Sandra Dahlén är sexualupplysare och sexualpolitisk krönikör i Feministiskt perspektiv.

Bild: Ulrika Zwenger

Det sjuka könet

2017-06-22 | Sandra Dahlén padlock

INRIKES/SEXKRÖNIKAN

Inte heller könsorganen är jämställda, men de delar en problematisk relation till medicinen – om än på olika sätt. Det konstaterar Sandra Dahlén i sista sexkrönikan före sommaren och varnar för en hygienfrenesi som leder till att sådant som är friskt behandlas och det som är sjukt felbehandlas.

Jag vaknade härom natten med brännande klåda. Jag tog mig vimmelkantig ut till badrummet och likt en hund som gräver ner ben sökte jag igenom medicinlådan. Förpackningar flög runt omkring mig och på botten låg den: en tub med salva mot slidsvamp som gick ut för tre år sedan. Den känslan alltså, när man inser att det finns hopp mot det som får en att vilja krypa ur skinnet. Innan jag somnade om sände jag en tacksam tanke till den moderna medicinen, men också att jag var så försigkommen sist hos gynekologen. Jag bad om recept på svamppiller, ifall det skulle bryta ut (vilket det typ gör en gång vartannat år).

Och det är hit jag vill komma, att jag var hos gynekologen. Det var det tredje besöket inom loppet av ett halvår trots att jag varken är gravid eller sjuk. Det skapar en tudelad känsla hos mig. Å ena sidan är jag glad för den gynekologiska specialiteten som fokuserar på så viktiga kroppsdelar som mina könsorgan. Å andra sidan känns det märkligt att jag sprungit där så mycket, men också att mina könsorgan har en specialitet men inte min sons. Det ligger en hund begraven.

För ett tag sedan dök jag åter igen ner i Karin Johannissons avhandling Den mörka kontinenten, som beskriver förra sekelskiftets vetenskapliga syn och praktik på den så kallade kvinnokroppen. Johannisson, som gick bort alldeles för tidigt förra året, skriver om hur medicinen såg på kvinnokroppen som mystisk och underordnad mannen. Med besatthet undersökte vetenskapsmän kvinnokroppar och slog fast att könsdelarna var sjuka och påverkade hela kvinnan (läs den ljusa borgarkvinnan) att vara obalanserad, svag och sjuklig.

Genom att framställa kvinnan som styrd av sitt underliv blev det möjligt att framställa henne som olämplig för den offentliga arenan. De manliga könsdelarna däremot sågs som normala, okomplicerade, stabila och påverkade definitivt inte resten av kroppen. Ingen andrologi, kunskap om mannen, behövdes därför som specialitet. Kvinnorna ur borgarklassen uppmanades däremot att låta sig övervakas och ständigt behandlas av den nya medicinska specialiteten: gynekologi – kunskap om kvinnan.

Läkare undersökte, skar och ordinerade olika behandlingar. Bakom de tunga sammetsdraperierna kunde de annars sysslolösa kvinnorna ägna sig åt dagliga underlivssköljningar med hjälp av sitt tjänstefolk. Och jag tänker att ju mer de sköljde desto mer besvär borde de ju ha fått, då det inte ska sköljas så mycket just där och särskilt inte in i slidan som är självrengörande.

Och jag hör fortfarande i dag hur kvinnor tvättar sönder sina kön. Fullt normala flytningar som sköljer ur slidan och ser till att det är rätt fukt och ph-värde ses som besvärande. Svagt syrliga och friska dofter är äckliga. Och jag får fortfarande frågor av tonårstjejer om när det är dags att gå till gynekologen för första gången. Kvinnliga könsorgan ska tydligen kollas upp utan att man har några besvär eller haft oskyddat sex (och det handlar inte om cellprovtagningar).

Tonårskillar har aldrig ställt mig den frågan. De vet inte alltid ens vart de ska vända sig med frågor om färg på utlösningen, prickar, trång förhud, kort sträng på ollonet, eller knölar i pungen. I mitten av 90-talet hörde jag för första gången Stefan Lack, en banbrytande sexualupplysare som också precis lämnat oss alldeles för tidigt, berätta om hur andrologin aldrig slog rot i västvärlden. Detta har lett till att man inom hälso- och sjukvård har generellt låg kunskap om de manliga könsorganen. Resultatet är bland annat att sådant som är friskt behandlas och det som är sjukt felbehandlas.

Och manliga könsorgan får också sin beskärda del av hygienfrenesi. Under 1800-talet började pojkar omskäras av ”hygieniska” skäl och det görs än i dag. Jag skriver hygieniska inom citationstecken då man inte behöver skära bort kroppsdelar för att kunna hålla rent. På den tiden var vetenskapen orolig för onani som försvårades genom att skära bort förhuden. Det handlade alltså om så kallad sexualhygien. De manliga könsorganen behöver tydligen också fixas. Sedan Viagra lanserades har helt normal utebliven eller mjuk erektion börjat ses både av läkare och enskilda som något sjukligt som behöver åtgärdas medicinskt. Samtidigt har vi kvar en samhällelig självklarhet kring manliga kön – statyer som kissar, fallossymboler och vardagligt tal om erektioner och sprut. Och många slidor blir utsatta för våld med hjälp av just penisar.

Könsorganen är inte jämställda i vårt samhälle, på många sätt, men de delar en problematisk relation till medicinen – om än på olika sätt. Och plastikkirurger, som jag inte ens nämnt, gör i dag pengar på att ”snygga till” både vulvor, slidor och penisar. Könsorganen är således jämställda på så sätt att de behöver fixas – en jämställdhet vi skulle klara oss bra utan.