Författaren Jessa Crispin är kritisk till att många kallar sig feminister utan att utmana den världsordning som feminismen måste bekämpa.

Bild: Chuck Kuan

Har modern feminism tappat fotfästet?

2017-06-30 | Victoria Machmudov padlock

KULTUR

Författaren och bokkritikern Jessa Crispin är trött på ordet feminist. Hon menar att var och varannan kändis i dag ställer sig bakom rörelsen utan att förstå sig på dess ideologiska innebörd och att kampen bantats ned till att omfatta t-shirts med tryck som ”The future is female”. Feministiskt perspektiv träffade henne för ett samtal på ett café i New York.

I nya boken Why I am not a feminist – a feminist manifesto ger Jessa Crispin en känga åt dagens feminism som hon upplever saknar både organisering och ändamål.

Jag skulle vilja börja med att fråga om din relation till feminism. Hur och när började den, kan du minnas ett specifikt uppvaknande?

– När jag var 21 fick jag ett jobb på Planned parenthood. Jag var intresserad av att jobba med ideella organisationer och kvinnofrågor men var inte nödvändigtvis särskilt påläst om ämnet och hade inte någon lång historia av aktivism. Jobbet råkade bara vara ledigt så jag ansökte och fick det. Det var för utbildnings- och forskningscentret och jag var bibliotekarie så jag behövde i princip läsa allting i biblioteket, allt från biologiska läroböcker till Margaret Sangers samlade verk till samtida feministiska verk. Det blev lite av en snabbkurs och jag började samtidigt volontära som abortrådgivare.

Vad drev dig till att skriva boken?

– Främst det faktum att jag som bokkritiker och som öppen feminist, någon som har koll på ämnet, skickades varje bok om feminism som skrivits de senaste 15 åren och såg det feministiska samtalet bli dummare och dummare. Det var mycket ilska som byggdes upp så mina alternativ var antingen att skriva boken eller skrika i en kudde i två års tid så jag bestämde mig för att skriva boken.

Du hävdar att feminismen inte längre är vad den en gång var och vad den har potential till att vara, att den är inte längre är så radikal. När skedde detta och var gick det fel?

– Jag tror att ett av problemen som uppstår hos alla marginaliserade grupper så fort det finns en chans till integration eller acceptans inom ett samhälle är att en stor del av rörelsen då kommer åsidosätta alla typer av radikala mål och assimileras.

– Mattilda Bernstein Sycamore har skrivit om det i kontexten av hbtq-rörelsen och om hur den gick ifrån att kämpa för att avskaffa äktenskap till att vilja ha samkönade äktenskap då vissa delar av befolkningen – de med mest makt – skulle dra fördel av att dela den makten, av att dela de saker som kommer med att du gifter dig som skattelättnader och fastighetsägande och föräldrarättigheter medan den mer radikala rörelsen fokuserade på att avskaffa äktenskap. För varför ska delar av befolkningen ha möjlighet till saker som alla borde ha rätt till? Som möjligheten att planera din egendom eller att välja vem som kan besöka dig på sjukhuset när du är döende.

– Dessa möjligheter borde inte enbart ges till människor som är lyckliga nog att gifta sig och samma sak gäller feministrörelsen. Det finns kvinnor som drar nytta av assimilering för att själva inta maktens korridorer och bli politiker och verkställande direktörer och den typen av saker. Så det handlar inte längre om att vilja förstöra företagskultur utan istället om att vilja förestå företagskultur. Den radikala sidan har fallit bort helt och hållet. Under feminismens andra vågen fanns det fortfarande utrymme för experimentering. Kvinnor bildade sina egna kooperativa banker, kvinnor formade kollektiv och försökte uppfostra barn utanför kärnfamiljsnormen.

Finns det inte delar av den samtida feminismen som är progressiv?

– Jo, och det finns samtida feministiska tänkare som är briljanta men det är inte dem som folk tänker på när de tänker på feminism. Så fort någonting händer, så fort Wonder woman kommer ut, har du alla dessa väldigt vackra harmlösa tjejerna som skriver ihop ledare om om hur Wonder woman är superfeminist och jätteviktig för kvinnor och väldigt framåttänkande men de har inte riktigt någon känsla för politik, de har ingen känsla för historia men känner sig ändå fria att tala för rörelsen. Så de riktiga feministiska rösterna är marginaliserade inom sin egen rörelse. Mainstreamkvinnors kultur har alltid varit feminismens fiende.

– Feminism har alltid varit en marginaliserad underavdelning av kvinno- och mainstreamkvinnokulturen som främst är skriven och kontrollerad av kvinnor som har mer traditionella värderingar och strävar efter att ha pengar, egendom och bekvämlighet och efter att vara fruar eller mödrar. De har alltid varit feministers fiende men av någon anledning använder sig de nu av ordet feminism och jag vet inte varför de vill ha det ordet så gärna men de verkar verkligen vilja det. Nu har vi abortmotståndare som kallar sig för feminister, vi har Hillary Clinton – en avskyvärd person – som kallar sig själv för feminist.

I boken kritiserar du inte bara den feministiska rörelsen utan också konsumtionssamhället som vi lever i och som det kapitalistiska systemet lett till. Så om feminismen ska ha en framtid tror du att kapitalismen måste störtas?

– Jag tror att om världen ska ha en framtid så måste den det.

– En av de främsta faktorerna till global uppvärmning är konsumtion och kapitalism, företagen och lobbyverksamheten, regeringar som undviker att få sin praxis ifrågasatt eller begränsad och medelklassens massexplosion i Kina och Indien, och det västerländska individualistiska konsumtionstänket kring att behöva ha en egen bil, luftkonditionering och exakt samma livsstil som USA har propagerat för genom underhållning.

– Allt det är bidragande faktorer till varför klimatsituationen ser ut som den gör, så om mänskligheten ska överleva de nästa hundra åren måste kapitalismen och konsumtionssamhället upphävas och granskas, annars så kommer vi inte överleva. Klimatförändringar är en feministisk fråga, massfattigdom är en feministisk fråga och globala arbetsplatser med svältlöner är en feministisk fråga. Eller det borde de i alla fall vara.

Och titeln, varför valde du den?

– Jag hade druckit tre martinis och det lät bra just då.

– Jag var arg men jag känner faktiskt en genuin längtan efter att dissociera mig med rörelsen som jag anser har blivit korrumperad.

Någon annan benämning som du är mer bekväm med?

– Nä, jag är mycket mer bekväm med inga benämningar alls när det kommer till politiska ideologier.

Finns det någon som du tycker inte borde kalla sig för feminist?

– Jag tycker inte män borde kalla sig för feminister. Även om de tror på jämlikhet mellan könen så är det bara ett grundläggande krav för att vara en reko människa. Man borde inte få en speciell utmärkelse eller gratuleras för att man tycker att kvinnor är människor. Go fuck yourselves. Så jag tycker inte att män borde använda ordet och jag är misstänksam mot alla män som kallar sig själva för feminister för det får mig att undra vad de får ut av det. Jag tycker inte heller att Taylor Swift borde kalla sig feminist. Det finns många människor som inte borde kalla sig det.