– Vägen ut ur förtrycket är politiskt och kräver att vi jobbar för ekonomisk rättvisa, säger Maria Sveland.

Bild: Saga Berlin

”Sara är inne på att leva mer queert i framtiden”

2017-06-30 | Aleksa Lundberg padlock

KULTUR

Journalisten och författaren Maria Sveland är tillbaka med succén Bitterfittan och den här gången har huvudkaraktären Sara skiljt sig. Med barnen varannan vecka finns gott om tid över för vänner och älskare, något som inte alltid ses med blida ögon av omgivningen.
– Det är ett relativt nytt fenomen att vi kan skilja oss som i dag, konstaterar Sveland i stor intervju av Aleksa Lundberg.

FAKTA/Maria Sveland

Ålder: 42.

Gör: Journalist och författare.

Familj: Tre barn och massa vänner.

Aktuell med: Bitterfittan 2 (Leopard förlag).

Viktigaste feministiska frågan just nu: Porren, det sexuella våldet och hur dessa fenomen hör ihop.

När oron går över och det nya livet i stället känns spännande slutar folk att nicka instämmande. Varför lever vi svenskar inte jämställt? Vi har ju alla förutsättningar att göra det, tack vare välfärdssamhället, frågar sig Maria Sveland med höjda ögonbryn och tar en sipp av kardemummakaffet.

Bitterfittan 2 verkar ha blivit en läsarfavorit, precis som sin föregångare. På flera håll i landet är den helt slutsåld, berättar hon, och mejl från nöjda läsare har börjat trilla in.

Recensionerna låter Sveland dock bli att fördjupa sig i. Att skriva är en känslig process och ”de små djävlarna” (som hon kallar dem) sätter sig gärna på axeln för att kritisera, så fort laptopen öppnas. Att ge ifrån sig verket till läsarna kan, bara det, kännas svårt och att då dessutom släppa in recensenters, kanske hårda domar, blir för mycket.

– Recensioner kan ju också bli till personliga känsloutspel. Jag är en person som många har tankar om, en del blir provocerade av mig och det kan ställa sig i vägen för läsningen. Det finns så mycket regler och prestige om vad det innebär att vara ”en bra författare”. Ibland funderar jag på att skriva under pseudonym och se om det blir någon skillnad i recensionerna.

Fortfarande fult att njuta av friheten

Det var inte någon självklarhet att Bitterfittan 2 skulle bli till. Tankarna hade funnits där en tid men någon plan för att hinna med utgivning till tioårsjubileet, som är i år, fanns inte. Men då första boken slutar innan Sara tagit sitt livsavgörande beslut, var det svårt att inte tänka på hur allt hade gått. Bestämde hon sig för att skiljas och hur lever hon, i så fall, i dag? Sveland inspirerades av egna erfarenheter, om hur kvinnor och män förväntas fungera olika, även efter en skilsmässa.

– Det är ett relativt nytt fenomen att vi kan skilja oss som i dag. Sedan 70-talet är det lättare både praktiskt och ekonomiskt, eftersom sambeskattningen försvann då. Det är historiskt unikt, revolutionärt faktiskt, men våra värderingar har inte riktigt hängt med. En kvinna som mår bra efter skilsmässan, som inte sitter hemma och oroar sig för barnen, som njuter av älskare utan skam eller skuld, är något fult. Även efter att ha brutit sig fri straffas man, vi lever i en patriarkal värld oavsett.

Maria Sveland kallar det för att vara ”en fri kvinna i en ofri värld”. Vägen ut ur förtrycket är politiskt och kräver att vi jobbar för ekonomisk rättvisa, anser hon. Till exempel behöver vi tänka annorlunda vad gäller bostadspolitiken. Varför inte satsa på kollektivhus, med gemensamma mötesrum och kök, i stället för att bygga bostäder som anpassas efter konstellationen mamma, pappa, barn?

– Det skulle vi alla tjäna på i längden. Bördan blir inte lika tung för den enskilde om vi lever mer tillsammans. Det är ju svårt att få ihop allt tidsmässigt, även om man är två. Vi behöver också rikta fokuset mot fördelningspolitiken, fortsätter hon. Komma till bukt med den ekonomiska orättvisan: glappet mellan kvinnors och mäns inkomster generellt, men också de ökande klassklyftorna.

På frågan vad en som enskild aktivist kan göra blir svaret:

– Vi gör redan så mycket. Vi som har plattformar skriver artiklar och försöker skapa opinion.

Många drar igång manifestationer och engagerar sig i kampen för jämställdhet, mot rasism och det läskiga politiska klimatet som är. Det är dags för de som ännu inte gjort så mycket, att dra sitt strå till stacken. Aktivister ska inte behöva lägga mer börda på sina axlar.

Provar en queer relation

I den nya boken slåss Sara mot en hopplöshet, som växer sig allt starkare av att inte hitta den där optimala, jämställda relationen. Men hon har sina vänner och de ställer upp i vått och torrt. En kärleksrelation i sig, om än utan sex. Dessa pratar vi på tok för lite om, menar Sveland. Vännerna rekommenderar Sara att helt ge upp det heterosexuella och istället prova en queer relation. Något hon också gör.

– Tjugo procent av alla kvinnor får mycket sällan eller aldrig orgasm tillsammans med en man. Men i lesbiska kärleksrelationer ser det radikalt annorlunda ut. Jag kan absolut tänka mig att Sara vill leva mer queert i framtiden.

Fler böcker om Sara lär det bli. Maria Sveland tänker sig en ny Bitterfittan-bok vart tionde år, vilket i slutändan kan bli en svit av upp till sex böcker. Som olika nedslag i skeenden av en kvinnas liv.

– Om jag lever tills jag blir runt 80 år vill säga, småskrattar hon.

Hur mår den feministiska kampen överlag i dag, tycker du?

– Gud vilken svår fråga, den kan jag inte riktigt svara på… Det finns många feminister som gör ett bra och viktigt arbete. Vi är många som för olika kamper, det är vackert på något sätt. Tillsammans bildar vi ett slags spektrum av kamp.

Det har ju varit vissa motsättningar också…

– Jag är ett ”gammalt alkoholistbarn” och vill att alla ska vara sams. Jag gillar inte när feminister bråkar med varandra. Jag hoppas att vi ska kunna kämpa tillsammans mot den gemensamma fienden: patriarkatet och fascisterna. Det måste vi nog göra så småningom, i och med det politiska läget.

Sveland ser porren – och hur den är sammanlänkad med sexuellt våld – som en av de viktigaste feministiska frågorna just nu. I dag kan vem som helst med wi-fi få den porr som önskas i mobilen och ibland är det barn, så små som sju år, som tittar i smyg.

Jag ger mig in i resonemanget och inflikar att ett totalt porrförbud nog kan bli svårt att få till. Och vore ett sådant verkligen önskvärt? Det finns en positiv sida av att erotisk film är så tillgänglig; nya aktörer har lättare att nå ut med sitt material. Queer och feministisk erotik produceras mer än någonsin, vilket i sig blir en kommentar till mainstream-porren.

Sveland står fast och kontrar med att många porrfilmer är att klassa som övergrepp, framförallt på kvinnor. Därför måste vi hitta strategier för att komma åt problemet.

– Porren och det sexuella våldet hör ihop. Jag är glad att Unizon (Sveriges samlade kvinnojourer) nu tydligt förmedlar att vi inte kan tala om mäns våld mot kvinnor, utan att beröra porren. När dessa filmer leder till verkliga övergrepp måste vi debattera och agera.