Edda Manga
Bild: Mattias Gardell
Att skapa problem
2017-05-23 | Edda Manga
15
KRÖNIKA/FEMINISM
”När jag lyckas återhämta mig från chocken springer jag ner till gatan. Frågar några pojkar som sitter vid vägkanten vad som pågår. De säger att polisen misshandlar barn, det är det som pågår”, skriver Edda Manga, i en krönika om upptrappat våld och avsaknad av impulskontroll.
Den 19 maj 2017 blev oväntat en sommardag. Klockan är nu runt nio och jag ligger och läser med öppet fönster och njuter av explosionen av sommardofter och den milda brisen. Hör barnskrik, sen ilskna röster. Går fram till fönstret. Vad jag ser skakar mig: tre poliser bär iväg med en pojke som de sedan kastar på marken, pressar ner, slår. Jag känner igen rörelsemönstret, det är så polisen i Bogotá behandlar gatubarn. De tycker inte att de är riktiga människor och anser att deras plikt är att skydda och försvara de riktiga medborgarna från dessa ”små gangsters”.
Här finns många barn och ungdomar, kanske sjuttio eller åttio. De har varit i Tengdahlsparken och på fotbollsplanen vid Sofiaskolan där det verkar pågå något slags tävling. Jag ser några polisbilar och många poliser, kanske tio eller femton. Barnen är upprörda och försöker försvara sin kamrat, polisen försöker jaga bort dem. Ju mer polisen försöker jaga bort barnen desto mer upprörda blir de. De rör sig mot och runt poliserna i skrikande klasar. Det får poliserna att känna sig frustrerade och de svarar med våld. Jag inser snabbt att det här kan sluta illa, poliserna är arga och barnen är uppjagade, de triggar upp varandra. Allting förvärras av att vissa av poliserna försöker sätta sig i respekt genom att demonstrera sin fysiska överlägsenhet och saknar förmåga till impulskontroll.
När jag lyckas återhämta mig från chocken springer jag ner till gatan. Frågar några pojkar som sitter vid vägkanten vad som pågår. De säger att polisen misshandlar barn, det är det som pågår. Jag har sett det, konstaterar jag. Men varför? Varför kom polisen? De förklarar att några vuxna män hade kommit med batonger och börjat slåss. Det blev bråk och polisen kom. Men polisen hade omringat ungdomarna och låtit männen smita undan. Då hade det blivit bråk mellan barnen och polisen. Varför lät polisen de vuxna med batonger komma undan? Vi står tyst ett ögonblick och tittar på varandra. Ah... de var ”svenskar”, de var vita? Ja precis, svarar pojkarna.
Jag går längre ner på gatan där tre poliser fortfarande pressar pojken mot marken. Frågar en tjej som står där vad som har hänt. Hon säger att polisen har gjort sönder pojkens hand och att de har tagit in en annan i polisbilen bara för att han på frågan om var han bodde svarade att han bodde här. De hade tagit ett så hårt grepp på hans arm inne i polisbilen att det kändes som att den gått ur led.
Ett stycke längre bort står det några vuxna grannar som talar med varandra. De säger att pojkarna kommer hit från andra stadsdelar och skapar bråk. Märkligt. Flera av pojkarna är födda och uppväxta här. Jag har sett dem i kvarteret genom åren. Det här är deras gathörn, gård, fotbollsplan, skola, park. I föreställningsvärlden kanske Södermalm är ett segregerat vit område, men det är en massa av oss bruna kroppar som faktiskt bor här.
Den ena grannkvinnan säger att hon ringde polisen och att det var skönt att polisen kom, men att det finns för få poliser och att de får så dåliga löner. Vi skulle behöva mycket fler poliser på gatan. Som det är nu förmår inte polisen kontrollera situationen. Jag tänker för mig själv att det är förunderligt hur olika man kan uppfatta precis samma händelse. Vad dessa grannar ser är en mängd främmande kroppar som förstör harmonin och en poliskår som det är synd om. Vad jag ser är ett fall av polisiärt övervåld med rasistiska undertoner och ungar som känner sig orättvist behandlade och därför trotsar till pris av risk för de egna kropparna.
Medan jag står där kommer en äldre herre fram till mig och säger: ”Åk tillbaka till var ni kommer ifrån, där ni blir halshuggna! Vi är så trötta på er! Ni skapar bara problem. För femtio år sedan, när jag växte upp, var det inte så här. Lämna oss ifred!” Jag svarar att jag är hemma här, att det här är mitt land lika mycket som hans och att han har ingen rätt att trakassera mig utanför mitt hem. Jag påpekar att det han just sagt är både rasistiskt, kränkande och olagligt. Om han inte slutar så anmäler jag honom. Han svarar: ”Gör det!” Han säger att han har rätt att yttra sin åsikt och att det här är hans land, inte mitt. Han är född och uppväxt här. En afrosvensk tjej som står bredvid mig talar om för honom att hon också är född och uppväxt här. Jag tar fram min mobil och fotar honom. Frågar efter hans namn, som han vägrar uppge.
Då kommer en polis fram till oss. Den afrosvenska tjejen och jag säger till henne att vi håller på att bli rasistiskt angripna av den här mannen som vill att vi ska åka till vårt land där vi kan bli halshuggna och att vi har ingen rätt att vistas här. Polisen säger åt henne och åt mig att gå bort därifrån. Jag säger till henne att jag inte tänker gå, att jag har kommit ner från min lägenhet för att jag såg polisen misshandla ett barn och att jag kommer att stå kvar tills barnets föräldrar ankommer. Hon upprepar att vi måste gå undan och att inga obehöriga ska vara där eftersom det är en brottsplats. När vi vägrar gå undan ilsknar hon till mot oss men säger ingenting till mannen.
Ett nytt utbrott mellan polisen och ungdomarna. De bär iväg med pojken igen. Jag ringer min man. Känner att min närvaro är otillräcklig för att avvärja polisiärt övervåld. Här krävs mer pondus och auktoritet, det är sorgligt att säga men det funkar bättre med en medelålders vit man. Han berättade att han hade träffar ett par andra av grannpojkarna på vägen. Den ene uppriven av förödmjukelse och smärta hade berättat att polisen dragit in honom i piketen, tvingat upp hans arm bakom ryggen och med hela sin tyngd pressat ner honom i golvet med sina knän. Skadat hans axel. Varför? För att han svarat sanningsenligt när polisen beordrat honom att åka hem. ”Jag bor här. Det här är mitt hem”.
Min man går fram och presenterar sig för en av poliserna, som säger att han vet vem han är. Vi står och talar och den här polisen låter resonabel och förnuftig. Vi talar med en till polis. Hon låter också vettig. Hon säger att hon inte kan svara på hur det gick till att pojkens hand smashades för att hon inte var där, men att hon inte kan svara för sina kollegors handlingar. De polismän som utfört misshandeln har lämnat platsen och ersatts med nya poliser som kan inta en neutral position.
Dialoginriktad polis söker stävja den upprördhet de första kollegorna åstadkommit. De försäkrar att händelsen skall utredas. Vi påpekar att problemet är att polisen utreder sig själv och kommer sällan fram till att de har gjort något fel. De backar upp varandra. Hon svarar att hon inte skulle backa upp en kollega som gjorde fel, varför skulle hon det? Sedan frågar hon: men vad ska vi göra? Ni ser ju hur det är, alla är upptriggade och det blir kaos. Hur ska vi få slut på det? Hur ska vi göra istället tycker ni?
Jag blev svarslös när frågan ställdes. Visste inte ens vart jag skulle börja. Det är uppenbart att om man uppfattar verkligheten som den äldre herren eller några av grannarna gör: att problemet består av att okontrollerbara och uppkäftiga flockar av små gangstrar stör ordningen så blir polisens uppgift att tvinga de mest bråkiga och trotsiga till ordning och jaga bort de andra. Från mitt perspektiv är problemet att det är så polisen uppfattar problemet.
Säg att polisen hade uppfattat problemet som att vuxna män beväpnade med batonger ger sig på barn och att deras uppgift var att skydda dessa barn. Säg att de tilltalade barnen på det sättet och prioriterade att ta fast förövarna? Säg att polisers förmåga till impulskontroll regelbundet tränades och att rutiner för bearbetning av situationer av maktlöshet och frustration skapades så att professionaliteten i deras hantering av våld kvalitetssäkrades? Säg att poliskårens kompetens i likabehandling utvecklades så att varje polis tillägnade sig en professionell förmåga att se varje medborgare som lika skyddsvärd och värd att ta hänsyn till?
Jag är övertygad om att om dessa villkor hade uppfyllts så hade konflikten om inte uteblivit åtminstone minskat kraftigt. Istället blev det en upptrappning som hotar att upprepas och förvärras. Dessa slags mikrokonflikter där ett ”vi” och ett ”de” tillåts konsolideras sliter upp samhället. Det är sådana utvecklingar som har drivit mänskligheten till de mest våldsamma kapitel av dess historia.
Kommentarer
Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.
annons:
Följ oss
Gå till sidtoppen
Det är en fruktansvärd berättelse Edda. Tack för att du stod upp och orkade berätta. Nu när våren kommer med varma och ljusa nätter är vi många som fruktar vad som kommer att hända när vår närvaro på gator och torg möts med rasism och våld. Din röst behövs!
Så fruktansvärt! Så galet, brutalt och omänskligt. Hur ger man hopp till dessa barn? Hur ger man dem tillit i samhället? Deppigt. Tack för berättelsen säger jag med Edda, eftersom vi inte får bidra till normaliseringen av dessa rasistiska övergrepp genon att tiga.
Compañeras! Tack för att ni är med hela tiden! En la batalla!
Tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr är jag inte förvånad över polisens beteende. Minns alltför väl deras egna inspelningar i Malmö, där de kallade folk för "aupajäuvlar" och "blattajäuvlar". Och Romregistret, och den ena händelsen efter den andra som tillsammans pekar på den strukturella rasismen som finns inom poliskåren. Det handlar inte om enskilda rötägg, det är tyvärr beyond that.
Varför hände detta? Vem gjorde vad? Svåra frågor när en inte vet allt. Men jag vet att jag aldrig under mina 35 år i grannskapet har sett så många poliser i området. Och då kommer också frågan, får vi som bor och lever här på denna plats ta lite debattutrymme? Är våra livsomständigheter intressanta för andra? När detta varken är förort eller glesbygd, bara huvudstadens största stadsdel men också vår hembygd. Där liv levs och där olika kulturer frodas.
En del av händelserna denna kväll hörde och såg jag. Men inte allt. En förklaring som flera personer, både ungdomar och vuxna, uppger är att det hela började tidigare på em, en ung pojke uppges ha trakasserat en 13-årig flicka, hennes pappa hade då gett sig på pojken med ett slagträ. Alltså en man, en pappa. Inte flera vita män.
Parallellt med händelserna med de stora grupperna av ungdomar och alla närvarande poliser pågick flera organiserade fotbollsmatcher på fotbollsplanen. Det verkade fungera som vid vanliga matcher. Men hejaklackarna var ovanligt högljudda den kvällen.
Det händer annat vid denna fotbollsplan som blivit en slags öppen fritidsgård för stora mängder av ungdomar. Vilket stör närboende äldre personer, ibland med rätta och ibland inte. Mopedåkningen på gångvägar, i grönområdet och nedskräpningen är inte rolig. Men aktiva och livliga barn och ungdomar är fint!
Det som stör mig personligen är Fotbollsdivorna som tränar hårt varje onsdagskväll 20 - 22. Samma träningstid år efter år. För de "anländer" till fotbollsplanen, kör tvärs över gångvägar/gräsmattor och barnens lek- och sportytor med sina bilar. Parkerar på den yta som skolan har för sina idrottslektioner utomhus, så dessa divor bara behöver gå två meter till fotbollsplanen. Detta är friska vuxna män som tränar hårt. Det är inte några funktionshindrade personer. Ingen annan besökare till området gör så, alla andra parkerar på gatorna runt omkring eller kommer med buss, cykel eller till fots. Fotbollsdivornas parkering har jag anmält till bokningsansvarig för Sofia bollplan, till stadsdelens trädgårdsansvarige och även skickat insändare till lokalpressen om. Hittills utan resultat.
Anita, Jag uppger vad de jag frågade berättade för mig. Fyra-fem olika personer sa till mig att det var tre män. Några sa att det var en pappa inblandad, i sällskap av andra. Jag såg inte själv detta så jag kan inte säga vilken version som stämmer. För övrigt är min artikel liksom din kommentar båda exempel på det du efterlyser, boende som debatterar problem som finns i vår stadsdel.
Jag kan inte släppa detta. Jag undrar hur det går till att någon som kan hitta på något så barbariskt som att ta med en batong till en fotbollsplan i avsikt att misshandla en unge kan bli läst som "en pappa", möjligen som en förtvivlad sådan. Är jag paranoid eller kan det vara ett exempel på vithetens privilegium? Skulle en brun eller svart man som beväpnad med batong (med eller utan sällskap med likasinnade) beger sig till en fotbollsplan för att ge sig på en vit unge överhuvudtaget kunna uppfattas på det viset? Jag måste säga, jag betvivlar det.
Naturligtvis är det helt vidrigt att beväpna sig på något som helst sätt och ge sig på barn! Sånt måste alltid bekämpas precis som alla andra övergrepp. Våld är alltid fel. Men exakt vad som hände denna kväll vet ingen av oss. En del såg jag, en del hörde jag men långtifrån allt. Och det är skrämmande att polisen inte kan hantera upprörda situationer med stora grupper ungdomar - även om de är högljudda och provocerande. Jag vill se fler vuxna ute sådana här kvällar, vuxna som kan prata, agera, stötta och vittna. Många barn/ungdomar behöver fler närvarande vuxna i sina liv. Det händer mycket i denna lilla del av Sverige. Men allt handlar inte om personerna är bruna eller svarta, eller var de är födda. För några månader sen var vi några grannar som en lördagkväll ingrep och räddade en 15-åring från mycket brutalt våld av ett gäng jämnåriga. 8 mot 1. Alla var vita och nyktra, de flesta hade koppling till skolan. Polis och ambulans kom snabbt då också. Pojkens mamma som är sjuksköterska anser att vi räddade hennes son liv.
Jo, vi är överens om detta. Alla konflikter handlar inte om rasism. Men jag tror att rasism att rasism spelade en viktig roll i fredagens konflikt. Sen vet jag också att skolan har haft stora problem med mobbning och våld och att detta problem har drabbat barn oavsett färg, inklusive egna barn som är blonda och blåögda. Jag vet inte hur vi kan komma till rätta med de problemen, men närvaro av vettiga vuxna är säkerligen en bra idé.
Just den här konflikten som helt urartade berodde kanske på, men det är ju spekulation, om kön. * En pojke/ungdom ger sig på en flicka på ett oönskat sätt. * Flickans pappa ev. med sällskap angrep då pojken. Både pojke och pappa gjorde fel. Men patriarkala strukturer har gett dom bilden att de har rätt att göra så här. Trakassera flickor/kvinnor och försvara sin familj/ sin heder med våld. Och den problematiken blir inte löst med fler poliser, militärer eller annat våld. Föräldrar, skolor och hela samhället måste skärpa utbildningen och informationen i dessa frågor. Det ska vara glasklart för varenda unge som gått i svensk skola var gränserna går när det gäller samlevnad & sex. Om vad som är OK och vad som inte är det. Och vuxna människor ska inte använda våld för att lösa konflikter.
Som jag ser det "berodde" inte konflikten mellan polisen och barnen på den händelsen. (Som för övrigt tycks ha hänt en vecka tidigare). Polisen kom på grund av att det uppstod tumult när de batongförsedda männen misshandlade några av barnen som befann sig på fotbollsplanen och dessa svarade. Polisen agerade som om barnen och inte männen var förövare. Oavsett eventuell "ursäkt" som männen kan ha angivit för sitt tilltag så är polisens agerande anmärkningsvärt och könfötryck slår mig inte som förklarande utom möjligen som en ingrediens i form av de manlighetsformationer du nämner.
Om polisen valde att låta männen gå och angrep barnen utifrån en syn på att de på något sätt förtjänade misshandeln på grund av att de var skyldiga till att en svensk flicka blivit sexuellt ofredad och att detta i sin tur beror på att de tillhör en ojämställd "kultur" så är det fortfarande en form av rasism?
Tack Edda för att du sätter ord på det som min 14-årige son och hans vänner var med om. Det började med att min son stod vid fotbollsplanen och tittade ner i sin mobil då en man plötsligt utdelade ett knytnävsslag mot hans ansikte. Därefter slog han min son med batong. Sonens vänner reagerade och agerade. Det kom ytterligare 3 vuxna män och började slå barnen. De skrek "negrer, dra från vårt land, vi ska gå hem till er och knivhugga era mammor". När polisen anlände började de med att ge sig på barnen trots att barnen och fritidsledare pekade ut gärningsmännen. Under tiden kom olika personer fram och "skammade" barnen och sa saker såsom "sådana som ni förstör vårt fina område". När barnen och en mamma såg att gärningsmännen hoppade in i en bil sprang de efter. Mamman tog sin bil och girade så att bilen stoppades. När polisen anlände försökte gärnnngsmännen ånyo slå barnen. Polisen fann både knivar och batong hos gärningsmännen.
De är alltså tagna, gärningsmännen?
Ni verkar ju vara ganska många som kommit nära det som hänt och polisens agerande. Kan inte någon av er göra en anmälan till JO? Såhär får inte polisen bete sig.
Om detta är sanningen så är det ju solklar rasism och inget annat. Fint att det fanns fritidsledare där, de kan väl vittna och anmäla?