Soraya Post (Fi) är ledamot i EU-parlamentet i Bryssel.

För att bryta romers fattigdom krävs annat än tiggeriförbud

2017-05-03 | Soraya Post padlock

UTRIKES/EUKRÖNIKAN

Den antiziganistiska traditionen med förbud och förföljelser av kontinentens största minoritet, som tillämpats i Sverige och övriga Europa i snart tusen år, har inte brutit det romska utanförskapet och kommer inte heller att göra det, argumenterar EU-parlamentariker Soraya Post (Fi) i sin månadskrönika.

Soraya Post är EU-parlamentariker för Feministiskt initiativ, och återkommande EU-krönikör i Feministiskt perspektiv.

I förra veckan gjorde regeringens tidigare tiggerisamordnare, Martin Valfridsson, comeback i debatten. Valfridsson har ångrat sig sedan han lämnade över sin utredning till regeringen i fjol. Nu vill han inte längre bara göra det lättare att vräka hemlösa romer – i strid med en dom från Europadomstolen, som säger att man måste erbjuda alternativa boenden – utan också införa tiggeriförbud.

Den tidigare samordnaren har nämligen sett en norsk tv-dokumentär om tiggarnätverken i Bergen. Och plötsligt blev den 216 sidor långa utredningens slutsatser om tiggeriförbud irrelevanta. Då konstaterade utredaren att några kopplingar mellan tiggeri och människohandel inte kunnat påvisas i exempelvis Finland.

När fattiga människor utnyttjas, som vi ser i den norska dokumentären, vrider det sig i magen på mig. Det är ingen slump att det är just Europas romer som ofta exploateras på de mest vidriga vis. Fram till sent 1800-tal var romer i nuvarande Rumänien och Moldavien slavar. Och inte sällan hamnar dagens romer från dessa länder i en modern form av slaveri. Men det är oftast inom sexindustrin de hamnar, om de är kvinnor. Män blir utsatta för tvångsarbete. Ett litet fåtal – oftast barn eller funktionshindrade – tvingas att tigga.

Men den bild som nu håller på att etableras, med god hjälp av regeringen, dess utredare och media – att de allra flesta som tigger är del av kriminella nätverk – är helt enkelt falsk. Och det gör mig faktiskt precis lika förbannad som när fattiga människor utnyttjas av samvetslösa människohandlare. För vad makten gör här är att de också exploaterar fattiga, som försöker försörja sig, för att plocka politiska poäng. De som gör sitt yttersta för att överleva stigmatiseras som delar av en kriminell maffia.

De studier som har utrett kopplingen mellan människohandel och tiggeri – bland annat just en stor norsk studie från 2015 – visar att de allra flesta som tigger gör det helt frivilligt och tillsammans med sina familjer. Pengarna skickar de i stor utsträckning hem till sina familjer. Tiggeriet ger inkomster som gör att de har råd att ställa mat på bordet, skicka sina barn till skolan, köpa mediciner till sina sjuka och eventuellt till och med bygga nya hus i ursprungssamhällena. Samma bild ges unisont av de organisationer, socialarbetare och poliser som jobbar gentemot de fattiga EU-migranter som tigger.

Detta innebär inte att tiggeriet är bra. Men som läget ser ut just nu är det dessvärre nödvändigt för att människor ska slippa svälta. Försöken att utmåla dessa människor som kriminella eller offer för kriminalitet syftar förstås inte till att hjälpa dem, utan till att höja allmänhetens misstänksamhet och därmed bidra till att de som tigger får mindre pengar. I slutändan vill man kunna kriminalisera tiggeriet och skicka hem de fattiga romerna. Bli av med problemet.

Om inte förr blev det väldigt tydligt när jag debatterade tiggeriförbud mot den socialdemokratiske opinionsbildaren Widar Andersson i SVT Opinion i torsdags. Vid inte mindre än fyra tillfällen pratade han om att ”försvåra” för dem som tigger. När jag innan debatten googlade Widar Andersson såg jag att han skrivit spaltmeter om tiggeriförbud, men aldrig ett ord om grundorsaken till det romska utanförskapet i Europa: antiziganismen.

I stället följer förslag som Widar Anderssons och Martin Valfridssons en lång antiziganistisk tradition av förbud och förföljelser av kontinentens största minoritet. Den politiken har tillämpats i Sverige och övriga Europa i snart tusen år. Den politiken har – surprise! – inte brutit det romska utanförskapet. Kanske är det dags att pröva något nytt? Om man nu verkligen vill lösa fattigdomen, det vill säga.