Jag hade tänkt att skriva den här texten för flera månader sedan, men varje gång har jag hittat ursäkter för att skriva om nåt annat. Det har helt enkelt känts för pinsamt att berätta, fastän jag vet att det var tack vare att en annan kvinna pratade om det som jag fick hjälp.
Den bibliska förklaringen till förlossningssmärtor är att Eva trotsade Gud och tog av kunskapens frukt. För detta dömdes hela kvinnosläktet för evig framtid till smärtor vid barnafödande.
Efter att ha fött två barn så kan det ibland kännas som att vården gör sitt bästa för att upprätthålla herrens ordning. Jag höll på att värka fram mitt barn i 15 timmar innan jag slutligen fick klippas upp, vilket innebar att jag hade förbannat ont och inte kunde sitta ordentligt långt tid efter. Det gjorde ont varje gång jag behövde sätta mig. Det är så det är, finns inget att göra, var svaret jag fick från vården.
Blödande bröstvårtor vid amning gjorde att det gick kalla kårar varje gång (vilket var cirka varannan timme) jag förde barnet till bröstet. Det är så det är, finns inget att göra, var svaret.
Listan över smärtsamma åkommor i samband med förlossning kan göras längre, men poängen är inte att få er att känna vånda inför barnafödande.
De dagar jag var på BB (detta var alltså på den tiden då en inte skickades hem efter några timmar utan fick vara kvar tills en kände att en fått kläm på amning och klarade av att stå upp) manades jag på att göra knipövningar. Det kontrollerades till och med att jag kunde knipa ordentligt innan jag åkte hem.
Samma sak upprepades efter min andra förlossning, samma manande om att knipa flera gånger om dagen. Så när jag inte kunde hålla tätt kändes det som att det var mitt fel. Jag tänkte att det är så det är, finns inget att göra, måste bara knipa. Och visst jag knep, men ärligt talat så var det inte det viktigaste att tänka på när vardagen rullade på, så det blev inte så ofta som jag kanske borde ha gjort. Så när jag läckte tänkte jag att det är mitt fel och då får jag leva med det. Tills en morgon hösten 2015 när jag hörde ett inslag på P1 morgon.
En kvinna berättade om hur hon efter att ha fött sitt andra barn och återupptagit träningen fått problem med att hon kissade på sig. Jag kände igen mig direkt. Hur jag gick på toa flera gånger innan ett träningspass för att tömma blåsan på varenda droppe, hur jag undvek att dricka för mycket, hur jag undvek att göra vissa övningar och det omöjliga i att ta i ordentligt. Hon berättade om en enkel operation som gjorde att hon nu slapp kissa på sig, en TVT-operation.
Jag skrev ner det på en lapp, men tyckte det kändes för pinsamt att uppsöka läkare för det, så jag fortsatte att köpa inkontinensskydd. Det var först när jag blev kallad till cellprovtagning som jag tog tillfället i akt att berätta för barnmorskan om mitt problem och att tanken på att det skulle vara såhär resten av livet inte kändes så kul.
– Gör du knipövningar regelbundet, frågade hon.
Jag kände skammen. Det var alltså mitt fel. Jag har slarvat och det här är priset jag får betala.
Jag tänkte dock inte låta tillfället glida mig ur händerna. Jag hatar nämligen att gå till gynekolog och ville undvika att behöva komma tillbaka, så jag ljög och sa: jodå. Sen berättade jag att jag hört talas om TVT-operationen och att jag var intresserad av att göra en sån.
Barnmorskan rekommenderade mig att gå till en annan kvinnoklinik för att få snabbare remiss. Så jag gjorde som hon sa. Efter några provtagningar fick jag så småningom en remiss och i början på året fick jag genomgå operationen.
Jag har inte vågat prata om det med så många. Jag lade upp en bild på mina operationskläder på Instagram, som ett sätt att tvinga mig själv att prata om det. Såklart undrade vännerna som såg bilden vad som hade hänt. Jag svarade att det inte var något att oroa sig för. De enda jag vågat berätta för var de av mina vänner som själva har fött barn. Det som slagit mig då är att nästan alla upplever samma problem, men ingen vågar prata om det och ingen vet att det går att göra nåt åt det. Förutom att knipa då...
Var fjärde kvinna har inkontinensproblem och för väldigt många är det just förlossningsrelaterat. Den här operationen är snabbt gjord, billig och funkar, men verkar vara en hemlis.
Jag berättar den här hemlisen nu i förhoppning om att fler ska känna till att en inte är dömd till att kissa på sig för att en fött barn. Det går att göra nåt åt.
I dag tränar jag utan inkontinensskydd. Jag behöver inte springa på toa flera gånger i förebyggande syfte. Jag kan ta i maximalt utan rädsla att kissa ner mig. Jag måste inte stanna och hålla ihop benen när jag känner att en nysning är på väg.
Jag berättar för att jag önskar att någon berättat det här för mig tidigare. För tror ni att operationen varit en lika stor hemlis om det var män som kissade på sig?
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
TACK! TIBBE