”Jerusalem och jag” ger ny insikt i en urgammal konflikt

2017-07-11 | Eva Nikell padlock

KULTUR

Världens mest kända konflikt, i världens mest omskrivna stad. Vad nytt kan sägas om detta? Genom att lyfta perspektiv från feminister, poeter och fredskämpar framträder en ny dimension i konflikten mellan Israel och Palestina. Eva Nikell recenserar Anita Goldmans senaste bok Jerusalem och jag.

Författare: Anita Goldman
Titel: Jerusalem och jag
Förlag: Natur & Kultur

Anita Goldman, författare och journalist, har givit ut sexton böcker. Jag har läst en del av dem, och jag är närmast årsbarn med henne, också född och uppvuxen i Göteborg. Vi delar även några års erfarenheter av tillhörighet till den göteborgska vänstern, även om våra organisationsval skiljde sig åt. ”Jag borde ha varit trotskist åtminstone, jude som jag var...” skriver hon, som i stället blev utesluten för småborgerliga avvikelser från en av de mest stalinistiska falangerna.

Några år i den anarkistiska avantgardeteatergruppen ”The living theater” gav henne andra erfarenheter av alternativa livshållningar och gräsrotsorganisering, något hon skildrar i sin första bok Allt genast! En roman om kärlek och revolution, som blev en sorts kultbok för många av oss som tillhörde den antistalinistiska vänstern i Göteborg på 1970-talet. Därefter har hennes författarskap kretsat i hög grad kring upproriska kvinnor eller kvinnoöden, kvinnors historia, antimilitarism och fredsarbete, ofta med en koppling till judiskhet, Israel, ockupationen och konflikten över Jerusalem.

Jerusalem och jag är Anita Goldmans sextonde bok, och i mitt tycke en av de allra rikaste och mest intressant problematiserande, inte minst kring de frågor som rör krig och fred, feminism och maskuliniteter och de politiska erfarenheter som på olika vis fortsätter att prägla Anita Goldmans liv och författarskap.

Anita Goldman har bott i arton år i den vackra dalen Ein Karem i Jerusalem, en trakt som bland annat präglas av fördrivningen av araberna 1948 och bygget av det israeliska minnesmuseet över Förintelsen, Yad Vashem, från 1953. Numera håller hon skrivarkurser hos de katolsk-ekumeniska Systrarna av Sion i Ein Karem, och jag uppfattar det som att väsentliga delar av boken Jerusalem och jag har kommit till där.

Hur skriva om världens mest omskrivna stad? Rimligen med ett annat fokus än de flesta författare som skrivit om Jerusalem. Anita Goldmans fokus är i hög grad kvinnornas, diktarnas, poeternas, feministernas, fredsaktivisternas – många gånger i en och samma gestalt. Men också de religiösa uttolkarnas. Som en av initiativtagarna till den israeliska fredsorganisationen ”Kvinnor i svart” har hon en lång bakgrund i att motsätta sig ockupationen, bosättningarna och många andra övergrepp i de olika israeliska regeringarnas politik. Men utan att för den skull hemfalla åt ett enkelspårigt synsätt på ockupationen eller dess olika bakgrunder.

Jerusalem och jag är ett personligt porträtt av livet och debatterna i staden, men också en lärdomshistoria med rötter många tusen år bakåt. Inte minst hennes tecknande av Jerusalems olika historiska skeden lägger till nya bilder: hur staden under långa tider var förfallen, en ointressant landsortshåla, dåligt underhållen med undermålig byggnation och gräsliga sanitära förhållanden – inte på något vis sedd som en religiös metropol av världsintresse.

Bokens olika kapitel tar ofta sin utgångspunkt i olika tänkares och poeters liv och gärningar, många gånger med språket som analysverktyg. Den böljar fram och tillbaka med associativa argument kring historik, trosuppfattningar, sekularism och politik – och jag läser fascinerad och berörd av den samlade tankematerien.

För mig som har varit i Israel och Palestina 2011 och 2016 är några av de mest intressanta slutsatserna vad som sporrar den politiska utvecklingen i Israel idag. Anita Goldman beskriver de inomisraeliska konflikterna och klassmotsättningarna på ett ingående sätt och tecknar en bild som på många vis liknar utvecklingen i andra länder där konservativa högerpopulistiska partier växer fram med starkt folkligt stöd av ”de missnöjda”, de som inte fått del av den växande välfärdskakan trots att de etniskt, kulturellt eller religiöst tillhör den del av befolkningen som haft all anledning att förvänta sig det. I Israels fall kan högerpartiets Likuds växande framgångar räknas dit, liksom att djupt patriarkala och ultrareligiösa Shas’ i det sista valet fick långt fler röster än Arbetarpartiet i Jerusalem. Och boken slutar med en sorts öppen fråga – är de demonstrerade ungdomarna, feministerna, fredsrörelsen och de ekumeniska religiösa ledarna starka nog att utmana dessa växande nationalistiska, högerkonservativa eller ultrareligiösa krafter? Eller var den sekulära sionismen med sina modernitets- och välfärdsambitioner bara ett tunt skal över en traditionell judendom, som idag, driven av ett missnöje med modernitetens sociala och ekonomiska effekter, bygger sina liv på ålderdomliga religiösa värden och ett icke-jämställt familjeliv?

Jerusalems befolkning utgörs nu i allt högre grad av de ortodoxa och traditionella judiska grupperna – och till fyrtio procent av palestinier. Kan dessa befolkningsgrupper möjligen i ett vardagligt sammanhang finna en gemensam väg framåt till ny förståelse och acceptans genom sina likartade värdesystem när det gäller familj, traditioner och tro funderar Goldman. Utgångsläget är mörkt – men visst måste det ändå finnas något sorts ljus i tunneln, för annars – ja, vad händer då?