Victoria Kawesa inbjöds till G16, arrangerad av Nationella sekretariatet för genusforskning, som en av huvudtalarna. Ämnet var Svarta kroppar och vit vrede – reaktioner på Black Lives Matter i Sverige. I publiken fanns doktoranden Therese Svensson som forskar om vithet och icke-vithet inom ämnet litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet. Therese Svensson kunde identifiera ett stort antal formuleringar på Victoria Kawesas powerpoint-presentation som sina egna utan att det fanns en referens till hennes arbeten. Inte heller i sitt tal nämnde Kawesa att textutsnitten var hämtade ur Svenssons arbete, utan de framstod som Kawesas egna.

Formuleringarna, närmare 20 stycken, finns i Therese Svenssons magisteruppsats ”Trött på vithet”. Intersektionalitet i Dan Anderssons Kolarhistorier och Chi-mo-ka-ma samt i en vetenskaplig artikel med liknande rubrik i Edda. Nordisk tidskrift för litteraturforskning.

I Feministiskt perspektiv 23 mars 2017 tillfrågades Victoria Kawesa om händelsen och hon tillstod att hon gjort ett misstag. I artikeln förklarade Kawesa att det handlade om slarv under stark stress.

Enligt Doktorandkommittén på Göteborgs universitet som har satt sig in i ärendet är det fråga om plagiat, stöld av annans verk.

– Vi ser det här som ett brott mot forskningsetiken, säger Gró Einarsdóttir, ordförande i Doktorandkommittén. Antalet textutsnitt är såpass omfattande att det är svårt att avfärda som slarv.

Det som hänt har flera aspekter. Fallet handlar om både forskningsetik och hur ett sådant här ärende ska hanteras disciplinärt inom akademin.

Enligt Gró Einarsdóttir är regelverket inom akademin oklart när det gäller doktorander. Systemet är föråldrat och konsekvensen är att doktorander hamnar mellan stolarna. De är inte disputerade, vilka omfattas av ett regelverk, inte heller är de studenter på grundnivå, men omfattas trots det av samma regelverk.

Doktorander både forskar och är studenter, de är både i en forsknings- och läroprocess. De meriterar sig som forskare under sin doktorandtid och förväntas följa den forskningsetiska standarden. Den gäller i olika typer av presentationer, såväl på powerpoint som i artikel- eller bokform.

– Det behövs en diskussion inom akademin om doktoranders status i förhållande till regelverket. De, i det här fallet Therese Svensson, kommer i kläm när sådant här sker. Hade plagiatet skett vid en examination är regelverket tydligt och en disciplinär åtgärd hade kunnat göras. När det sker i annan form är läget oklart. Det gör att det är svårt att placera var ansvaret ligger för händelser som den aktuella.

Feministiskt perspektiv har tagit del av handlingar som rör ärendet. Av dem framgår att prefekten för temainstitutionerna på Linköpings universitet, Per Gyberg, haft ett disciplinärt samtal med Victoria Kawesa. Samtalet har följts upp med en skriftlig markering: ”...detta naturligtvis är helt oacceptabelt och att Linköpings universitet ser mycket allvarligt på det inträffade.”

Rättelse efter påtryckningar

Universitet har också granskat Kawesas tidigare texter men inte funnit andra plagiat. En rättelse har publicerats på universitets hemsida. Den är dock formulerad på ett sätt där det inte framgår att det handlar om brott mot forskningsetiken och plagiat. Efter att ha rådgjort med jurister och ordföranden för disciplinnämnden beslutade Linköpings universitet att inte föra saken vidare.

– Den offentliga rättelsen kom först till efter påtryckningar från Doktorandkommittén på Göteborgs universitet och Doktorandföreningen vid Linköpings universitet. Vi menar att otydligheten i rättelsen förminskar det som hänt Therese Svensson, säger Gró Einarsdóttir. Det framgår inte att ett brott mot forskningsetiken har skett.

Även Göteborgs universitet betraktar saken som mycket allvarlig, skriver prefekt Cecilia Rosengren på institutionen för litteratur, idéhistoria och religion i en erinran till Per Gyberg. I erinran skriver Rosengren också att Therese Svenssons handledare har varit i kontakt med med Victoria Kawesas handledare. Därefter bad Kawesa om ursäkt i ett e-postbrev till Therese Svensson.

– En personlig ursäkt och ett personligt samtal mellan de inblandade doktoranderna är inte rätt sätt att hantera ärendet. Det handlar inte om att lösa en personlig konflikt utan en principiell fråga om forskningsetik. En intern dialog som lösning är inte acceptabel, menar Gró Einarsdóttir.

Nina Lykke, professor i genusstudier på Linköpings universitet, är Victoria Kawesas huvudhandledare. Hon menar att hon och Silje Lundgren, Kawesas andra handledare, har gjort vad som fordrats i ärendet.

– Vi agerade snabbt och hade ett allvarligt samtal med Victoria Kawesa. Hon tog till sig detta och skrev en utförlig ursäkt till Therese Svensson. Hon erbjöd sig även att komma till Göteborg och fortsatt diskutera men det var inte av intresse från Svenssons sida.

Behov av starkare skydd

Angående den rättelse som publicerats på Linköpings universitets hemsida menar Nina Lykke att den ska ses som en offentlig ursäkt. Men hon tillägger att den text som publicerats på Linköpings universitets interna hemsida är utförligare. På universitetets offentliga hemsida valde den ansvariga kommunikatören att göra en kortare version.

– Vi har haft bra och klargörande samtal med Therese Svenssons handledare och vi uppfattar att ärendet nu är utagerat, efter de åtgärder som Linköpings universitet gjort, säger Nina Lykke.

Nationella sekretariatet för genusforskning, som arrangerade G16, vill inte publicera en rättelse om händelsen utan länkar till rättelsen på Linköpings universitets hemsida. Vikarierande föreståndare Maria Grönroos kommenterar:

”Frågor om intrång i annans material/forskning är allvarliga. Det är upp till de inblandade institutionerna att hantera frågan enligt gällande procedurer. Vi menar att det inte är vi som konferensarrangörer som ska föra talan i ärendet. Det är en process mellan Linköpings och Göteborgs universitet.

”Sekretariatet har inte och ska inte ha någon disciplinär funktion i den här typen av ärenden. Det är möjligt att vi tagit en allt för avvaktande hållning och borde ha agerat annorlunda när det gäller att informera om det som skett. Men vi menar att de inblandade parterna är de som kan gå ut med rättelser eller ursäkter.”

– Vi i Doktorandkommittén menar att en rättelse bör innehålla att ett brott mot forskningsetiken har skett, säger Gró Einarsdóttir. Även om ansvaret är svårt att lokalisera på grund av regelverket skulle det vara en betydelsefull markering.

– Vi har har planer på att lyfta den principiella frågan om regelverket för doktorander, men vilket format eller kanal det blir i återstår att se. I bästa fall startar en diskussion som möjligen kan leda till ett starkare skydd för doktorander i framtiden och att brott mot forskningsetiken uppmärksammas ytterligare.

Therese Svensson har för närvarande avböjt att kommentera ärendet och hänvisar till Doktorandkommittén.

Stöld av projektidé

Kawesa har tidigare varit anklagad för bland annat plagiat. Det rör ett fall där författaren och filmskaparen Cecilia Gärding menar att Kawesa har plagierat ett litterärt material, stulit en projektidé och använt hennes namn utan medgivande. Det skedde 2013. Även organisationen Cinemafrica, där Kawesa var styrelseledamot vid tillfället, kan enligt Gärding hållas ansvarig för samma sak.

Cecilia Gärding kom nyligen ut med boken Mångfalden i det svenska filmarvet 1890-1950 som också översatts till engelska. Feministiskt perspektiv har varit i kontakt med henne via e-post där hon redogör ingående för vad som skett ur hennes perspektiv.

I korthet handlar det om att Cecilia Gärding under ett möte med Kawesa och ytterligare en styrelseledamot i Cinemafrica berättade om den omfattande research hon gjort inför sin bok och om en projektidé. Projektet hette Kulturarvsagenterna och det var Kulturens bildningsverksamhet som sökt pengar för projektet hos Allmänna arvsfonden. Cecilia Gärding var projektledare. Vid mötet med Kawesa och Cinemafrica diskuterades ett eventuellt framtida samarbete och Gärding förespeglades en plats i Cinemafricas styrelse.

Projektet Gärding sökt pengar till gick ut på att utbilda personer med olika etniska bakgrunder i att diskutera rasstereotyper i samband med filmvisning, exempelvis på skolor. Syftet var att uppmärksamma hur diskriminerade grupper behandlats i svensk kulturhistoria och att detta skulle förmedlas av personer med egen erfarenhet av utsatthet. Projektet beviljades närmare fem miljoner kronor över tre år från Allmänna arvsfonden.

Cecilia Gärding skriver att hon varit mycket tydlig gentemot Kawesa med att researchmaterialet inte fick spridas.

En tid efteråt blev Gärding kontaktad av Kawesa som nämnde att hon sökt pengar hos Ungdomsstyrelsen (numera Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor) – för ett i princip likadant projekt. Summan gällde 830 000 kronor.

”Det kom som en chock”, skriver Gärding. Jag kontaktade en jurist som gjorde bedömningen att det var frågan om plagiat, idéstöld och intrång i upphovsrätten.”

Känner sig sviken

”Sedan kontaktade jag Ungdomsstyrelsen och berättade vad som hänt. Jag skickade mitt material från mötet med Kawesa och Cinemafrica till myndigheten som ansåg att anklagelserna var korrekta. De beviljade inget anslag till Kawesas projektidé.” skriver Cecilia Gärding. ”Det kan ses som ett försök till bedrägeri. Om Kawesa fått pengarna hade det dragit undan mattan under fötterna för alla dem som var verksamma i Kulturarvsagenterna.”

”Det var också chockerande att Kawesa och Cinemafrica använt mig som referensperson – utan att jag fått veta om det.”

Sammantaget uttrycker Cecilia Gärding att hon känner sig sviken av och besviken på Victoria Kawesa. När samma sak nu upprepats menar Gärding att det kan ses som illojalitet mot Svensson och henne som feminister och verksamma på området kritiska vithetsstudier.

”Jag har kontaktat Therese Svensson för att hon inte skulle känna sig lika ensam i det här som jag har gjort.”

”Som en tröst har min bok har blivit mycket uppskattad. I år nominerades den till Selmapriset och förra året uppmärksammades den av biblioteket på Academy of Motion Picture Arts and Sciences i Beverly Hills, Los Angeles, känt som Oscarsbiblioteket.” avslutar Gärding.

Anser att anklagelserna saknar fog

Victoria Kawesa bestrider Cecilia Gärdings utsaga.

– Jag har inte plagierat Cecilia Gärdings projektidé och anser att anklagelserna saknar fog och grund, säger hon till Feministiskt perspektiv.

– Underlaget som låg till grund för den ansökan som skickades in till Ungdomsstyrelsen i mars 2013 var en naturlig följd av Cinemafricas verksamhet. Projektet Bryt rasistiska stereotyper handlade om att motverka afrofobi och att genom film som metod visa på hur svarta framställs i film, framförallt från filmer producerade i USA. Ansökan behandlar inte, och nämner inte heller, ”rasstereotyper inom svensk filmhistoria eller rasstereotyper mot minoriteter utan handlar specifikt om svartas utsatthet och att bryta afrofobiska stereotyper.

Enligt Victoria Kawesa hade projektet sin upprinnelse i ett seminarium som hölls i september 2012 på Bio rio med Cinemafrica, Bio rio och ABF som arrangörer. Redan tidigare under hösten hade Cinemafrica engagerat sig i arbetet att motverka rasistiska stereotyper mot svarta. Cinemafricas styrelse fattade formellt beslut att agera i frågan genom att tillsätta en arbetsgrupp för att ta fram en handlingsplan för att motverka de rasistiska stereotyper som debatterats i anslutning till filmen Lilla Skär och de små brokiga.

– Detta beslut fattades på ett styrelsemöte i september 2012, och är protokollfört, säger Kawesa.

– Som expert i frågor om afrofobi fick jag i uppdrag att skriva en ansökan om afrofobiska stereotypa bilder i film från USA till Ungdomsstyrelsen för Cinemafricas räkning. Cecilia Gärding skrevs in i ansökan som samarbetspartner då hon ingick i arbetsgruppen och hade föreslagit sig själv som en av föreläsarna inför mötet med Cinemafricas styrelse den 31 januari 2013.

– Vid arbetsgruppens första möte började Cecilia Gärding på eget bevåg föreläsa för mig och en kollega om ett ofärdigt material om rasstereotyper av minoriteter inom svensk filmhistoria. Vi fick aldrig något skriftligt underlag. Hur skulle jag då ha kopierat eller stulit hennes material, projektidé, om det enda underlaget som Cecilia Gärding presenterade för Cinemafrica var en föreläsning?

– Trots att våra projektidéer skiljer sig avsevärt åt i perspektiv, innehåll samt metod, anklagade Cecilia Gärding mig och Cinemafrica för upphovsrättsligt intrång och anlitade ett juridiskt ombud. Cinemafrica anlitade också ett juridiskt ombud, och efter flera mejlutväxlingar under hösten 2013, misslyckades Cecilia och hennes ombud med att inkomma med något bevis som styrker hennes anklagelser om upphovsrättsligt intrång.