Det är nu vi bestämmer det. Vilka konsekvenser ska den tragiska terrorattacken i Stockholm få för den fortsatta samhällsutvecklingen? Hur kan vi förhindra att rädsla och upptrissade budskap om att vi måste höja beredskapen utnyttjas i repression och rättsosäkerhet?
Jag är som alla andra imponerad över hur det hela sköttes. Polis och sjukvård, skolor och förskolor, butiksägare och restaurangpersonal – alla har fått välförtjänt beröm. Samarbetet mellan myndigheter som alltför ofta tänker i stuprör fungerade befriande bra.
Och störst av allt var kärleken. Den som manifesterade sig i spontana upplåtelser av hem med mat och värme, av plats i bilar, i en vilja att vara med och hjälpa till i en utsträckning som förvånade många. Samma kärlek och respekt som några dagar senare manifesterade sig på Sergels torg, i en folksamling som var så stor att den inte gick att räkna.
Jag ser i detta samma vilja att hjälpa till, samma oegennyttiga engagemang som i det som växte fram under år 2015, när många på flykt kom hit. Då mobiliserade människor i hamnar och på perronger, då tog solidariteten över. När myndigheterna inte var beredda så stod grupper med ”Refugees Welcome” på textade plakat och tog emot.
Det var den här viljan till engagemang och delaktighet som regeringen, med stöd av de flesta riksdagspartierna, formligen spottade i ansiktet när man plötsligt beslutade att gränserna skulle stängas.
Hur ska människors vilja till engagemang och solidaritet bemötas nu, den här gången? För viljan finns kvar. Trots fortsatta ekonomiska orättvisor och fortsatt stängda gränser. Trots att samhällets skyddsnät försvagas och ersätts med Gated communities, trots att många uppfattar politiken som världsfrånvänd och demokratin på ”deken”, trots det och kanske i trots mot det, så vågar vi se varandra när vi behöver varandra.
Den insikten, att vi behöver varandra för att kunna bygga ett samhälle där vi alla kan mötas, det är den insikten som nu borde ligga till grund för den kommande krisplaneringen. Väldigt enkelt menar jag att alla människors möjlighet att delta är den största tillgången när vi ska bygga tillit och fortsatt öppenhet. Vapenbärande värnpliktiga är verkligen inte svaret!
I stället ska vi bygga upp en beredskap där inte bara myndigheter utan också civila ska delta.
Kalla det gärna en civil samhällelig medborgarutbildning, där alla får kunskap i konfliktförebyggande arbete och krishantering. Organiseringen kan skötas av Myndigheten för samhällskydd och beredskap.
Lokal förankring och lokalt samarbete mellan myndigheter och civilorganisationer skapar det förebyggande arbete mot våldsbejakande extremism som så många efterlyser. Vi har ett val att göra nu och det borde vara enkelt!
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Jag älskar dig, Gudrun! TIBBE