Så var det med den öppenheten, Stefan Löfven

2017-04-13 | Mattias Irving padlock

OPINION/NOTERAT

Efter terrordådet på Drottninggatan talar politikerna ett besynnerligt dubbelspråk. Vi ska på samma gång besvara terrorn med ett öppet samhälle, och stifta lagar som riskerar att sluta samhället mer än någonsin, skriver Mattias Irving. Kanske är det så att somliga bara inte räknas?

Två dygn efter terrorattentatet på Drottninggatan slöt tiotusentals stockholmare upp i en kärleksmanifestation. Inte bara på Sergels torg, utan även i landets tidningar svämmade kärleken över sina bräddar. Det hade kunnat vara ett glädjande uttryck för ett samhälle som håller ihop, som inte låter sig skrämmas, som möter hat med öppenhet.

Men riktigt så enkelt är det inte.

För samtidigt vässades pennorna inne på kanslierna. Nya lagar ska skrivas, och det är tydligen mycket bråttom. På onsdagen höll Morgan Johansson en pressträff där han skissade ut ett nytt lagförslag som ska snabbutredas och komma innan hösten 2018. Förslaget ska kriminalisera även ett allmänt stöd till terrorstämplade organisationer, eftersom lagen om terrorismresor anses vara för begränsad.

I dag är allas blickar stadigt fästa vid den islamistiska terrorn, och det är utifrån denna som det nya lagförslaget läses. Men lagar ska gälla i lång tid och applicera i alla lägen. Säpo räknar med tre miljöer som är kapabla till terrordåd i Sverige: militanta islamister, autonom vänster och extremhöger.

Följdfrågor infinner sig därför: Ska det även fortsättningsvis åligga politikerna själva att terrorstämpla organisationer, när det nu föreslås att det ska räcka med att ha ”samröre” med dem – det vill säga, inte utföra några i gängse betydelse kriminella handlingar? Och vad kan det få för konsekvenser för människor som av olika skäl är engagerade i exempelvis vänsterautonoma eller högerextrema nätverk, men aldrig har begått några brott?

Rättssäkerheten för muslimska organisationer i Sverige är redan hotad, vilket den numera illa beryktade MSB-rapporten visar. Den har redan legat till grund för att Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor har dragit in det finansiella stödet till Sveriges unga muslimer. Låt säga att någon som är engagerad i en muslimsk lokalförening finner att en annan medlem sympatiserar med Hamas eller har bjudit in en talare med kopplingar till Muslimska brödraskapet – hur nära är det till åtal då? Kommer det i framtiden att gå att vara både muslim och föreningsaktiv i Sverige?

Och det är precis här som godheten och solidariteten på Sergels torg skaver och gnisslar. För den är inte verkligt inkluderande. Morgan Johanssons partiledare Stefan Löfven har talat sig varm för öppenheten den senaste veckan, har vunnit många hjärtan och berömts för sin statsmannamässighet. Hatet ska mötas med kärlek, men samtidigt beslutar S-kongressen att det ska bli lättare att avhysa tiggande EU-migranter. Tongångarna mot papperslösa har skruvats upp. Flera borgerliga partier pratar nu om att vi måste låsa in människor som fått avslag på sin asylansökan, och ingen socialdemokrat har sagt halv sju till svar. Den öppenhet som hyllas så av statsministern gäller uppenbarligen inte alla.

Păpușa Ciuraru är 83 år gammal. Efter att ha överlevt Förintelsen och påföljande decennier av kommunistiskt och antiziganistiskt förtryck i hemlandet Rumänien, var hon nära att förlora livet i terrorattacken i Stockholm där hon satt och tiggde för att hjälpa sina barn och barnbarn. Sedan hon fått grundläggande vård löper hon en stor risk att åter hamna på gatan, istället för att få möjlighet att tillfriskna i lugn och ro.

Men det torde väl inte vara något större problem, när Stockholm är översvämmat av en tiotusenhövdad våg av kärlek och solidaritet med terrorns offer? Vad är den kärlek värd som delar upp folk i innanför och utanför? Solidariteten och sammanhållningen riskerar att bli tomma ord, samtidigt som retoriken om ”hårdare tag” visar sig uppbackad med handlingskraft och visioner.

Det är svårt att veta vad som är mest nedslående i denna stund, i efterdyningarna till en politisk händelse som kommer att forma debatten för lång tid framöver: Det uppriktiga hatet, eller den förställda kärleken.