Att cykla är frihet

2017-03-14 | Linnéa Engström padlock

UTRIKES/EUKRÖNIKAN

Cykeln utmanar normer i våra städer, men har också en annan berättelse, den om feministisk frigörelse. ”Att få lära sig simma och cykla, det anser jag vara en del i en resa att bemästra vardagen, och lära känna den egna kroppen. Inget mindre än en revolution i det lilla”, skriver Linnéa Engström (MP), veckans EU-krönikör.

Linnéa Engström är EU-parlamentariker för Miljöpartiet och en av Feministiskt perspektivs återkommande EU-krönikörer. Övriga är Jytte Guteland, Socialdemokraterna, Soraya Post, Feministiskt initiativ och Malin Björk, Vänsterpartiet.

Minns du första gången du kunde cykla själv? Vinden i håret, den lätta känslan när tramporna bar dig fram, kanske var det en solig dag i maj? På en cykel kan du se omvärlden på ett annat sätt. För mig innebar min röda cykel att jag kunde lämna den trygga gården där jag bodde som liten, och cykla långt iväg från hemmet. Frihetskänslan var enorm.

I den tysk-saudiska filmen Den gröna cykeln beskrivs den här friheten på ett mycket konkret sätt. Vi får följa 10-åriga Wadjda som gör allt, verkligen allt, för att kunna köpa den gröna cykeln. Filmen utspelar sig i Saudiarabien, ett land där det är strängt förbjudet för flickor och kvinnor att cykla. Wadjda vinner. Efter många hårda uppoffringar susar hon så tillslut gatan fram med sin älskade cykel. Håret flyger fritt, leendet sprider sig över ansiktet och hon kan ta sig långt ifrån det dystra instängda hemmet. Starkt nog är det också hennes mamma som möjliggör dotterns frigörelse.

Den gröna cykeln är Haifa al Mansours debutfilm från 2012, och den första saudiska filmen helt inspelad på plats i landet med en kvinnlig regissör. Filmen sätter fingret på vad en cykel kan innebära för en ung flicka, och ställer frågor om kropp, kön och frihet. Cykeln i filmen är symbolisk, något som symboliserar frihet och uppror, men också något konkret. Cykeln tar de facto huvudpersonen bort från den konservativa vardagen. Cykling är förbjuden för kvinnor i det strängt wahhabitiskt muslimska Saudiarabien därför att det kan sätta igång känslor hos kvinnor ”där nere”.

Faktum är att det här är nånting jag hörde ganska ofta som liten. Att cykling kunde vara någonting radikalt och revolutionärt som kunde få kvinnor att göra saker som de inte borde vilja. Typ ha sex. Typ förflytta sig från hemmet. Typ vilja göra saker på egen hand, ensamma, med bara cykeln som sällskap!

Cykling utmanar normer i våra städer. Cyklisterna tar mer och mer plats och kräver nu sin rätt gentemot biltrafiken. ”Vi vill ha egna höghastighetsbanor för cykel”, tjuter spandexkillarna som susar fram i Stockholmstrafiken.

Den gröna rörelsen pratar om ”trafikmaktordningen” och om att transformera staden så att fler får plats, att helt enkelt bygga om staden för cykel, kollektivtrafik och gångtrafikanter och minska innerstadsbilismen. Som feminist ser jag självklart också vilka som främst står för bilåkandet vilket traditionellt sett är män, medan kvinnor i större utsträckning varit och är hänvisade till kollektivtrafik.

Men cykeln har en annan berättelse, den om feministisk frigörelse. Att få lära sig simma och cykla, det anser jag vara en del i en resa att bemästra vardagen, och lära känna den egna kroppen. Inget mindre än en revolution i det lilla.

Och så till sist. En politiker, eller vem som helst för den delen, behöver riktigt bra mentala ”cyklar” att susa fram tillsammans med. Så tack Coura, Josephine och Minna, mina ”gröna cyklar” i vardagen. Ni visar mig vad frihet är, att möjligheter ska fångas och att rädsla bara är en väg till utveckling.