Agnes Lidbeck vill utforska undergivenhetens mekanismer

2017-03-28 | Anna Remmets padlock

KULTUR

– Innan kvinnan får vara lika mycket människa som en man får vara, och ändå bli förlåten, så tycker jag att vi har en bit kvar, säger Agnes Lidbeck. Anna Remmets har intervjuat debutaktuella författaren bakom romanen Finna sig, som undersöker kvinnorollernas instängdhet.

Romanen Finna sig, utgiven på Norstedts förlag, är Agnes Lidbeck första bok.

Agnes Lidbecks debut Finna sig handlar om ett liv. Ett ganska vanligt liv som levs av en kvinna i (övre) medelklassen som är fru, förälder och senare även älskarinna. Skildringen präglas dock av klaustrofobi inför det egna livet och rollen som mamma och hustru, oförmåga att förändra detsamma, dagdrömmar om de egna barnens död och fantasier om att bli slagen och våldtagen. Lidbeck dissekerar sin huvudpersons inre med en kirurgisk precision och det ord som föresvävar mig när jag läser hennes roman är ”skoningslös”.

Kvinnans namn, Anna, befäster hennes position som en väldigt genomsnittlig kvinna ur vit medelklass, men porträttet av henne för även tankarna till Anna Karenina: en av litteraturens mest berömda olyckliga kvinnor vars längtan ur ett äktenskapligt fängelse bara slutar i en ny sorts fängelse. Agnes Lidbeck bekräftar att likheten inte är någon slump och att hon till och med hade tänkt kalla sin huvudperson Anna Karin. Hon säger skrattande att en debutant ska vara försiktig med att jämföra sig med Tolstoj, men att både Anna Karenina och Madame Bovary varit närvarande i skapandet av hennes Anna.

Ett skrivande liv som kvinna

I debutantporträttet i Svensk bokhandels vårkatalog berättar Lidbeck att hon aktivt valde att sluta skriva som 23-åring, men att berättelsen om Anna ändå trängde sig på cirka tio år senare.

När du nu debuterar, känner du att du aldrig borde att slutat? Eller tvärtom att det långa uppehållet har gjort att du kan träda fram som en mer mogen författare?

– Både och. Jag har tänkt ganska mycket på det där. Jag ångrar kanske skälen till att jag slutade skriva. Jag tänkte att man inte kunde vara både skrivande kvinna och fungera i vardagen. För mig var det svårt som kvinna att ta det utrymmet, att se mig själv som primärt en skrivande person. Jag trodde att jag behövde välja mellan att skriva och att ha en familj någon gång.

Nu när hon har tre barn kan hon tycka att det var naivt att tänka att den motsättningen måste finnas.

– Det är svårare, otroligt mycket svårare, men det är inte omöjligt. Samtidigt ångrar hon inte att hon inte bara har skrivit. Och de villkor som hennes omständigheter satt upp för hennes skrivande och gjort tiden för skapande mer fragmenterat tycker hon har tillfört, snarare än berövat, texten något. Hon berättar om nätter när hon skrivit vid amningen, om kramp i benet av att vagga en barnstol medan hon skrev.

– Jag känner att jag blir starkare av att tvingas ta det utrymmet. För det är det jag gör, förklarar hon.

–Det är ett slagsmål varenda dag. Jag känner att det jag gör får ett stort värde för mig, för det är inte gratis på något sätt.

Detta tycks gå emot tesen, kraftfullt formulerad av Virginia Woolf, att "ett eget rum" är ett absolut minimum för att en kvinna överhuvudtaget ska kunna frigöra den intellektuella kapaciteten att åstadkomma något av värde. Men Lidbeck berättar också att hon senare skaffat både tid och rum till sitt skapande på ett sätt som få antagligen skulle höja på ögonbrynen åt om det gällde en manlig konstnär men som fortfarande är kontroversiellt (eller som Lidbeck säger "grymt tabu") för en kvinna. Varannan vecka har hon barnfri för att kunna skriva ostört när hon är färdig på sitt dagjobb.

–Jag åker inte hem, för jag vill jobba istället, jag vill skriva. Och jag tror att jag kan vara en bra mamma ändå.

Hon säger att för henne är det viktigaste med skrivandet, oavsett recensioner, att det är något hon valt trots att samhällets konventioner fortfarande säger att hon inte får.

Undersöker undergivenhet

Du har tidigare sagt att du vill undersöka undergivenhet ur ett perspektiv du hittills har saknat i litteraturen. Vill du berätta mer om det?

– När jag läste litteraturvetenskap så koncentrerade jag mig på eskapistisk litteratur, ”tantsnusk”, ”chiclit”, kommersiell litteratur som riktar sig till kvinnor. Så därför läser jag fortfarande väldigt mycket genrelitteratur. Så jag läste de här 50 Shades of Grey-böckerna och det är ju fruktansvärt dålig litteratur men den funkar för läsaren, den är som en stol: den gör det den ska. Och så läste jag samtidigt Berättelsen om O som är en fransk sadomasochistisk klassiker.

Den våg av liknande litteratur som följde efter 50 Shades of Grey fick henne att fundera på vad det är som gör att primärt kvinnor kittlas så av detta, och vad det är som gör att de identifierar sig med ’den undergivna’ kvinnan. Lidbeck reagerade mot de grovt förenklade bilderna av undergivenhet och funderade på vad som skulle hända om hon skrev ”en bok om en kvinna som är totalt undergiven men utan att det finns någon som kräver hennes underkastelse, och utan porren. När det bara är den här underkastelsen i vardagen”. Hon hävdar att det bara är Anna själv som kräver att hon underkastar sig (även om männen i hennes liv, maken och senare älskaren, kanske tar det för givet) och är intresserad av hur en sådan mekanism fungerar och tar sig uttryck.

– Hur ser det ut inne i huvudet på en kvinna som lyckas vara ’den där’? Jag är inte säker på att det ser särskilt bra ut.

Något som gör Anna till en så skev och intressant karaktär är det spänningsfält som finns inom henne mellan provocerande undergivenhet och extremt aggressiva tankar. Hon växlar mellan att fantisera om att bli slagen och våldtagen till att drömma om att hennes man och till och med barn ska dö, särskilt under småbarnsåren när hon är som mest fjättrad vid dem. På ett ställe står att läsa: "Att alla hennes dagdrömmar om hur de var döda och hon var fri och sorgsen och intressant inte blivit verklighet, så får man inte tänka." Detta för tankarna till den omtalade, nyligen översatta, japanska poeten Hiromi Ito som i sina dikter formulerar det mest tabubelagda: att som kvinna känna att en förgörs av sitt eget barn och att vilja förgöra detta.

Du verkar ha varit intresserad av att formulera och undersöka det som fortfarande är onämnbart och tabubelagt i vårt samhälle?

– Ja, jag är intresserad av det tabubelagda. Jag dras nog till det som på ytan kan verka som välfungerande människor. Jag har så svårt att tro att de är det egentligen.

Lidbeck förklarar att för att Anna ska ”hänga ihop psykologiskt” så behöver den dolda vreden och ångesten få utlopp någonstans. Hon Tycker att det är provocerande med litterära gestalter som är lite lagom ”skeva” på ett sympatiskt sätt. Det är mycket mer intressant att se om det som läsare går att känna empati med en osympatisk gestalt. "Kan jag ha förståelse för den här hala, glatta, gymmade kvinnan som jag inte gillar?"

Hon resonerar vidare att en av litteraturens funktioner skulle kunna vara att skildra det hon kallar ”ordinära kvinnor”.

– Innan vi har lika många kvinnoporträtt som är vanliga kvinnor som inte är mer sympatiska, älskansvärda eller begåvade eller befinner sig i extraordinära omständigheter som gör att de tvingas agera på ett visst sätt så kommer vi alltid ha bilden av att den vanliga kvinnan är en slags abnormitet. Innan kvinnan får vara lika mycket människa som en man får vara, och ändå bli förlåten, så tycker jag att vi har en bit kvar.

Rollspel utan slut

En mening i Finna sig som sammanfattar Anna är denna: ”Hon hör sig själv tala och ser sin spegelbild”. Anna ser ständigt på sig själv utifrån på ett extremt utstuderat sätt, oavsett om hon är hos psykologen och sitter och tänker att hon är en av hans intressantaste patienter, eller mitt under en sexakt. Detta sätt att se på sig själv utifrån, som ett objekt, känns som något alla kvinnor får lära sig och som Lidbeck med porträttet av Anna drar till sin spets. Hon säger att hon ville göra Anna till en person som även i det sexuella var insmickrande i sitt sätt att vara insmickrande. ”Om ni vill ha det här, om ni vill ha en kvinna som ser ut såhär och gör såhär, tror ni att det kommer naturligt?! Vill ni fortfarande ha henne om det ser ut såhär i huvudet? Vill ni ha en kvinna som är snygg när hon ligger om det betyder att hon inte tänker att hon ligger med dig, utan med sig själv?”

Kärleksaffären som Anna inleder lite senare i livet blir inte en självförverkligande väg ut, utan bara ännu en färdig, ganska klaustrofobisk roll att spela. Finna sig är ingen ”peppande” historia om en kvinna som lever livet när barnen blivit större.

Av sättet du skildrar de snäva ramarna, särskilt för kvinnor, får jag intryck av att du inte anser att en sådan historia skulle vara möjlig?

-Jag tror inte det, nej, säger Lidbeck bestämt. Jag menar ju att jag är realist. Livet består inte av pedagogiska tillfällen där man lär sig någonting och växer som människa, och livet består inte av en rättvis fördelning av lyckliga slut.

– Men fortsätter hon, till en mycket, mycket hög kostnad så är det möjligt för kvinnor också att bryta förväntade roller. Det är lika mycket det jag vill säga med den här boken.

Lidbeck vill inte ”skylla” Annas öde på patriarkatet eftersom hon menar att en kvinna som Anna, högutbildad medelklass i denna del av världen rent juridiskt kan frigöra sig även om hon erkänner att priset kan vara högt både ekonomiskt och socialt i form av stigmatisering av val som faller utanför normen. Hon hävdar med bestämdhet att det ligger inom individens förmåga och på individens ansvar att betala det priset eftersom det trots allt är möjligt. Hon håller med mig när jag kallar en sådan ståndpunkt individualistisk, men detta är något hon vill omfamna eftersom det enligt henne är genom detta egenansvar man som kvinna ”blir en vuxen individ som äger sitt eget förlopp”.

Men hon håller ändå med att om de roller som samhället påbjuder individen utifrån bland annat kön är relevanta och något som alla måste för hålla sig till även om hon också tror att de går att förkasta på individuell nivå. Vi diskuterar hur Anna i sin klaustrofobiska tillvaro rör sig mellan de traditionella rollerna mor, fru och älskarinna, även om åtminstone den förstnämnda och den sistnämnda inte får kombineras eftersom ”horan” och ”madonnan” i vårt samhälle fortfarande hålls åtskilda. Lidbeck reflekterar även kring att de verkliga människor hon tycker är mest lika Anna är de som förstår henne och hennes historia minst. Hon konstaterar roat att de ibland har tolkat in ett klassiskt lyckligt slut om frigörelse där hennes egen avsikt varit att skildra en upplösning av Annas person, eller i bästa fall ett liv som fortsätter i samma gamla snäva hjulspår.

– Jag tycker att jag har varit lite taskig mot Anna, men det blir inte roligare än såhär för henne. Och den här kärleken som så många tror på, det är ju en konstruktion.