Maud Eduards är professor emerita i statsvetenskap vid Stockholms universitet.

Nya fredsprofessuren är redan en flopp för regeringen

2017-06-12 | Maud Eduards padlock

OPINION

När en ny fredsforskningsprofessur med kvinnofokus inrättas på Försvarshögskolan leder det snarare till att det än en gång blir den rättrådige manlige soldaten som hamnar i fokus. Freden och staternas säkerhet görs till problemet, när det borde vara kriget och krigsbrotten mot kvinnorna som problematiseras, skriver Maud Eduards, professor em i statsvetenskap.

Maud Eduards är professor emerita i statsvetenskap.

RELATERADE ARTIKLAR:

2016-10-11 | Med genus som vapen

2016-05-05 | Lärorikt om feminism och dess roll i stat och politik

2016-04-21 | På plats: feministisk politik

2015-02-27 | Utvägar – behovet av en säkerhetspolitik för alla

2015-02-25 | Vem stal freden?

2012-12-20 | Med arrogans som vapen

2012-12-14 | Ska universiteten stängas för kvinnor?

2012-12-14 | Sverige halkar efter

2012-11-26 | Professorn missar poängen

2012-11-22 | Militarism ingen jämställdhetspolitisk tebjudning

2012-10-20 | Talibantalet tio år senare

2012-10-17 | Militära insatser skapar inte hållbar säkerhet för kvinnor

2012-02-17 | En öppnare men svårare feministisk analys

2011-04-01 | kvinnor hot mot svensk försvarspolitik

Kvinnor, fred och säkerhet. Känns uttrycket igen? Kvinnor, fred och säkerhet. Det är som ”vård, skola och omsorg”, tre ord som skapar sitt eget politiska sammanhang. På liknande sätt har kvinnor, fred och säkerhet vuxit till ett internationellt mantra.

Processen startade 2000, året då FN:s säkerhetsråd antog resolution 1325, den första av åtta resolutioner på temat kvinnor, fred och säkerhet. Därpå har handlingsplaner upprättats i mer än 40 länder, följda av konferenser, utbildningar, manualer och checklistor. Ett växande, avgränsat arbetsfält har vuxit fram. Kvinnor har förvisso idkat lobbyarbete under många år för att få upp frågorna på säkerhetsrådets dagordning. Och feminister har kämpat aktivt för fred i mer än ett sekel. Men var det detta kvinno(freds)rörelsen ville ha?

Sverige har självmant tagit ledartröjan genom att utge sig för att bedriva en feministisk utrikespolitik, som är nära förbunden med FN:s tolkning av innebörden i kvinnor, fred och säkerhet. Nu senast har regeringen inrättat en professur till minne av den mördade utrikesministern Anna Lindh, ”The Anna Lindh chair of women, peace and security”. Jämte ett nytt forskningsprogram ska professuren förläggas till Försvarshögskolan i Stockholm, berättade utrikesminister Margot Wallström på den socialdemokratiska partikongressen tidigare i vår.

Försvarshögskolan är naturligtvis stolt mottagare av detta initiativ, annat vore märkligt. ”Försvarshögskolans roll i samhället, och inte minst inom säkerhetssektorn, är en nyckel och en förutsättning för att nå framgång i det nya programmet”, hävdar professor Robert Egnell vid Försvarshögskolan. Målet för verksamheten är att ”bygga broar mellan teori och praktik med en problemlösande ambition”. Det betyder, enligt Försvarshögskolans hemsida, satsning på forskning och utbildning inom området samt stöd till genomförandet av Sveriges handlingsplan för kvinnor, fred och säkerhet.

Självklart behövs kvinnor i världens fredsarbete. Och fred och säkerhet måste betraktas som avgörande politiska frågor. Det är undertexten i frasen kvinnor, fred och säkerhet som bekymrar, vad som inte sägs. Var är krigen – och männen? Och vilken typ av säkerhet är det som ska garanteras?

Den sista frågan får inleda, men mer i klartext: Hur kan ett forskningsprogram om kvinnor, fred och säkerhet förläggas till Försvarshögskolan? Att så öppet skriva in säkerhetsfrågorna och analysen av det internationella systemet i en försvarskontext är oroväckande. Det är illa nog att rakt av överta FN:s ordval som beteckning på en professur och ett program, med tanke på all insiktsfull kritik som riktats mot resolutionstexterna. Men det allvarliga är att placeringen riskerar att begränsa innebörden i säkerhet till det militära och till försvaret av staten.

Den internationella säkerhetsdiskursen betonar sedan länge även säkerhet för människor, inte bara för stater. I ett feministiskt säkerhetstänkande är det viktiga, som Laura Sjoberg skriver i Feminism and international relations (2011), att lyssna på röster som i vanliga fall inte får komma till tals. Vem har rätt att ”tala säkerhet”, undrar Lene Hansen i Millenium (2/2000). Här handlar det om en bred syn på könade maktrelationer och politik, som inte är begränsad till krigssituationer. Startpunkten är kvinnors osäkra och sårbara livsvillkor, ett långsiktigt resultat av ojämlik makt- och resursfördelning mellan könen. I det perspektivet kan kvinnor, fred och säkerhet inte få beslagtas av FN:s säkerhetsråd och nationella försvarsmakter för att de ska vinna legitimitet.

För det andra är det en allvarlig felsyn att reducera fred till en kvinnofråga. Kvinnor pekas ut som avvikande i säkerhetsrådets resolutionstexter och just därför som viktiga representanter och deltagare i arbetet för fred. (Vore de inte annorlunda skulle de ju inte behövas?) Men de är enbart representanter för kvinnor som kvinnor. Här finns inga skiljelinjer i termer av klass, ras/etnicitet eller geografisk hemort. Kvinnor betraktas som en homogen grupp.

Någon motsvarande diskussion om män finns inte. De har sin givna plats, ständigt representerade i krig och fred i egenskap av icke-sårbara och handlingskraftiga. Representation gäller således endast kvinnor. För män (som soldater) saknas ord.

Hur ska fred kunna förhandlas i en föreställningsvärld där kopplingen mellan makt, krig och maskulinitet inte ens är benämnd? Hur ska världen av i dag, med ledare som öppet odlar en destruktiv maskulinitet, förstås och hanteras politiskt utan könsanalytiska redskap?

Min tredje punkt handlar om just detta, att det är kriget och militariseringen i världen, snarare än freden, som är problemet. Resolutionstexterna säger sig vilja skydda kvinnor från sexuella övergrepp. Som det står i säkerhetsrådets resolution 1820 kan våldtäkt och sexuellt våld utgöra ett ”krigsbrott”. Men inte ens på den här punkten är män benämnda som förövare trots att den absoluta merparten av dessa brott begås av män.

Tankefiguren, att män skyddar kvinnor och barn i krig, får inte fläckas. Nolltolerans för våld gynnar naturligtvis kvinnor. Den mörka baksidan är emellertid att kriget får ökad legitimitet. Men som Judith Stiehm påpekar i Gender and international security: Feminist perspectives (2010) ”kan målet inte vara att göra kriget mer humant utan att eliminera det”. Vad betyder det för fredssträvandena i världen att den rättrådige manlige soldaten står i centrum?

Mot bakgrund av dessa tre synpunkter skulle jag önska att programmet hade förlagts till en akademisk institution utanför Försvarshögskolan, markerat en självständig hållning till FN:s ”mansblinda” agenda om kvinnor, fred och säkerhet samt vågat ställa frågor om våld, krig och militarisering i fokus. Det skulle betyda ett program med titeln: Kön, krig och säkerhet.