Presidentvalet i Frankrike är över och Europa och världen kan dra en lättnadens suck. Det blir ingen folkomröstning om EU och det blir ingen ny kurs med en öppen rasistisk politik. Rasismen besegrades i valurnorna. Nu behöver den besegras också i samhället.
Utgången av presidentvalet är minst lika betydelsefullt för Europa och EU som Brexit. Frankrike är ett av grundarländerna av EU medan England alltid har sett på EU med stor skepsis och med en blick, inte från ovan, men ändå på distans från det europeiska fastlandet. Det är först på senare år som ett rasistiskt parti etablerat sig i England medan Front national har funnits i fyrtio år. En folkomröstning i Frankrike om EU hade satt EU:s existens i sin nuvarande form på spel och ökat Tysklands dominans i Europa.
Frihet, jämlikhet och broderskap har inte klingat särskilt starkt i den politiska debatten. De ledande presidentkandidaterna, utom Vänsterpartiets Jean-Luc Mélenchon, har tävlat i populistisk retorik om flyktingar och invandring. Frankrike är ett segregerat och socialt delat samhälle som under decennier brottats med låg tillväxt, exkludering, ojämlikhet och hög arbetslöshet.
Valkampanjen har framförallt handlat om globalisering och fransk självständighet men också präglats av lögner och hat. Å ena sidan en nationalistisk och isolationistisk politik under Marine Le Pen och å andra sidan en nyliberal europeiskt orienterad politik under Emmanuel Macron. Ingen av dem tar upp Frankrikes koloniala förflutna.
Le Pen talade ofta om att hon var folkets kandidat och ville försvara Frankrike mot terrorism genom att stoppa invandring. Det är samma politik som Sverigedemokraterna för i Sverige, enkla populistiska budskap utan reellt politiskt innehåll som skuldbelägger “de andra” och vinner stöd när klyftorna i samhället ökar och när den rådande politiken inte förmår ändra utvecklingen.
Presidentvalet är en temporär seger för den politiska mitten i Frankrike men räcker det i ett land som mer än många andra behöver reformera sin arbetsmarknad, sin patriarkala struktur och sin fördelningspolitik? Vilka blir konsekvenserna av en nyliberal marknadsinriktad politik i ett Frankrike som är i så stort behov av förändring?
Solidaritet mot människor på flykt har blivit en av EU:s allra svåraste frågor. I takt med att EU skjuter ifrån sig de utmaningar som flyktingsituationen i världen kräver tar inte medlemsländerna sitt fulla ansvar. I länder där rasistiska partier får ett allt större inflytande som i Frankrike och Sverige behövs särskilt starka motkrafter.
När det gäller jämställdhet och försvar av kvinnors rättigheter är det glest med konkreta förslag i de politiska programmen. I Frankrike finns också en lång patriarkal tradition. Löneskillnaden mellan kvinnor och män är 26 procent men förvärvsfrekvensen hos kvinnor mycket lägre än i Sverige. Mélenchon var den enda presidentkandidaten som talade om jämställdhet och mänskliga rättigheter, sexism och våld mot kvinnor. Han förordade också kortare arbetstid, sänkt pensionsålder, höjning av minimilönen och bättre socialförsäkringar.
Trots Macrons seger i presidentvalet har Marine Le Pens populistiska och islamofobiska agenda fått större acceptans. År 2002, när Nationella fronten också kom till den andra omgången i presidentvalet, fick de 17,8 procent av rösterna.
Normaliseringen av rasistisk politik och rasistiska värderingar har fått genomslag och Frankrike är mer nationalistiskt än någonsin vilket är en stor förlust för alla progressiva krafter och för feminismen i Europa. Dessutom avstod 25 procent av de röstberättigade från att rösta och 11,5 procent röstade blankt.
I juni hålls val till nationalförsamlingen och då avgörs det om Macron kommer att få en egen majoritet. Utan den kommer Macrons makt i praktiken att vara begränsad och vi får en situation med delad makt, så kallad co-habitation.
De välkända effekterna av en nyliberal politik kommer att öka klyftorna i samhället ännu mer och slå hårdast mot kvinnor, barn och andra utsatta grupper. Det kommer att vara svårt att garantera en hållbar utveckling, jämlikhet, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Frankrike är en stor vapenexportör och Macron har inga planer på att minska den eller ändra säkerhetspolitiken genom Nato.
Det återstår att se om Macrons starka stöd för EU kommer att nyanseras och adressera också bristerna i unionen och dess demokratiunderskott. Det är uppenbart att Frankrike saknar ett feministiskt parti som sätter feministisk politik på agendan.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Hej, I Macrons regering blev det ingen jämställdhetsminister, bara en statssekreterare. Inrikes-, Justitie- Finans-, jordbruk-, samhällsbyggnad-, skola-, högskola-, utrikes, miljö- och IT- ministrar bara män. Att bilda ett feministiskt parti är rena hinderlöpningen i ett mycket machistiskt land. Hälsningar Jacques Öhlund