Dags att förlösa förlossningsvården!

2017-03-23 | Gudrun Schyman padlock

KRÖNIKA

”Den regionaliserade och hårt rationaliserade vården verkar inte kunna motsvara de behov som finns. Det kanske är dags att damma av det gamla kravet på att skrota landstinget/regionen som huvudman för sjukvården? Att ställa om tar naturligtvis tid men varför inte börja med just förlossningsvården”, skriver Gudrun Schyman (Fi).

Gudrun Schyman är partiledare för Feministiskt initiativ och återkommande inrikespolitisk krönikör i Feministiskt perspektiv tillsammans med Annika Hirvonen Falk (MP), Rossana Dinamarca (V) och Carina Ohlsson (S).

Jag födde barn i slutet på 70-talet. Det var på Ystads BB där barnmorskan Signe Jansson var pådrivande pionjär för det som då kallades ”mjuka” förlossningar. Med kunskap om den egna kroppen skulle varje födande kunna bejaka kroppens eget utdrivande muskelarbete och med bägge föräldrarna involverade i avslappning och andningsteknik skulle födandets smärta hållas stången och onödiga bristningar undvikas. Läkarna hölls på armlängds avstånd. Det här var i första hand en affär mellan föräldrarna och barnmorskan. Som födande kunde jag lugnt förlita mig på barnmorskans närvaro, från början till slut. Så småningom, lagom till andra barnet, blev det också självklart att den andra föräldern fick stanna kvar över natten. Jag tvingades aldrig vända i dörren för att det inte fanns plats. Jag visste var vi skulle föda och jag visste att vi var väntade och välkomna. Ingen åkte hem efter sex timmar. Jag hade kunnat stanna en hel vecka om jag hade velat.

Trygghet genom kunskap förmedlad i föräldrautbildningen och trygghet genom en total närvaro av barnmorskan gav optimala förutsättningar. För mig och för alla andra. Förlossningsskadorna var mig veterligen oerhört sällsynta. Att det ska gå till så här är inte att begära för mycket. Det borde vara en självklarhet. Överallt, runt om i vårt avlånga land.

Sverige har länge varit föregångare när det gäller förlossningsvård och spädbarnsdödligheten är bland den lägsta i världen. I dag lägger allt fler förlossningsavdelningar ner och tiden nyförlösta mammor får stanna kvar på avdelningen har minskat drastiskt från 6,6 dagar på 70-talet till 1,5 dag. På Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg vill man gärna att mammorna går hem efter 6 timmar om allt är normalt.

Från att ha varit föregångare ligger nu Sverige relativt högt i den internationella statistiken över förlossningsskador. Detta tillsammans med den underbemannande förlossningsvården gör att allt fler föräldrar känner oro över hur det ska bli när det är dags för att föda. Regeringen är inte blind och döv för de krav på ökade resurser som förs fram och i förhandlingar med Vänsterpartiet kom det fram 400 miljoner förra året och förhoppningsvis blir det lika mycket i år. Men frågan är vad det räcker till?

Jag ser försämringen av förlossningsvården som en del av ett större problem. Det större problemet heter landstinget som huvudman för sjukvården. Regionalisering, privatisering, bolagisering, stordrifts- och new management-tänkande har fått förödande konsekvenser för hela sjukvården. Vi har sett neddragningar och besparingar inom hela sektorn, vi har sett en urusel personalpolitik som resulterar i flykt från vården och vi ser en systematisk nedvärdering av verksamheter som har att göra med kvinnors liv och hälsa.

Det mest tydliga området just nu är förlossningsvården och negligerandet av förlossningsskadorna. Dessutom – att stora delar av sjukvården är ett kvinnokodat område får som följd att ansvariga politiker inte lyssnar på professionen.

Barnmorskornas erfarenheter och kunskaper borde vara styrande för utvecklingen. Blivande föräldrars behov av trygghet och barnets behov av säker vård ska självklart stå i centrum. Förlossningsvården ska organiseras så att det krävs minsta möjliga medicinska interventioner. Du ska som födande ha rätt att välja vårdform. Det ska finnas kontinuitet i vården – före, under och efter förlossningen och du ska självklart ha tillgång till en egen barnmorska under själva födsloarbetet. Det kräver närhet och närvaro.

Den regionaliserade och hårt rationaliserade vården verkar inte kunna motsvara de behov som finns. Det kanske är dags att damma av det gamla kravet på att skrota landstinget/regionen som huvudman för sjukvården? Att ställa om tar naturligtvis tid men varför inte börja med just förlossningsvården!