”Varannan damernas” har ritat om den politiska kartan

2017-06-08 | Carina Ohlsson padlock

KRÖNIKA/INRIKES

Nu ger forskningen tydligt stöd för att könskvotering fungerar som metod för att både öka representationen och dessutom höja kompetensen. Sedan ”varannan damernas” infördes har det varit otänkbart med ojämn könsfördelning i en svensk regering, och intresset är stort i andra länder för det svenska arbetet, skriver Carina Ohlsson (S).

Carina Ohlsson är ordförande för S-kvinnor och återkommande inrikespolitisk krönikör i Feministiskt perspektiv.

Hur påverkas kompetensen av kvotering? Det har forskare från Stockholms och Uppsala Universitet tittat närmre på. Nyligen presenterade de sin rapport Könskvotering, kompetens och karriär. Kvotering är en reform som ofta möter motstånd, men den har samtidigt ofta setts som ett nödvändigt ont och genom tiderna har det varit nödvändigt i flera sammanhang.

S-kvinnor var starkt drivande till införandet av ”varannan damernas”, en av de största och viktigaste reformerna för att förändra representationen av män och kvinnor i det politiska landskapet i Sverige. Vi krävde jämställd och rättvis representation. Vi visste också att vi var kompetenta nog att ta varannan position, det var aldrig ifrågasatt bland gruppen kvinnor. Sedan 1994 när reformen infördes, har Socialdemokraterna varvade listor för alla val.

Reformen är också underlag för forskningsrapporten och visar tydligt att S-kvinnors övertygelse stämde, kvotering var viktigt och nödvändigt. Kompetens gick inte förlorad – tvärtom har den ökat för både kvinnor och män, mest för män. Det har inte heller skadat kvinnors karriärmöjligheter (vilket motståndare ofta varnat för) utan tvärtom ökat kvinnors möjligheter att göra karriär och att nå ledande positioner.

Det hade direkt effekt i partiet, men också indirekt effekt på de övriga partierna, som tvingats förhålla sig till vår nivå och sakta men säkert förbättrat sin representation. Alla regeringar sedan 1994 har haft helt jämställd fördelning av ministrar i regeringen. Jag har svårt att se att det hade gått att backa från det. Det har höjt representationen av kvinnor i hela det politiska landskapet.

Intresset för frågan är fortfarande stort, i internationella sammanhang får jag ofta frågor om det. Kvinnor söker stöd och argument för att hjälpa dem öppna dörrar och krossa glastak. Män frågar oftare om hur det har påverkat kompetensen. Jag brukar säga att ibland gäller det att utmana folks tankemönster... Därför har jag ibland med glimten i ögat svarat att även män i Sverige är ganska glada att vi har kvotering, så de inte behöver oroa sig för att kvinnor tar alla politiska toppositioner.

När vi talar om könskvotering, så förutsätts det nämligen alltid att det är en kvinna som ska kvoteras in. Så ser det ju inte ut, det finns lika många kompetenta kvinnor som män i vårt land, så vi vet inget om vem som kvoterats in på respektive lista. Bilden av att kvinnor skulle känna sig undervärderade för att de är ”inkvoterade”, den stämmer därför inte.

I Sverige finns ingen lagstiftning om kvotering i politiken. Vi behövde inte det, eftersom vi tog politiskt ansvar för frågan. Varför vill vi då ha lagstiftning för till exempel börsbolagens styrelser? Ja, om bolagen hade tagit ansvar för frågan själva hade det förstås inte behövts, men nu ser det inte ut så. Det händer tvärtom försvinnande lite.

Könskvotering är kontroversiellt eftersom den utmanar organisationers rekryteringsprocesser. Det utmanar också vår bild av oss själva, vi vill gärna ses som medvetna och rättvisa. I många branscher hävdar både kvinnor och män fortfarande att det inte alls finns någon ojämställdhet i deras rekrytering. Men medvetet eller omedvetet, så styrs vi alla av normer och invanda mönster, ibland nästan omöjliga att bryta. Frågor om kompetens och karriär ställs olika till män och kvinnor, förväntningarna och samtalen blir annorlunda.

Andra påstår att det inte går att hitta kompetenta kvinnor i just deras bransch, fastän de har försökt. De kanske då snarare behöver fråga sig, finns det inga kompetenta kvinnor i branschen, eller är det de själva som saknar rätt kompetens och nätverk för att hitta de kvinnorna?

Ytterst handlar det förstås om makt. Den med hög kompetent behöver ju inte känna sig hotad, men för den som fått sin makt på felaktiga meriter, så innebär förstås kvotering att deras positioner utmanas. Den som känner sig hotad drar lätt till med ogrundade argument. Forskning, som denna, som tydligt slår hål på de myterna är därför viktig.

Att styrelseposter i börsbolag är en ganska liten grupp i samhället lyfts också fram ibland. På seminariet där rapporten presenterades talade en åhörare om hur naivt det var av forskarna och oss i panelen, att tro att en sådan här reform skulle lösa alla jämställdhetsproblem och tyckte att vi borde fokusera på viktigare frågor istället.

Det här är en ganska vanlig härskarteknik som vi i kvinnorörelsen ofta möter – att våra förslag förminskas och förlöjligas. Så jag får säga det självklara också – givetvis löser ingen reform alla problem. Det här är en lösning, på ett problem. En effektiv sådan dessutom, som ger positiva resultat!

Forskningen ger oss välgrundade argument och viktigt underlag för att fortsätta den feministiska kampen, i den här som i många andra frågor.