Regissören Talat Bhat pratar intensivt och engagerat om arbetarfilm och filmfestivalen. Men mest pratar han om facklig kamp, det ämne som han själv har ägnat sin kommande dokumentärfilm Rocking the Birger Jarl om. Han kom till Sverige som billig arbetskraft, berättar han, och förstod snart vikten av att organisera sig på sin arbetsplats.
– Jag kom till Sverige för att jobba på båtarna i Mariehamn, Stockholm. Jag började arbeta på Birger Jarl 1997. Jag hade en kritisk bakgrund och förstod snabbt att vi måste organisera oss. Det tog bara till 1999 tills vi fick samma rättigheter som de svenska medborgarna.
Han berättelse är en av de få hoppfulla berättelserna jag hört det här året. Men den slutar inte riktigt vid segern. Bhat arbetade på båten i nio och ett halvt år. Under den tiden försökte arbetsköparna sparka honom flera gånger, enbart för att han organiserade utomeuropeiska arbetare. Men med hjälp av fackets och arbetskollegornas solidaritet kunde han jobba kvar. På grund av förändringar i EU-lagstiftning, 2008 förändras de utomeuropeiska arbetarnas villkor, får de inte längre samma lön som de andra. Då har Bhat slutat men fortsätter att följa båten och kampen med sin filmkamera. Trots organisering och bojkott mot Birger Jarl vinner arbetsköparna och sparkar de utomeuropeiska arbetarna.
– Det som händer nu är att det kom en ny ägare, förra året, då fanns det 20 europeiska arbetare kvar. För en månad sedan satte han företaget i konkurs, för arbetarna var för dyra. Han ville ha billig arbetskraft och inga kontrakt. Så min historia får en ny episod. I början av filmen kämpade vi för att utomeuropeiska arbetare skulle ha samma rättigheter som européer. Men till slut vill kapitalismen exploatera alla. De vill bara ha billig arbetskraft. Så min dokumentärfilm blir på ett sätt ännu mer relevant. Invandrare måste organisera sig, men också alla andra, annars åker vi alla ut. Och det är bara en arbetsplats, ett exempel, men det här händer överallt. I Sverige, i Europa, i världen.
Det är filmgruppen Råfilm som arrangerar filmfestivalen på Panora, Malmö, i helgen.
– Vi gör egentligen ingenting nytt, vi har redan arbetat med sådana här filmer och nu vill vi utöka det och visa på behovet av de här filmerna.
Bland annat kommer de visa Dröm vidare, Ni ska få se att jag har rätt, Taxiklubben, och Jag, Daniel Blake. Dessutom kommer de ha olika panelsamtal kring klass, kön, rasism och arbete.
– Det är filmer som på olika sätt visar vad som händer, både i arbetarrörelsen och i arbetarkulturen. De visar på arbetarklassens situation men lyfter också frågor kring facklig organisering, vikten av facklig kamp, kritik mot facken och drömmar om vad facken borde vara.
Hur ser förutsättningarna ut för arbetarfilm i Sverige? Finns det många filmer i den kategorin?
– När vi startade upp idén om en festival så trodde vi faktiskt inte att vi skulle hitta så många filmer. En av anledningarna till vi kom på idén om att göra en arbetarfilmfestival är att jag har en kompis som gör ett liknande projekt i London, som har hållit på i några år. Och genom henne förstod jag att det finns en global rörelse av arbetarfilmfestivaler. Efter att ha tittar runt och lärt oss av hur andra tänker förstod vi att vi faktiskt har rätt mycket att visa i Sverige.
Samtidigt som han är en av arrangörerna för filmfestivalen är Bhat i slutskedet av att göra färdigt sin film; Rocking the Birger Jarl. I förra året gick han ut och sökte crowdfunding, och det verkar ha hjälpt.
– Filmen lyfter särskilt fram relationen mellan invandrare och facket. Men i slutet förlorade alla ändå jobbet. Det handlar om kapitalism. Kapitalisterna har olika ursäkter för olika tider men i slutändan så förlorar alla arbetare på att inte solidarisera sig med varandra.
– De europeiska arbetarna på båten solidariserade sig inte med de utomeuropeiska arbetarna. Men i slutet så räcker inte deras privilegier. Det kvittar om du är svart, vit, brun – vad kapitalisterna vill ha nu är billig arbetskraft, och inga kontrakt. Det kommer jag och Allonias Sebhatu, som har gjort Taxiklubben, att diskutera på ett seminarium om relationen mellan rasism, invandrare och facklig kamp.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
På 90- och00-talen brukade Talat Butt (det är så han har stavat sitt efternamn under merparten av sitt liv) sextrakassera mig och flera andra tonårsflickor. När jag fyllde 17 sa han lystet ”A WOMAN!” och stirrade ogenerat på mina bröst. Därefter försökte han få mig att inmundiga alkohol med argumentet ”You 17! You a woman now! You a woman!”. När det inte gick smög han ned sprit i min läsk. Hans beteende bortförklarades vanligtvis med att han inte hade fått leka med flickor i barndomen. Talat var även helt öppen med att han ansåg kvinnor vara mindre värda än män och han hyllade det numera nedlagda nazipartiet Nationaldemokraterna för deras kvinnosyn.