Skådespelarna Francine Agbodjalou och Kudzai Chimbaira spelar upp Assata Shakurs liv och kamp på Teater Tribunalen.

Bild: pressbild/Mahoyo

Stulna rötter planteras på scen

2017-04-07 | Felicia Mulinari padlock

KULTUR

– Assata Shakur har en dröm om att återvända till någon form av ursprung, en egen svart nation. En dröm om att försöka återplantera rötter som rasismen har tagit ifrån en, men som man får återkonstruera för sig själv. Det har vi tagit fasta på när vi har gjort föreställningen, säger Ellen Nyman, vars föreställning Svarta revolutionärer faller inte från månen, hade premiär på onsdagen.

Svarta revolutionärer faller inte från månen är regisserad av Ellen Nyman och visas på Teater tribunalen i Stockholm. Ellen Nyman är regissör, skådespelare och konstnär, och doktorerar i konstnärlig forskning Malmös teaterhögskola.

RELATERADE ARTIKLAR:

2013-04-18 Tripple opression och förtrycksfria zoner

2013-11-29 feministiskt språk som motstånd

2014-11-04 Röster från den arabiska våren på operan i Malmö

Svarta revolutionärer faller inte från månen, så heter scenkonstverket om Assata Olugbala Shakur, fritt tolkat efter Shakurs egna texter. Hon är en av grundarna av Svarta befrielsearmén, medlem av Svarta pantrarna och gudmor till hiphoplegenden Tupac Shakur. Förra året gav Verbal förlag ut hennes självbiografi, tolkad till svenska.

Formad av sina förutsättningar

– Shakur är en ikon, en legend, säger regissören Ellen Nyman. Och en så intressant person att berätta om. Hon är socialist, vänster, antirasist. Hon är skoningslös på många sätt i sina visioner, fortsätter Nyman som låter passionerad och sorgsen på samma gång.

Vad menar du när du säger skoningslös?

– På engelska heter den ju Black revolutionaries don’t drop from the moon, förklarar Nyman. Och så fortsätter citatet: ”We are created by our conditions. Shaped by our oppression.” Skapade av våra förutsättningar, formade av våra förtryck. När man utsätts för det som Assata har gjort, det har ett otroligt högt pris.

– Det är intressant att se på vad som skapade hennes öde. Hur man formas av sitt öde och hur man sedan växer in det. Och hur man formulerar sin politiska vision utifrån det. Det är så våldsamt i USA, vi glömmer det ofta när vi förhåller oss till vad som händer där. Det är ett så oerhört segregerat land.

– Om man tittar på USA:s fängelsestatistik kan man se en utveckling från 300 000 på sjuttiotalet till 2,4 miljoner i dag. Fängelsekomplexet har systematiserat, ökat, man har släppt in företag, människor fråntas sin rätt att rösta. Det kan beskrivas som ett modernt slaveri. Även när slaveriet avskaffades så blev svarta fängslade för dagdriveri, så då kunde du anhållas för det och gå tillbaka från samma plantage, samma slaveri som du skulle varit befriad från, men som fängslad istället för som slav.

Shakur formades av den samtid hon levde i. Av USA:s brutala rasism, men också av den vänstervåg och svarta kamp som växte fram under sextiotalet. Precis som så många andra radikaliserades hon av Vietnamkriget, och insikten om vad kriget innebar fick henne också att hårdare ifrågasätta den, i USA, så inpräntade rasismen. Född 1947, döpt till Joanne Deborah Byron, valde hon till följd av sitt politiska uppvaknande att göra sig av med det namn som kom härstammade från vita slavägare.

De svarta pantrarna växte fram som ett svar på rasistisk polisbrutalitet, segregation och fattigdom. Rätten till självförsvar var en av deras taktiker. Men sjuttiotalet blev FBI:s repression mot dem allt hårdare. Ledarna mördades, fängslades eller flydde till exil. Mellan 1971 och 1973 jagades Shakur av flera delstater i USA. Den andra maj 1973 sköts hon med två skott av polis i New Jersey. En av poliserna dör. Shakur lever sex och ett halvt år i brutala fängelser, ofta isolerad eller i mansfängelser. 1979 lyckas hon rymma och beviljas politisk asyl på Kuba.

– Hon blev gravid i fängelset! Säger Ellen Nyman plötsligt. Hon har liksom insisterat på livet i fängelset, mellan rättegångarna. Hon har sett sitt barn födas och sedan sett dem ta det ifrån henne. Hon har fått uppleva hur hennes barn distanserats från henne, hur hennes barn har fråntagits sin barndom på grund av sin mammas öde. Av att hon inte förstår varför hennes mamma inte kan se henne. Den smärtan, som man sällan talar om i relation till fängelser, är ett av de teman som präglar vår föreställning.

Vi är inte längre ensamma

På bara några månader har Nina Simone, James Baldwin och Assata Shakur fått liv på svenska scener och biografer. Finns det ett nyvaknat intresse för black power-rörelsen i USA?

– Det börjar växa fram en svart rörelse i dag i Sverige, en rörelse som blir tydligare, mer artikulerad, och mer sammanhållen. Vi ser varandra! Istället för att kanske innan ha levt i isolerade öar.

– Det här sker samtidigt som rasismen avancerar, men det finns också en frammarsch av minoriteter som kämpar och visar vilka de är. Dessutom har vi en yngre generation av svarta som på ett annat sätt har kunnat etablera sig i samhället och kulturen, och det gör ju en enorm skillnad för den äldre generationen som har varit ensamma i de här rummen. Nu kan man börja kräva på att man kanske kan vara två. Vilket gör en oerhörd stor skillnad. The numbers counts!

Finns det likheter mellan den svarta kampen i Sverige och i USA?

– Ja och till viss del förhåller föreställningen sig till rasismen i Sverige i dag. Assata Shakur dömdes ju inför en helvit jury och vi pratar till exempel om nämndemannasystemet och konsekvensen av att media stämplar vissa områden, och vilket inflytande det sedan får för vad nämndemän har för åsikter och hur de dömer.

– Konstnärligt har jag arbetat mycket med att hitta vägar för hur jag hanterar den vita blicken, för mig själv och för skådespelarna. Vem som betraktar vem och vem som vinner i den maktordningen. Att våga återta vissa saker, som man av rädsla för exotism kanske har låtit bli att göra i många årtionden i Sverige. Ett exempel på detta är rötter. Vi har försökt att undersöka vad det betyder och det tycker jag också är något som lyser igenom i allt Shakur säger och skriver, en slags längtan tillbaka, där tillbaka är en vision.

En politisk estetik

Ellen Nyman pratar eftertänksamt, väger varenda ord. Runtomkring henne pågår de sista genrepen. Just nu har hon en kort paus. Några skådespelare sover i rummet där hon sitter och pratar i telefon med mig så hon får gå in i badrummet för att prata. Trots den stressade ”dagen innan premiär”-stämningen omkring henne är hon lugn, fokuserar på vad hon vill säga politiskt. Jag har tidigare hört henne föreläsa som konstnär, sett henne på tv, och sett hennes aktivistiska verk. Alltid lika grundmurad i de olika estetiska uttrycken hon arbetar med.

Du är skådespelare, konstnär, och regissör, bland annat. Har de estetiska uttrycken olika funktioner?

– Ja, de fyller olika funktioner. Men också, eftersom jag tillhör en äldre generationen som har stått själv som svart ibland, har det varit viktigt att inte låsas in, och inte låta branschens utveckling styra min frihet. Alltså: att hur det går med scenkonstvärldens förmåga att inkludera inte ska påverka vem jag är som konstnär, och därför har jag arbetat mycket som bildkonstnär, eller med aktioner och aktivism, för att också kunna uttrycka mig, efter vad jag tycker är viktigt.

– Olika konstformer har olika diskurser, kontexter och läsningar. Det finns stora skillnader och likheter mellan performativitet inom scen och bildkonst. Hur man initierar en process, och hur man arbetar med den processen. Om man tänker ut en ide och sen utför den eller om man börjar från golvet och utvecklar den. Om man tänker att man ska arbeta i scenrum eller om man ska arbeta offentligt, eller i helt andra rum.

– Just nu doktorerar jag i scenkonst på teaterhögskolan i Malmö. Min forskning undersöker performativa strategier i normativa rum. I det här scenkonstprojektet har jag sökt ett avkoloniserat scenspråk, ett annat uttryck bortom den så kallade vita blicken och det narrativ den använder sig av.

Berätta mer om hur föreställningen arbetar?

– Vi har jobbat väldigt mycket med ljus, rum, och ljud. Att rummet både kan kännas isolerande men också att det kan skicka iväg en till visioner eller tankar. Vi försöker att inte placera publiken i bara en ett upplevande utan mer att det ska kännas som att man läser en bok, att man befinner sig i ett lyssnande och varande. Det finns viss interaktivitet också. Men mer vill jag inte säga, utan ni får gå och titta.

– Assata Shakur har en dröm om att återvända till någon form av ursprung, en egen svart nation. En dröm om att försöka plantera rötter som man inte längre har, men som man får återkonstruera för sig själv. Det har vi tagit fasta på när vi har gjort föreställningen. Vi är en blandad grupp i ensemblen, med olika erfarenheter beroende på om vi har vuxit upp i Sverige eller om vi kom till Sverige för tio år sen, och när vi diskuterar frågeställningar kring blackness och tillhörighet så säger det väldigt mycket om vår förståelse av rötter.

Assata Shakur är känd som stenhård socialist och black power-kämpe. Men hon har också, genom sitt sätt att kämpa, utmanat patriarkala roller om hur kvinnors aktivism ser ut. Är Assata Shakur en feminist?

– Ja, svarar Nyman direkt. Sedan en paus. Vi har jobbat med flera av hennes dikter som belyser hur rasism och patriarkat kan hänga ihop. Bland annat tolkar vi en av hennes dikter som handlar om hår. Vi har jobbat mycket med att bakom ord som Say it loud, I’m black and Im proud, så finns det så mycket förödmjukelse och skam och förnedring. Och bakom slagordet Black Power finns det så mycket kränkningar.

– Shakur har en kärlek till svarta, hon lär oss hur man vänder skam till kärlek, inte bara till tuffhet. Det ligger en enorm ensamhet i det här, att man känner att man kommer till korta, att man inte duger. Det där är ju små saker som vi är många som känner, beroende på vad vi har för något som sticker ut från normen, självjusteringar som är otroligt destruktiva och ofta så hemliga att knappt våra nära vänner vet om att vi håller på med dem. Till exempel när vi översexualiseras och avsexualiseras som svarta kvinnor, alla såna här saker.

– Det som bär oss vidare är systerskapet. Det går ett helt annat tåg rakt emot oss, så det gäller bara att ta varandra i handen. Och komma ihåg att även om man inte är eniga, så finns det de som man är otroligt mycket mer oenig med.