kosofsky Sedgwicks term ”reparativ läsning”, som utgör något annat än ”paranoida läsningar”. Delar av Felskis femdelade definition av kritik erinrar om Sedgwicks sistnämnda begrepp och tankarna kring den reparativa läsningen har likheter med Felskis post-kritik. Dessa tankar rör sig kring den emotionellt engagerande dimensionen i akademikerns analytiska gärning, om hur vi faktiskt berörs, upprörs, förvånas och begeistras av våra studieobjekt och hur vi kan sätta detta i fruktbar rörelse.

Felski har också tagit intryck av den samhällsvetenskapliga analysmodellen actor-network theory (ANT), och i den får hon stöd i att upplösa motsättningen mellan ”text” och ”kontext” vilken hon menar är ännu en spatial metafor och falsk dikotomi. Genom att istället betrakta en text (i den vidare meningen av exempelvis en målning, en roman, ett arkivdokument) som ett slags agent, som en aktiv princip, så upplöses inte bara den strikta gränsen mellan text och kontext, utan texten får också en mer inflytelserik roll i samhälleliga processer.

Felski lyckas väcka tankar kring vad vi kan göra annorlunda, och hur vi kan utveckla kritik både som genre och som modus. Visst, The Limits of Critique utgör framförallt ett inomakademisk debattinlägg, men om inte annat kan den få oss akademiker att undvika rutinartade angrepp och slentrianmässig negativitet. Kritiken torde därmed bli både skarpare och mer radikal. Mer farlig, helt enkelt!

Att kritiskt benämna innebär att förändra. Det betyder också att allting, all mening och innebörd, kan förskjutas, förvridas eller rentav vändas till sin motsats. Här gäller det att vara vaksam – benämnandets makt exploateras för olika syften, både vad vi definierar som onda och som goda. Makt och tolkningsföreträde är därför betjänt av en ständig granskning där epistemologiska, etiska och politiska förutsättningar sätts under lupp. Genom att förfrämliga begrepp, gräva fram diskursers grundläggande premisser och syftets riktning blir det möjligt att reflektera kring dem. Utifrån dessa reflektioner kan vi förhoppningsvis sedan ta ställning till vilket samhälle vi vill ha, tillsammans, och vad vi bedömer som viktigt. Men utan en kritisk blick blir det omöjligt. Därför handlar det inte om humanioras eventuella ”nytta” – det handlar om frågor viktigare än så.